måndag 3 september 2012

Bio: Jag, Anna

Foton copyright (c) TriArt Film
JAG, ANNA hade biopremiär i fredags och pressvisades på Malmö Filmdagar, där jag inte lyckades klämma in den i programmet och därför inte såg den. Dock hörde jag mina kollegor prata om den och de var inte särskilt positiva. Noterade i fredags att betygen i landets tidningar hamnade på allt mellan fyra och ett.
Trots detta lät JAG, ANNA hyfsat intressant, så jag begav mig till Spegeln igår och såg till att sänka medelåldern i den förvånansvärt välfyllda salongen. Mycket tanter.
Regissören och manusförfattaren Barnaby Southcombe har tidigare mest jobbat för TV, men när han nu gör en dramathriller för bio har han lyckats få en av Englands främsta skådespelerskor i huvudrollen; Charlotte Rampling. Men det är inte konstigt.
Rampling är Southcombes morsa.
I övriga roller ser vi bra folk som Gabriel Byrne, Eddie Marsan, Hayley Atwell från CAPTAIN AMERICA, och minsann om inte Honor Blackman dyker upp i en liten och egentligen meningslös roll i början av filmen.
Rampling är Anna, en ensam kvinna med vuxna barn. Hon roar sig med att gå på datingfester, eller vad man ska kalla det. Speeddatingtillställningar. På en sådan träffar hon den ensamme polisen Bernie (Byrne) och de verkar fatta tycke för varandra. Fast nu är det som så att Bernie håller på att utreda ett mord; en kille har hittats ihjälslagen i sitt hem. Alldeles för tidigt i filmen får vi i flashbacks se att det var Anna som slog ihjäl honom i självförsvar efter att de träffats på en datingfest och åkt hem till honom.
JAG, ANNA bygger på en roman av Elsa Lewin och det är en noirdoftande historia. Synd bara att det är så illa utfört. Southcombes film ser nämligen väldigt märklig ut. Det är en engelsk-tysk-fransk samproduktion, filmen utspelar sig i London, men stora delar är tydligen inspelade i Hamburg. Och alldeles för ofta ser det här ut som en amatörfilm. Ett filmskoleprojekt med kända skådisar. Redan den allra första scenen med Rampling i en telefonkiosk fick mig att reagera. Det såg märkligt valhänt ut.
Den bristande stilsäkerheten och allmänna taffligheten gör att JAG, ANNA aldrig blir spännande eller dramatisk. Slutet bjuder på en oväntad och rätt intressant twist, men utförandet gör att det hela faller platt till marken. Filmen räddas av sina skådespelare. Det är trevligt att se Rampling i en film där hon inte pratar franska. Men jag kan inte komma på några orsaker till att gå och se detta och jag undrar varför filmen sätts upp på bio överhuvudtaget.







(Biopremiär 31/8)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx