torsdag 11 oktober 2012

Bio: 360

Foton: Quico Meirelles © 360 Films Ltd 2011. All Rights Reserved.
SHORT CUTS är uppenbarligen an outtömlig inspirationskälla. Filmen är snart tjugo år gammal, men det kommer med jämna mellanrum nya dramer som bygger på samma idé; några till synes orelaterade historier berättas parallellt, för att sedan knytas ihop under filmens gång. Det finns seriösa varianter, som CRASH (nej, inte Cronenbergs film), och så finns det de lättsamma varianterna, som usla VALENTINE'S DAY och NEW YEAR'S EVE.
Nu är det dags igen - den här gången med en till större delen gravallvarlig film. en halvbrasiliansk Europudding av brasilianaren Fernando Meirelles, som gjorde GUDS STAD och THE CONSTANT GARDENER.
360 är inspirerad av Arthur Schnitzlers pjäs LA RONDE (som jag självklart aldrig sett), och titeln avslöjar med all önskvärd tydlighet vad det hela går ut på - rättare sagt: hur det kommer att sluta. Som det började, förstås. Ungefär.
Vi får följa en rad människor från olika länder i små berättelser om kärlek och olika val man gör i livet. Det börjar i Wien, där slovakiskan Mirka (Lucia Siposová) går på något slags audition för att jobba som prostituerad. Hon får snart sin första kund, en engelsk affärsman (Jude Law), som hon ska träffa i en hotellbar. Ett par andra män dyker upp och affärsmannen lyckas därför inte närma sig Mirka. Istället går han hem och ringer upp sin familj. Hans fru spelas av Rachel Weisz, som visar sig ha en affär med en 25-åring.
Anthony Hopkins är före detta alkoholist passagerare på en plan, som kommer i samspråk med en ung, söt brasiliansk tjej (Maria Flor). De beslutar sig för att äta middag tillsammans på flygplatsen, men hon väljer att istället gå till sitt hotellrum med en kille som visar sig vara dömd sexualförbrytare (Ben Foster). I Paris jobbar ryskan Valentina (Dinara Drukarova), som jobbar som tandsköterska och är hemligtv förälskad i sin chef (Jamel Debbouze). Valentina är dock gift med en ryss som arbetar som chaufför åt ett riktigt kräk, något slags gangster.
Så håller det på och filmen utspelar sig i Wien, Paris, London, Bratislava, Rio, Denver och Phoenix. 360 är förstås oerhört välspelad och rätt trevlig - men vid det här laget känns upplägget allt annat än originellt. Filmkritiker brukar klaga på att till exempel actionfilmer bara består av klyschor och upprepningar. Men allvarligt talat finns det lika många, om inte fler, klyschor inom det seriösa dramat. Det känns onekligen som om jag redan sett 360.
Ett par av berättelserna i filmen är bättre än andra. Den är lite ojämn. Den lilla episoden om tandsköterskan och hennes chef är riktigt rolig och gullig, medan resten av filmen är tyngre och mörkare, för att då och då spricka upp i solsken. Här och var tenderar Meirelles film att bli pretentiös - fast den blir aldrig lika pretentiös (och svårbegriplig) som dess konstiga trailer.
Plus i kanten för att det förekommer ett helt knippe tjusigt kvinnfolk i filmen. Sådant uppskattar ju jag, det gör det enklare att se på filmen.
I slutändan lämnade 360 mig ganska oberörd.







(Biopremiär 12/10)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx