fredag 1 juni 2012

DVD: Dracula (1979)

DRACULA (Studio S Entertainment)
Oj, det var längesedan jag såg den här - John Badhams DRACULA från 1979. De senaste åren har det varit overkill på vampyrfilmer; den här trenden har delvis dödat mitt intresse för vampyrgenren. Men i grund och botten gillar jag förstås vampyrhistorier - och jag gillar Draculafilmer. Dracula är en figur som följt mig sedan späd ålder. Jag har tidigare skrivit om när jag fick ett nummer av serietidningen på 70-talet, och jag har säkert flera gånger nämnt att den första Draculafilm jag såg, var Dan "Dark Shadows" Curtis' BRAM STOKER'S DRACULA från 1974, eftersom den TV-visades några år innan jag fick möjlighet att se den egentligen rätt dåliga MYSTERIET DRACULA med Bela Lugosi från 1931.
Curtis' lilla film är en riktigt bra version, och när det gäller filmer baserade på Stokers roman vågar jag sticka ut hakan och hävda att jag verkligen gillar Jess Francos bespottade COUNT DRACULA från 1970, med en mustaschprydd Christopher Lee i huvudrollen. Och jodå, självklart gillar jag Hammers Draculasvit med Lee. Däremot har jag inte mycket till övers för Francis Ford Coppolas överlastade BRAM STOKERS DRACULA. Och gamla stumma NOSFERATU, då? Intressant och filmhistoriskt betydande, men jag tillhör inte de där som hyllar den som en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Jag har väldigt svårt att bli engagerad i stumfilmer och jag kan omöjligt tycka att de är otäcka. (Jag skippar övriga filmatiseringar för att inte bli långrandig)
Liksom Tod Brownings version från 1931, bygger John Badhams film på den ganska minimalistiska teaterpjäsen, i sin tur byggd på Stokers bok. Fast i Badhams film har man tajtat till det hela ännu mer och plockat bort scenerna från Transsylvanien helt och hållet. Vilket förstås är trist. De bästa scenerna i alla Draculafilmer är ju just dessa i början, där Jonathan Harker anländer till Draculas slott. Men det ansågs tydligen vara överflödigt här och istället öppnar filmen med att skeppet The Demeter förliser utanför Carfax i England och greve Dracula visar sig vara den ende överlevande.
Det är den då 41-årige Frank Langella, en oftast utmärkt skådespelare, som är Dracula, och den här tolkningen brukar kallas "discoversionen". Visst påminner han en hel del om John Travolta i SATURDAY NIGHT FEVER (även den regisserad av Badham), men jag tycker nog mest att han känns som hämtad ur valfri amerikansk 70-talssåpa i lyxmiljö. Liksom Lugosi visar Langella aldrig sina huggtänder, och han är mer ett salongslejon och en damernas man, än ett otäckt, hotfullt monstrum.
Handlingen är den gamla vanliga, fast tempot är högre och förenklingarna fler - flera rollfigurer blir knappt presenterade. Mina (Jan Francis) är som brukligt den första som Dracula sätter tänderna i, men istället för att må sämre och sämre under filmens första hälft, dör hon i princip på en gång, begravs, och återvänder som spädbarnsdödande vampyr. Mina är för övrigt filmens mest effektiva vampyr; jag minns att jag tyckte att scenen i vilken Abraham Van Helsing (Laurence Olivier) och dr Seward (Donald Pleasence) konfronterar vampyr-Mina i en krypta var överraskande otäck när jag såg filmen första gången, efter att i slutet av 80-talet ha hyrt den för tio spänn på A-Video i Helsingborg. Scenen är fortfarande creepy - men samtidigt den enda i filmen som skapar skräckstämning.
Trevor Eve, som var Eddie Shoestring i TV-deckaren RING SÅ SPANAR VI samma år, är Jonathan Harker, och han blir inte så glad när det visar sig att hans älskade Lucy (Kate Nelligan) är otrogen med den pilske greven. Kärleksscenen mellan Dracula och Lucy ser ut som förtexterna till en Bondfilm, vilket beror på att Maurice Binder var teknisk rådgivare för de visuella effekterna. Tony Haygarth är Renfield, som käkar insekter så att det står härliga till, men han kan inte mäta sig med Klaus Kinskis strålande tolkning av rollen i Francos version. Sättet Dracula till slut stryker med på har jag alltid tyckt är rätt visset.
Jag har alltid sett John Badham som en Gun For Hire. Han gör kompetenta filmer, han har gjort en del bra filmer, men han är ingen personlig regissör. DRACULA är en snygg film. Det är en rätt rolig film - mest beroende på att Langella alltså gör rollen som en verbal, intellektuell playboy. Jag är dock inte karl  att avgöra om det faktiskt är meningen att det ska vara roligt. John Williams står för musiken, vilket innebär att det ofta låter ungefär som när Indiana Jones tassar omkring i farofyllda, bortglömda tempel.



 

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx