fredag 12 oktober 2012

När man har överseende med det undermåliga

OBS! Bilden har inget som helst med texten att göra!
I går hamnade jag på en så kallad smygläsning av nya numret av Nöjesguiden. Krog, gratis öl och tilltugg, en massa folk - väldigt ungt folk jag skulle kunna vara far till - och strategiskt placerade tidningar. Jag läste filmrecensionerna i numret - och vid sidan av det faktum att Nöjesguidens filmrecensenter är väldigt, väldigt unga (vilket gör recensionen av PALME lite besynnerlig), konstaterade jag att ÄTA SOVA DÖ fått högsta betyg. Igen. Det är en hel rad tidningar och webbsidor nu som delat ut fyror och femmor till filmen.
Och jag blir allt lite konfunderad.
Räcker det med att göra en film med behjärtansvärt innehåll för att en viss klick människor ska bli nöjda - ja, mer än nöjda?
Jag har aldrig stuckit under stol med vilka genrer och filmer jag gillar. Jag står för att jag verkligen gillar skräck och action - men jag ser ju faktiskt på alla typer av film. Så länge jag kan minnas har filmkritiker hånat skådespeleriet i actionfilmer. Det spelar ingen roll att filmen är påkostad, är rafflande, har svinbra actionscener, filmfoto, musik och så vidare; spelas hjälten av till exempel en kampsportare med brytning, sågas det. Själv brukar jag sällan ha problem med halvtaskiga skådisar, så länge filmen som helhet funkar och levererar.
Men så har vi då en film som ÄTA SOVA DÖ. Samtliga medverkande - tror jag - är glada amatörer. Och det märks. Ett par rollprestationer är minst sagt bedrövliga. Och som jag påpekade i min recension, finns här ett flertal poänglösa scener som inte fungerar och borde ha trimmats eller klippts bort helt. Min gode vän Tommy Lindholm tycker ungefär som jag i sin recension, och precis som jag tar han upp den märkliga scenen med göteborgarna.
Tekniskt sett är ÄTA SOVA DÖ heller inget speciellt; det ser ut som ett svenskt standarddrama. Men nu råkar filmen handla om människor som sällan skildras på film, en värld som av allt att döma är helt främmande för flertalet filmkritiker (ja, till stor del även för mig) och därmed exotisk, och filmens tema, de problem som tas upp, anses som synnerligen viktiga. Således är det fritt fram att bortse från allt det tafatta, från taffligheterna, och dela ut högsta betyg och hävda att detta är en film alla måste se.
Jag kommer att tänka på skolteater; vad föräldrar och släktingar brukar säga när de får se sina åttaåringar spela upp en pjäs. "Åh, vad duktiga de är!". Vilket ju inte är samma sak som bra. Jag kan förstås även dra till med ett ... betydligt mindre politiskt korrekt exempel: utvecklingsstörda orkestrar och rockband. Fullsatta konserter, en glatt applåderande publik som säger "Åh, vad duktiga de är! Och tänk att de vågar!" Men allvarligt talat, det finns väl ingen som verkligen tycker att sådant låter bra på riktigt?! (Går jag för långt och trampar i klaveret när jag påstår detta?)
Låt mig avsluta på ett fördomsfullt sätt: Jag kan ge mig fan på att den typ av människor som skildras i ÄTA SOVA DÖ aldrig skulle få för sig att se en film som den här om de hittar till en biograf. De skulle välja TAKEN 2. Har de eländigt hemma vill de inte ha elände på bioduken. Inbillar jag mig.



3 kommentarer:

Fredrik sa...

Jag innbillar mig att det folk gillar är att den visar en alternativ verklighet. Den riktiga. Inte den konstlade som brukar vara filmens.

Med det sagt: jag har inte sett filmen.

Pidde Andersson sa...

Jovisst är det så. Men det förklarar inte varför de har överseende med dåligt skådespeleri och illa gjorda scener.

Fredrik sa...

Jo, faktiskt. 8) Jag tänker så här: ingen gillar dansbandsmusik. Men musiken har ett syfte. Att dansa till.

Den här filmen har garanterat de brister du påpekar, men den fyller en annan funktion - den visar nåt viktigt, inte nåt bra. Kanske?

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx