HAYWIRE (Nordisk Film)
Avdelningen för besvikelser:
Jag har tidigare beklagat mig över att Steven Soderberghs HAYWIRE aldrig fick svensk biopremiär. Nu dumpas den direkt på DVD. Det här var en film jag sett fram emot – trots ganska ljum kritik utomlands, verkade detta vara en riktig höjdare. Fetaction med en hård brud som kan slåss på riktigt!
Historien bakom filmen är fräsig. Soderbergh zappade mellan olika TV-kanaler och råkade få se mixed martial arts-stjärnan Gina Carano, som spöade skiten ur sina motståndare. Regissören tyckte att henne måste han använda till något. Inte nog med att hon fajtas som en hel karl, hon ser dessutom bra ut. Filmen HAYWIRE skulle bli något slags lättviktig, klassisk actionfilm, var det tänkt. På papperet är den det. I praktiken inte.
Carano spelar Mallory Kane, före detta elitsoldat som jobbar för CIA. Filmen börjar med att Kane går in på en diner, där en av hennes före detta kollegor, spelad av Channing Tatum, dyker upp. Han försöker nedgöra henne, hon sparkar skiten ur honom, och med en ung kille som ofrivillig följeslagare snarare än gisslan, flyr hon i hans bil – och hon passar på att berätta vad det är som försiggår. En lång rad flashbacks följer. Efter ett uppdrag i Barcelona har Kane plötsligt fått CIA emot sig, de försökte döda henne i Dublin, misslyckades, Kane flydde – och letar nu upp sina arbetsgivare och tar kål på dem. Eller något sådant.
Amerikanska och brittiska recensenter har invänt mot att Gina Carano inte är någon vidare skådis. Men det tycker jag inte spelar någon roll. Hon är inte sämre än många andra i actionfacket. Nej, problemet med HAYWIRE är att den är regisserad av Steven Soderbergh. Denne herre är ju minst sagt ojämn och ibland undrar jag vad han sysslar med. Ibland får han till det, ofta inte. Hans förra film, CONTAGION, var slätstruken. THE GIRLFRIEND EXPERIENCE släpptes aldrig i Sverige – och knappt någon annanstans heller. Och vad ska vi säga om FULL FRONTAL? Visst är det intressant att han hoppar hejvilt mellan genrer, men han är alldeles för spretig och ojämn.
HAYWIRE är märkligt rörig. Jag vet inte om handlingen är speciellt krånglig eller ej, men filmen lider av akut brist på dynamik, vilket innebär att den blir oengagerande – och jag orkade inte följa med i alla turer där alla lurar alla. Och denna brist på dynamik försvagar actionscenerna betänkligt. Det är onekligen häftigt att Carano faktiskt kan slåss och hon utför en del moves som borde få actionpubliken att jubla – men de flesta av actionscenerna är besynnerligt illa iscensatta. Jag brukar irritera mig på att alldeles för många av dagens actionfilmer använder sig av alldeles för snabba klipp och närbilder, vilket gör att man inte ser vad som händer – och ofta gör man detta för att maskera att skådespelarna inte kan slåss (som Matt Damon i Bournefilmerna). Soderbergh gör precis tvärtom. Nu har han hittat en hjältinna som vet hur man gör, men filmar det mesta i helbild och på lite för stort avstånd, samt förser det hela med lite tunna ljudeffekter, vilket resulterar i att det ser ut som om kombattanterna repeterar sina fajter innan tagning. Det finns ingen kraft i slagsmålen. Till på köpet har man smetat på märkligt opassande musik på soundtracket; det här är inte musik som intensifierar striderna och jakterna.
Filmen förbättras dock av sin trevliga rollista. Förutom Channing Tatum hittar vi Michael Douglas som slem typ, Michael Fassbender åker på bank så att det visslar om det på ett hotellrum, Ewan McGregor är inte heller att lita på, Mathieu Kassovitz från AMELIE FRÅN MONTMARTRE har skägg, Antonio Banderas har ett ännu större skägg (och mustasch på slutet), och minsann om inte Bill Paxton har mustasch han med. Paxton spelar Mallory Kanes far. Jösses, har han blivit så gammal nu, Paxton, att han kan ha en fullvuxen dotter? Tiden går.
Och Gina Carano? Hon är cool. Jag gillar henne. Hon ser bra ut, hon funkar i sin roll, min enda invändning är att hon har man hands. Men det behövs nog om man ska spöa upp bovar och banditer dagarna i ända. Det är lite synd att HAYWIRE blev hennes debutfilm. Jag tror faktiskt att resultatet hade blivit bättre med nästan vilken annan, rutinerad B-actionregissör som helst. Någon som hade bränt allt krut på actionscener som rockar och inte tassat in på art-house-området, vilket Soderbergh gör.
Jag förstår att HAYWIRE floppade på bio i Amerika, men på det hela taget får jag trots allt ge filmen godkänt. Det här är inte dåligt, och skådespelarna, skäggen och mustascherna lyfter filmen. Och jag ser gärna Gina Carano i fler filmer.
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 