torsdag 7 juni 2012

Bio: Snow White and the Huntsman

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det är inte längesedan Snövitfilmen SPEGEL SPEGEL hade premiär, en barnfilm det var rätt svårt att bedöma, eftersom den var uselt dubbad till svenska. Nu har årets andra - nej, förlåt, årets tredje Snövitfilm premiär (jag höll på att glömma bort GRIMM'S SNOW WHITE, som jag inte sett). Den stora Snövitfilmen, den alla väntat på. SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN.
... Och vem hade väl väntat sig att den skulle vara bra?
För det är den! Jag blev väldigt, väldigt överraskad. Visst, den fick fin kritik i Amerika, där den hade premiär förra veckan, men jag var självklart skeptisk till en sagofilm med Kristen Stewart från TWILIGHT-filmerna. Jag trodde förstås att det skulle handla om en strömlinjeformad produkt anpassad efter unga tonårstjejers smak. Men vad vi får är en mörk, väldigt mörk fantasyfilm.
Jag gillar ju inte precis fantasy. Jag gillar Sword & Sorcery - vilda västern med svärd och monster istället för pickadoller och desperados. Men sådan där vanlig fjöntfantasy är inte mitt glas Bruichladdich. Folk med konstiga namn traskar runt i världar med konstiga namn. Rollspelsvarning.
Men Rupert Sanders, som regidebuterar med denna film, reder ut det och filmen torde tilltala även de mest fantasyfientliga. Efter pressvisningen noterade jag att jag var långt ifrån ensam om att uppskatta filmen. Det verkade som om de flesta gillade den - till och med den trevliga damen som ofta påpekat att hon inte gillar övernaturliga filmer.

Charlize Theron är den synnerligen ondskefulla Ravenna, som raserat konungarike efter konungarike i sin jakt på makt och evig skönhet. Det sistnämnda är hon besatt av. När den snälle kung Magnus slåss mot en ondskefull armé befriar han den tillfångatagna Ravenna, blir kär och gifter sig med henne. Hur skulle han kunna veta att det hela bara var ett trick? Att Ravenna inte alls var tillfångatagen? På bröllopsnatten förgiftar hon kungen och för säkerhets skull hugger hon även en dolk i hans bröst. Något som leder till att Ravenna hastigt och lustigt blir en ond drottning som tyranniserar sitt folk.
Ravennas polare Spegeln berättar att hon inte längre är vackrast i landet (eller världen?), nej, nu har kungens lilla dotter, prinsessan Snövit, vuxit upp till Kristen Stewart och blivit vackrast av dem alla. Så vad göra? Snövit låses in i ett tornrum.
By this axe I rule!

Hon är inte den som är den, Snövit, så hon lyckas rymma och tar sig till den Mörka Skogen, en plats få vågar besöka. Ravenna anlitar jägaren Jägaren (Chris Hemsworth), som tidigare varit i nämnda skog. Han kommer att bli rikligt belönad om han letar upp prinsessan, så beväpnad med sin feta yxa rider han och hans gäng in i skogen. Han hittar tösabiten, men vad händer? Jo, han blir förstås förälskad i henne. Vad annat?
Figuren till höger är drottningens spegelbild.

Även om storyn förstås är den gamla vanliga, är filmen allt annat än det vi sett förut. Visst - på ett ställe parodieras Disneys klassiska version från 1937, och Snövit dansar med en dvärg i en solig glänta där djur och svampar munter tittar på, men i övrigt är detta - som sagt - en mörk och tung film.
Charlize Theron är lysande som den onda drottningen. Hon är fantastisk. Strålande vacker - och genomond. Ja, herrejävlar, vad ond hon är. Kristen Stewart är betydligt blekare som Snövit. Nå, nu ska ju Snövit vara blek - vit som snö, men hon är allt lite tradig. Stewart gör samma lätt introverta typ hon brukar göra. Hemsworth spelar Thor en gång till, fast med annan dialekt och med hammaren utbytt mot en yxa.

Dvärgarna spelas av bland andra Ian McShane, Bob Hoskins, Ray Winstone, Nick Frost och Eddie Marsan - det är alltså inga riktiga dvärgar, utan fuskdvärgar. Jag undrar vad Dvärgarnas Skådespelarförbund tycker om detta; att normallånga skådespelare snor filmroller och låter sig dvärgifieras med hjälp av datorer och andra tricks. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej, de har försetts med namn som Gort och Beith och annat krångligt. Men de är kul! Extra kul när de tvingas ta sig genom en kloak. Dvärgar i bajs. Det ser man inte så ofta.
SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN är en väldigt snygg film. Fotot är enastående, specialeffekterna innovativa. När Snövit mot slutet klär ut sig till Jeanne d'Arc och leder en armé riddare mot drottningens hotfulla slott, går tankarna till filmer som EXCALIBUR. Riktigt lika bra som John Boormans film är inte Sanders' epos, och filmen är aningen för lång, men jag hade ju absolut inte förväntat mig att detta skulle vara något att hänga i julgranen. Men det är det. Jag gillar den här betydligt mer än PROMETHEUS. Det här är sommarens bästa blockbuster så här långt.






(Biopremiär 8/6)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx