måndag 24 september 2012

Bio: Laurence Anyways

Foton copyright (c) Folkets Bio
Först POJKTANTEN och nu den här. Mycket män i kvinnokläder på sistone. Filmer om kön och könsroller. Queerfilm. Och det kommer väl knappast som en överraskning att jag inte är ett dugg intresserad av temat. Men jag ser det här ändå. Vem vet, det kan ju vara bra även om jag inte bryr mig om temat.
Häromåret recenserade jag kanadensaren Xavier Dolans förra film; HJÄRTSLAG, vilken även var hans andra film som regissör. "Underbarn" brukar han kallar, Dolan. Samtliga tre långfilmer han skrivit och regisserat har tävlat i Cannes - och pågabläran är född 1989. Han är alltså 23. Men frågar ni mig - och det gör ni ju nu - är han inget underbarn. Åtminstone inte av LAURENCE ANYWAYS att döma. (Fast jag ger honom ett plus i kanten, eftersom han medverkade som skådis i den kontroversiella skräckfilmen MARTYRS).
Det hela börjar i Montreal 1989. Melvin Poupad är den 35-årige läraren och aspirerande poeten Laurence, som lever ihop med sin fästmö Fred (Suzanne Clément), och de verkar ha det hur bra som helst. De skrattar och har sex och gör kul saker. Tills Laurence plötsligt och helt utan förvarning berättar att han är en kvinna instängd i en manskropp. Han vill bli kvinna. Han är dock inte homosexuell, han älskar fortfarande Fred (Hm, det här låter ju som Johnny Depp i ED WOOD...).
Sagt och gjort. En morgon gör han debut som kvinna. Han dyker upp på skolan iförd klänning och med sminkat ansikte. Dock ingen peruk. Eleverna verkar acceptera honom, men det är värre med föräldrarna. Laurence får sparken.
Vi får följa Laurence och Fred under hela 1990-talet, fram till '99. De bryter upp, de får nog av varandra, de träffar andra, de saknar varandra, Laurence umgås med dekadenta transor, det dansas på lyxfester - men egentligen händer det inte så mycket. Det är mest tomgång. Och LAURENCE ANYWAYS varar 169 minuter. Ja, du läste rätt. 169!
Det här är ett vanityprojekt. Det är fullkomligt vansinne att låta detta pågå i nästan tre timmar. Det hade gått att kapa bort 90 minuter utan problem. Ingenting av det som sker i filmen är speciellt engagerande. Det är bara en massa mer eller mindre lösryckta scener staplade på varandra.
Bitvis är det intressant. Laurence ser aldrig ut som en kvinna och han beter sig inte som en kvinna. Det verkar heller inte vara hans avsikt. Han påminner mer om en dekadent popsångare från 80-talet. Estetiskt och berättarmässigt är det besynnerligt ojämnt. Filmen visas i det gamla normalformatet, det vill säga ungefär det format TV-apparater brukade ha. Ibland blir det trångt och klaustrofobiskt. Ibland häpnadsväckande fult och amatörmässigt. Men emellanåt förvandlas filmen till något som liknar gamla flashiga musikvideor. Musikvideor från 80-talet.

I artiklar och intervjuer har unge Dolan - som ju var barn på 90-talet - berättat om hur svårt det var att återskapa 90-talet. Att hitta kläder och miljöer. Rätt stuk. Men i mina ögon ser det inte alls ut som 90-tal - jag kastas snarare in i 80-talet. Ett intryck som förstärks av en massa musik från 80-talet. The Cure, Duran Duran, Depeche Mode med mera.
Skådespeleriet är ofta överdrivet, liksom dialog och rollfigurernas beteenden. Här finns inga riktiga människor, inget naturligt beteende, det här är ju "konstnärligt" - och ett tag trodde jag att filmhelvetet aldrig skulle ta slut. Den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag vred och skruvade på mig.
Nej, jag kan inte påstå att jag tycker att det här är bra. Bitvis lite kul, men det är allt. LAURENCE ANYWAYS borde ha varit mer genomtänkt, tajtare - och kortare.
Filmen vann queerpalmen i Cannes. Är man inne på HBTQ-kultur gillar man kanske det här. Vi andra gör bäst i att se om, tja, LAWLESS.







(Biopremiär 21/9)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx