torsdag 12 juli 2012

Bio: Take This Waltz

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
1987 var jag på Sandrews i Helsingborg och såg skräckfilmen BLUE MONKEY, som i Sverige kallades INSECT!. Jag minns att jag undrade varför en liten B-film som den biovisades i Sverige - men mer minns jag inte av filmen. Allra minst att Sarah Polley medverkade i den. Kanadensiskan Polley var bara en liten tösabit då, och sedan dess har hon synts i EXISTENZ, GO, DAWN OF THE DEAD, MR NOBODY och SPLICE. Och nu regisserar hon också.
TAKE THIS WALTZ, som Polley även skrivit, är egentligen urtypen för en film jag inte borde tycka om. Nu är den förvisso kanadensisk, men den är gjord i det där typiska American Independent-stuket. Lätt arty-farty. Smått pretentiös. Några inte helt psykiskt stabila rollfigurer. Vardagsrealism. Bara en sådan sak som att bilden är helt ur fokus (konstnärligt!) när filmen öppnar, det bådar ju inte gott.
Öppningsscenerna fick mig annars att tänka på Doris Wishman. Närbilder på Michelle Williams' ansikte, närbilder på Michelle Williams' händer som häller kaksmet i formar, och främst många och omotiverade närbilder på Michelle Williams' fötter. För att undvika att filma storbystade icke-skådespelerskor stapplande försöka säga sina repliker, brukade B-filmsdrottningen Doris Wishman istället filma deras fötter.
Nå. Trots alla dessa varningslampor måste jag säga att jag gillade TAKE THIS WALTZ. Jag överraskade mig själv med att tycka så.
Michelle Williams är Margot, som jobbar med att redigera resebroschyrer. På ett uppdrag i Nova Scotia träffar hon konstnären Daniel (Luke Kirby), som hon senare hamnar bredvid på flyget hem till Toronto. Väl hemma visar det sig att Daniel bor i huset snett över gatan - han och Margot är grannar utan att någonsin ha sett varandra (vilket ju är lite märkligt).
Fast nu är ju Margot gift med den snälle Lou (Seth Rogen), som skriver kokböcker och tillbringar dagarna med att tillaga kycklingrätter. De har varit gifta i fem år, nu verkar äktenskapet ha gått i stå och de ser ut att ha det lite småtradigt. Men de försöker göra det bästa av situationen.
Margot fortsätter dock att träffa Daniel. Hon har gått och blivit kär i honom. Och han i henne. Hon vill inte såra den snälle Lou, men snart går det som det går.
TAKE THIS WALTZ är lång och långsam. Egentligen är handlingen rätt ointressant. Been there, done that. Daniel är en hyfsat trist snubbe; visst, han försörjer sig som rikshaförare, vilket är originellt, men annars förstår jag inte riktigt vad Margot ser i honom. Lou är betydligt mer sympatisk; rolig och lite tjock. Fast det är ju klart, han är väl inte spännande som Daniel. Margot själv är gullig och charmig. Michelle Williams är egentligen inte min typ alls, och ofta tycker jag inte att hon är något speciellt som skådis - och jag förstår inte varför hon Oscarnominerades för sin insats i MY WEEK WITH MARILYN. Men här gillar jag henne.
Jag har aldrig varit i Toronto och har egentligen ingen uppfattning om hur staden ser ut. Jag tänker mest på David Cronenbergs tidiga filmer med hotfulla, gråblaskiga, nästan skandinaviska miljöer. Polleys film utspelar sig mest i väldigt pittoreska, färgstarka kvarter. Och ja, emellanåt ser det ut som Skandinavien. I synnerhet bilderna från Nova Scotia. Filmfotot är väldigt bra och besitter en tilltalande lyster, och antagligen är detta faktum en bidragande orsak till att jag kom på mig med att tycka om filmen.
Sarah Silverman dyker upp som Margots alkoholiserade kompis. Vi utsätts för flera nakenscener, Williams är inte sen att slänga kläderna, och en duschscen i ett badhus är härligt omotiverad. Tyvärr förstörs den av några smällfeta kärringar som också duschar. Bakläxa för det. En lång sexscen är överraskande vågad. För att betona det vardagsrealistiska förekommer det även scener där Margot kissar. Seth Rogen behåller byxorna på.
Seth Rogen är förresten kanadensare, vilket jag inte kände till. Även Luke Kirby är kanadick, medan Williams och Silverman är amerikaner.
Kanske är det ett överbetyg jag sätter här under, och TAKE THIS WALTZ är ingen film jag kommer att se om i första taget, men jag fann filmen märkligt tilltalande, lite rar, ibland rolig, och den är välspelad och välgjord. Dessutom är det inte varje dag vi hör The Buggles på ett filmsoundtrack.
  







(Biopremiär 13/7)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx