onsdag 26 september 2012

Bio: The Punk Syndrome

Foton copyright (c) AutoImages
HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? blev mot alla odds en publikframgång och en uppföljare är på väg. Själv tyckte jag att filmen var relativt usel. Det spelar ingen roll hur behjärtansvärt det är - jag kan omöjligt uppskatta och låta mig underhållas av orkestrar och showgrupper vars medlemmar är utvecklingsstörda. Jag kan inte stå där och tycka att, åh, vad de är duktiga! Och vad kul att de vågar! Ärligt talat låter det i 99 fall av 100 skit.
Den finska filmen THE PUNK SYNDROME av Jukka Kärkkäinen och Jani-Petteri Passi är punkversionen av HUR MÅNGA LINGON. Fast filmen är bättre. Dessutom är det en dokumentär.
Filmen handlar om punkbandet Perrti Kurikan Nimipäivät, vilket jag tror betyder "Perrti Kurikans namnsdag". Bandets fyra medlemmar; Perrti själv, Kari, Toni och Sami, är mentalt handikappade. De bor någonstans i Helsingfors, troligen i någon trist förort, eftersom en av deras låtar handlar om att det är coolare att bo i deras håla än i grannhålan. Så jävla coolt är det inte, allting ser ut som dassigaste 70-talsbetongen. Men åtminstone en av medlemmarna bor kvar i sina föräldrars villa. Föräldrarna har hörselskydd när bandet repar.
Riktigt vilka de här killarna är framgår inte. Man struntar i att berätta om deras bakgrunder och om bandets bakgrund; hur de träffades och varför de spelar punk. De liksom bara gör det. Trummisen ser ut att vara väldigt ung, sångaren är 30, medan Perrti ger intryck av att vara i 60-årsåldern. Men det är han nog inte.
Bandets låttexter är ... inte som andra punklåtar. De är skitarga på scen och svär hela tiden, men bortsett från en brännande text om att man inte kan lita på riksdagen, handlar det mest om att ... dricka kaffe. Om att fira sin namnsdag. En låt har bara fyra textrader som upprepas om och om igen - "Det var söndag, jag gick i kyrkan, sedan fikade jag, och sedan gick jag och sket". Publiken verkar älska den här låten.
Vi får följa bandmedlemmarnas vardagsliv. De repar. De skriver låtar. De besöker boenden. De har kärleksbekymmer. De uppträder. Den tjocke basisten deltar i en tävling och tappar byxorna. Perrti blir förbannad och säger att han ska kasta alla sina punkskivor, eftersom punk är skit - nu ska han bara lyssna på dansband och schlager. De släpper sin första singel.
Mot slutet av filmen åker de till Rostock och spelar på en liten rockklubb. Vilken framgångssaga!
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om THE PUNK SYNDROME, en film som AutoImages här i Malmö är inblandade i. Filmiskt sett är det otroligt rudimentärt. Berättartekniskt aningen förvirrande, eftersom man alltså skippat alla presentationer. Jag vill ju veta varför de sysslar med det de gör. Vilka influenser de har. För det har väl inte bara kommit någon kommunanställd, satt instrument i händerna på dem och sagt åt dem att spela punk?
Emellanåt blir filmen lite tråkig som ett program från UR på 70-talet - men större delen är det rätt roligt. Det här är trots allt otroligt ... udda. Bandet är extremt udda.
Hur Perrti Kurikan Nimipäivät låter?
Ärligt talat: de är skitdåliga.
Men det spelar ingen roll.





(Biopremiär 28/9)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx