onsdag 10 oktober 2012

Bio: Dredd

Foton: Joe Alblas © 2012 Reliance Entertainment. All Rights Reserved.
Första gången jag läste om Judge Dredd var alldeles i början av 1980-talet, i ett nummer av Paw Mathiasens danska seriefanzine Fat Comic. Där fanns en kort, kort artikel om vad som kallades "Dommer Dredd" - en brittisk serie som verkade fullkomligt fantastisk. Judge Dredd hade skapats av John Wagner och Carlos Ezquerra (även Pat Mills hade ett finger med), och han dök upp i det andra numret av serietidningen 2000AD som kom 1977 - 2000AD är en veckotidning som fortfarande existerar.
Den ultravåldsamma, futuristiska actionserien om Judge Dredd må utspela sig i USA, men serien är på många sätt väldigt brittisk. Framtidsvärlden i Mega-City One är en bisarr plats, ett våldsamt helvete, där en fascistisk polisstyrka - Judges - försöker stå för lag och ordning. De är domare, jury och bödel i ett. Hårdast - och mest fascistisk - av dem är den legendariske Joe Dredd, en figur delvis baserad på Clint Eastwood. Äventyren var ofta kraftigt satiriska och besatte en svart humor. Det märks att serien skapades under Thatcherepoken.
Det dröjde till 1984 innan jag lyckades läsa serien. Då kom nummer ett av den förhållandevis kortlivade svenska serietidningen. Jag minns att jag köpte den på Domus (eller hette affären Kaskad 1984?), samtidigt köpte jag det första och enda numret av Unika Serier. Jag tyckte att Judge Dredd var fantastiskt häftig - åtminstone i de här första numren. Dessa innehöll ofta episoder tecknade av den bäste Dredd-tecknaren; Brian Bolland (som jag fick träffa i början av 90-talet), och avsnitten var de klassiska - bland annat slogs Dredd mot Judge Death.
Judge Dredds karriär i Sverige var rätt svajig. Han fick en andra, kortlivad serietidning, och han figurerade i Magnum Comics. Jag tror inte att jag läst några Dredd-serier på snart tjugo år. Jag har ingen aning om hur serien är nuförtiden. På 80- och 90-talen tyckte jag att serien var rätt ojämn. Liksom många brittiska serietidningsserier, var den ibland lite märkligt berättad; ryckig och udda. En del tecknare var inget vidare. Jag tyckte faktiskt att dagsstrippversionen, som ett tag gick i Magnum, var mycket bättre - här fanns en del fantastiskt roliga episoder, i synnerhet de som handlade om fullkomligt bisarra modetrender i Mega-City One.
1995 kom Danny Cannons filmatisering JUDGE DREDD med Sylvester Stallone - en film jag såg på Oslofärjan. Får jag svära i kyrkan? Jag gillar den här filmen - åtminstone lite grann. Och det får man inte göra. Största felet är förstås att Dredd tar av sig hjälmen, vilket han aldrig gjort i serien. Det andra stora problemet är att man slängt in Rob Schneider som komisk sidekick. Jag gillar faktiskt Schneider, men här gör han sitt bästa för att sabba filmen. Men: jag tycker att JUDGE DREDD är en snygg och pampig film. Många av scenerierna imponerar, Alan Silvestris musik är magnifik, Diane Lane är med - och det är även Max Von Sydow. Cannons film är kanske inte mycket till Judge Dredd-film, men den är underhållande och aldrig tråkig - och ibland räcker det långt.
Pete Travis har tidigare mest regisserat för TV, men han låg även bakom långfilmen VANTAGE POINT. Hans nya film DREDD - ibland kallad DREDD 3D - tar sig an 2000AD:s flaggskepp på ett helt annat sätt än föregångaren gjorde.
Fy fan vad det här är HÅRT!
DREDD är den dyraste Brittiska independentfilm som gjorts. 50 miljoner dollar kostade den att göra. Pengar den har svårt att få tillbaka. Filmen floppade nämligen både i England och USA - vilket är fruktansvärt synd, men någonstans ändå förståeligt. Jag återkommer till detta.
Den här versionen av Mega-City One är betydligt mer realistisk än den i Cannons film. Staden rymmer 800 miljoner invånare och den här världen har mer gemensamt med framtidens Detroit i ROBOCOP än den rymdskeppsfyllda science fiction-världen i JUDGE DREDD. Det här ser ut som en fullt acceptabel framtid, där saker och ting har spårat ur.
En ny drog florerar - Slo-Mo. Den får hjärnan att uppfatta omgivningen som om den går i extrem slowmotion. Lena Headey spelar den psykopatiske Ma-Ma; överhuvud för ligan som tillverkar och säljer drogen, och som har sitt högkvarter högt upp i en gigantisk, 200-våningars skyskrapa.
Karl Urban är Judge Dredd - som aldrig tar av sig hjälmen. Han får i uppdrag att ta med sig rookien Cassandra Anderson (Olivia Thirlby), som är synsk, för att utvärdera henne; hon ska godkännas eller kuggas av Dredd. De två hamnar i kåken där Ma-Ma och hennes gäng huserar, och när skurkarna upptäcker detta, förseglar de alla utgångar och fönster. Dredd och Anderson måste ta sig upp genom skyskrapan och nedgöra horder av drägg för att nå Ma-Ma. Jo, handlingen är nästan identisk med den i THE RAID - UPPGÖRELSEN.
Det här är riktigt bra. DREDD är en film som gör sin huvudperson rättvisa. Förvisso är Judge Dredd här inte lika psykopatisk som i serien, men Karl Urban är utmärkt i rollen - han har en och samma surmulna min genom hela filmen. Precis som han ska. Det är istället PSI-Judge Anderson som får stå för de emotionella reflektionerna; Dredd tvekar aldrig att följa lagen till punkt och pricka, och han dödar utan att tveka - vilket Anderson gör när hon beordras att skjuta ihjäl folk. Även Thirlby är bra i sin roll, hon är väldigt söt dessutom. Men den stora stjärnan är Lena Headey, hon är fullkomligt briljant som vansinnig gangsterledare. Ge henne en Oscar!
DREDD är en otroligt mörk film. Den är påträngande dyster och tung. Alan Silvestris pampiga orkestermusik är ersatt med hotfullt malande rytmer, syntslingor, och då och då en distad elgitarr; Paul Leonard-Morgan står för musiken.
Vidare är DREDD extremt jävla skitvåldsam. Filmen är inte bara full av vapenfetischism, utan även av direkt våldsfetischism. Många av actionscenerna utspelas i slowmotion, den långsammaste slowmotion jag sett sedan THRILLER - EN GRYM FILM, och Pete Travis gottar sig i närbilder på hur pistolkulor slår in i ansikten och andra kroppsdelar, medan blodet stänker i 3D över oss i publiken.
Jag tror att det är den mörka tonen och ultravåldet, samt det faktum att de flesta utanför England inte vet vem Judge Dredd är, som skrämt bort publiken. Dagens tonåringar gillar säkert action, men de är vana vid PG-13-filmer och snällare superhjältefilmer. Det är möjligt att den väldigt barnförbjudna DREDD blir lite för mycket - för hårt, helt enkelt. Och till skillnad från den tecknade serien, är filmen gravallvarlig och nästan kliniskt humorbefriad. Inget tjo och tjim här, inte.
DREDD är en snygg film, Mega-City One - som byggts upp i Sydafrika - imponerar, det är engagerande, fascinerande och underhållande. Möjligtvis kan jag klaga på att det förekommer aningen för många och för långa slowmotionscener, men det kan jag ta - dessa scener blir direkt surrealistiska. 3D:n är inte heller något att skriva hem om, den är ganska överflödig och märks knappt av alls. Mer än att bilden blir mörkare och texten lite suddig.
Den här helgen kan man alltså utsätta sig för en riktigt stenhård, blodsölig double-feature. Både DREDD och SAVAGES har premiär. Hårdare än så blir det knappast.
Jag hoppas att många i Europa och Asien rusar och ser DREDD och vänder den negativa trenden. Jag skulle inte ha något emot att se Karl Urban återkomma som Judge Dredd.






(Biopremiär 12/10)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx