torsdag 28 juni 2012

Bio: Woody Allen: A Documentary

Foton copyright (c) Scanbox
WOODY ALLEN: A DOCUMENTARY recenseras i senaste numret a Empire, och det står att filmen är "cut down from a three hour PBS special"; en TV-version alltså. Vilket förklarar min främsta - och egentligen enda - invändning mot den här annars trevliga och intressanta filmen.
Ni som läst mina texter genom åren vet att jag inte är någon större anhängare av Woody Allen. Jag har sett långtifrån alla hans filmer, jag har aldrig intresserat mig för honom, och av de filmer jag har sett, har jag gillat en del, några är riktigt roliga, medan jag tyckt att andra är hyfsat värdelösa - eller åtminstone slätstrukna. Men självklart är Allen en betydande filmskapare och en intressant person. Hans personlighet går att jämföra med andra ganska mystiska människor jag gillar, till exempel Robert Crumb. En kuf. En begåvad kuf.
I den här dokumentären av Robert B Weide får vi följa Allens liv och karriär från huset han föddes i (vilket Allen visar upp för filmteamet under en promenad - "Det ser inte mycket ut för världen - och det var det inte heller"), till inspelningen av årets film; FÖRÄLSKAD I ROM. Allen intervjuas i sitt hem och det är där vi får se det absolut mest intressanta i hela filmen: hans tyska skrivmaskin av märket Olympia. Det var den han använde när han en gång i tiden började skriva för olika tidningar, och det är den han fortfarande använder till sina manus. Hur gör han om när han skriver fel eller måste redigera? Jo, han klipper ut alla ändringar och häftar dem på plats!

En lång rad av Allens kollegor, skådespelare och namnkunniga beundrare figurerar, en ännu längre rad klipp ur tidiga TV-framträdanden och främst långfilmer passerar revy. Allens stand-up-nummer från 1960-talet, framträdanden hos Dick Cavett, och roligast av allt: Allen boxas med en känguru. På riktigt.
Jag har varit på ett par presskonferenser med Woody Allen, och då har han gett ett rätt skröpligt intryck, men jag måste säga att han är ganska vital i de nya intervjuerna här.
En person lyser dock med sin frånvaro: Mia Farrow. Andra medverkande pratar om den stora skandalen, då Farrow hade besökt Allens lägenhet och hittat nakenbilder på sin adoptivdotter, och att hon genast sade upp bekantskapen. Soon-Yi; adoptivdottern och sedan 1997 Allens hustru och mor till hans två barn, dyker upp på klipp från festivaler, och Farrow syns i några filmklipp, men nix, hon intervjuas inte. Av ganska förståeliga skäl.

Förra årets film; MIDNATT I PARIS, blev som bekant en enorm succé, Allen har aldrig upplevt något liknande, och Owen Wilson säger att Allen plötsligt har gått och blivit rena rama Michael Bay.
Som sagt: det är trevligt och intressant, och jag blev faktiskt sugen på att beta av en del osedda rullar. Med undantag för INTERIORS och de där. Men - det märks att över en timme har klippts bort. En alldeles för stor del av filmen känns mest som ett Greatest Hits-potpurri med alldeles för korta kommentarer och anekdoter från intervjuobjekten. Det är lite för snuttifierat. Jag hade gärna sett längre intervjublock, och då helst med Woody Allen själv. Och eftersom detta alltså egentligen är en TV-film, bjuds vi inte på några filmiska extravaganser; det här är TV på stor duk.
Värt att notera är att både Jan-Olov Andersson och Gunnar Rehlin flimrar förbi - så nu har jag sett dem på stor duk.
Jävla linslusar.






(Biopremiär 29/6)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx