ACT OF VALOR (Nordisk Film)
ACT OF VALOR fick nedgörande kritik i USA, men blev en oväntad publikframgång. Den har hittills spelat in ungefär åtta gånger sin budget. Att filmen inte gick upp på bio i Sverige är inte överraskande, eftersom detta är en enda lång reklamfilm för Navy SEALs. Inte nog med det – soldaterna spelas av riktiga, nu aktiva Navy SEALs, och rollfigurerna har samma namn som ”skådespelarna”. Även de som stryker med under filmens gång.
Ärligt talat hade jag ingen större lust att se filmen. Distanslösa hyllningar till soldater, hjältedåd, lojalitet, familjen och USA är ju bland det mest kväljande som finns. Men jag satte mig trots allt ner och såg ACT OF VALOR och tänkte att filmen kanske levererar på actionfronten.
Och det gör den.
Men det börjar riktigt illa. Närbilder på händer som skriver ett brev. Motljusbilder på familjer som surfar och har trevligt. En berättarröst som går på om ära, heder, rättvisa, slåss för sina ideal, familjen och så vidare. Amerika über alles. Något som upprepas under slutscenerna.
Men däremellan kommer jag att tänka på Horst Schröders programförklaring i första numret av actionserietidningen Maxx. Den skulle innehålla maxade serier. Och ACT OF VALOR innehåller maxad action. Filmens hjältar, det vill säga elitsoldaterna, är riktigt träiga som skådisar, de har svårt att framstå som naturliga när de tvingas agera i scener som inte involverar skjutvapen. Men får de en picka i näven vet de exakt hur man ska göra. Rollfigurerna har inga som helst personligheter; en av dem sticker ut en aning eftersom hans fru väntar barn (och då vet vi ju hur det går för honom), men i övrigt är de bara en klump pratande kötthögar med väldigt korta frisyrer. Fast chefen har skägg.
Handlingen är nästan identisk med den franska SPECIAL FORCES, som jag nyligen recenserade. Den franska filmen har bättre skådisar, men ACT OF VALOR är bättre som actionfilm betraktat – och har bättre skurkar. Illasinnade terrorister, varav den ondaste är en skäggig jihadsnubbe, tänker smuggla in mexikaner i USA, där de ska skickas till olika storstäder. Dessa mexikaner är försedda med specialsydda västar, fullproppade med bomber som inte går att upptäcka. En mexikansk kvinna kidnappas i Manilla, och när de sammanbitna Navy SEALs-pojkarna flyger dit och befriar henne, kommer de skurkarnas planer på spåren. Så de får allt beger sig till Mexiko för att rädda dagen.
Det är action mest hela tiden. Extremt mycket vapen- och teknikfetishism. På 90-talet, när det gjordes massor av direkt-på-videofilmer i genren, kallades de ”hardware movies”. Allting, i synnerhet striderna, är filmade som tjusiga reklamfilmer. Och ja, det är maxat. Det är ett jävla röj. Ofta filmat som ett TV-spel; som en first person shooter. Filmen är R-rated i USA, som ju är ovanligt nuförtiden, vilket innebär svordomar och blod. Killarna är även duktiga på att smyga omkring i djungler och göra hemliga tecken och säga tuffa saker i komradion. Ofta förekommer ordet ”bravo”.
Handlingen påstås bygga på sanna händelser. Men det gjorde ju även RETURN OF THE LIVING DEAD. Trots alla autentiska inslag; soldaternas metoder, jargong och utrustning, känns det inte vidare realistiskt. Hjältarna är fullkomligt orädda och nollställda. Innan eftertexterna listas namnen på alla de Navy SEALs som gjort ”the ultimate sacrifice” och stupat sedan den elfte september.
Kan man svälja all krigs- och USA-propaganda är detta en fläskig actionfilm. Men man får ha överseende med mycket. Jag sätter ett heroiskt överbetyg.
TOPPRAFFEL! 