torsdag 16 augusti 2012

Bio: Faust

Foton copyright (c) Atlantic Film
Så här stod det i inbjudan till pressvisningen av Alexandr Sokurovs FAUST:
"FAUST vann det prestigefyllda Guldlejonet vid Venedigs filmfestvial 2011. Jurypresidenten, Darren Aronofsky, sa när han presenterade vinnaren: 'Det finns vissa filmer som gör att du gråter, det finns vissa filmer som gör att du skrattar, det finns vissa filmer som ändrar dig för evigt efter att du sett dem; och detta är en av dem'."
Jag ska väl inte komma här och påstå att jag läst Gothes gamla bästsäljare "Faust", publicerad i två volymer 1808 och 1832; fansen fick alltså vänta längre på tvåan, än biopubliken på den fjärde Indiana Jones-filmen. Jag vet knappt ens vad den handlar om, mer än att en viss dr Faustus säljer sin själ till Djävulen. Och nej, jag har heller inte sett någon av de många tidigare filmatiseringarna - som till exempel Murnaus från 1926 med Gösta Ekman den äldre. Däremot läste jag de första numren av David Quinns och Tim Vigils serietidning Faust, som började komma ut 1988. Den har förvisso inget med Goethes bok att göra, men ändå. Ultravåld, sex, och ännu mer ultravåld. Brian Yuzna filmatiserade serien år 2000. Ronny Svensson hade en liten roll i filmen, som inte är speciellt lyckad.
När jag nu sett den här nya, prisbelönade filmatiseringen, vet jag fortfarande inte om jag riktigt vet vad berättelsen handlar om. Och det beror på att det är Sokurov som hållet i spakarna. Sokurov har regisserat en jävla massa filmer. Jag har inte sett en enda av dem. Av allt att döma ska jag vara tacksam. Enligt uppgift går de tidigare filmerna i samma stil.
FAUST är en rysk produktion, men på tyska. Jag hörde att Putin skjutit in en massa pengar i produktionen - det här har varit ett prestigeprojekt för honom. Ja, jösses. För mig var det hela ett uthållighetstest. Ett två timmar och tjugo minuter långt gatlopp.
Det börjar bra. Efter några stämningsfulla flygbilder över hotfulla bergslandskap, får vi en närbild på en pillesnopp. Pillesnoppen på ett lik. Och så blir det tarmar. Dr Faust (Johannes Zeiler) och hans assistent Wagner (Georg Friedrich) obducerar ett lik och geggar runt bland tarmar, lever, magstäck och grejor. Inälvor rinner ut på golvet. Allting är skitigt.
Faust letar visst efter människans själ. Han försöker förstå meningen med livet och hur livet fungerar. Eller något sådant. Faust lär känna en märklig gubbe som heter Mauricius (Anton Adassinsky), som tydligen egentligen är Mefistofeles; Djävulen.
Det är möjligt att jag somnade här, jag vet inte. Men efter att det inte hänt någonting, har visst Faust ihjäl en snubbe av misstag. Och han blir kåt på den dödes unga syster Margarete (Isolda Dychauk). Och under filmens sista halvtimme händer det grejor: Faust säljer sin själ till Mefistofeles, utan att riktigt veta att han gör det, de tar på sig rustningar, det kommer vanskapta, nästan demoniska figurer, och de vandrar iväg till ett ödsligt, hotfullt klipplandskap.
FAUST är något alldeles oerhört okänsligt gjord. Här finns ingen känsla för någonting. Filmen visas i ett nästan kvadratiskt format med rundade hörn. Som om filmen visas felmaskad. Ofta är bilden skev och förvrängd; lätt suddig och med dåliga färger. Jag gissade att de råkat sätta fel lins på projektorn, men efter filmen frågade jag en kollega om detta, och han hävdade att det ska se ut så. Det är ett konstnärligt grepp. Jaha? Bilden är så ful och konstig att publiken tror att det är fel på filmkopian eller utrustningen. Alla bildkompositionerna är hoptryckta och konstiga, och det tas inte tillvara på de många ganska imponerande byggnaderna, scenerierna och kläderna. Jag fick lätt huvudverk av att titta på filmen.
Det pratas genom hela filmen. Det pratas oavbrutet. Satan i gatan, vad det babblas! Och: all dialog är eftersynkad! Dubbad! Och inte nog med det, det är extremt uselt gjort - det handlar om karatefilmsdubbning. Fast sämre. Och utan charm. Det här får dubbningen av tecknad film på TV3 att framstå som stor konst. Ljudspåret är inte en del av bilderna, av händelserna. Det ligger utanpå. Som om ett par gubbar kommenterar medan de tittar på filmen. Ofta går det inte att avgöra vem som säger vad. Och som sagt: de pratar precis hela tiden - med läpprörelser som sällan eller aldrig stämmer.
Att kalla FAUST tung är bara förnamnet. Filmen är tyngre än en pansarkryssare. Och den är mördande tråkig. Jag undrar hur Darren Aronofsky är funtad om han tycker att detta är en film som ändrat honom för evigt. Han måste verkligen börja titta på mer film. Ärligt talat: jag har svårt att förstå hur någon kan tycka att detta är bra på riktigt. Filmen är gjord utan någon som helst känsla för dramaturgi och bildberättande, den är så oengagerande den kan bli. FAUST är en orgie i överspel, dialog och misslyckade konstnärliga pretentioner. Pretentiöst arty-farty-skräp. Brian Yuznas film framstår som riktigt bra.
Slutet är lite fräsigt, men i övrigt går det här inte att titta på.
Jag kan ge mig fan på att den kommer att få fyror och femmor i betyg av mina kollegor.
Vad ska jag sätta för betyg? Jag vet inte. Det går inte att betygsätta sådant här. Så jag slänger in det här specialbetyget:












(Biopremiär 17/8)


0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx