lördag 30 juni 2012

Serier: Ett gäng danska album

Det här recensionsblocket skrev jag för Nya Upplagan härommånaden. Dock publicerades det aldrig där, så jag kör texten här istället. Sedan jag skrev det här, har hela Bernard Prince-albumet publicerats i Fantomen.


BLUEBERRYS UNGE ÅR
Nr 12: “Sirenen fra Vera Cruz”
Nr 13: “100 dollars for at dø”
av Francois Corteggiani och Michel Blanc-Dumont

RED KELLY
Nr 0: “Fangen”
av Greg och Hermann

BERNARD PRINCE
Nr 14: “Dødens torne”
av Greg och Dany

Donovan Comics

Under 1970-talet och 80-talen kom det ut mängder av fransk-belgiska seriealbum på den svenska marknaden. Under 90-talet upphörde denna utgivning nästan helt och hållet. I Frankrike och Belgien fortsätter förstås många av de klassiska titlarna att komma ut, och i vårt södra grannland är förlagen måna om att hålla denna kontinentala seriekultur vid liv. Danmark ligger ju bara en bro bort, och bor man inte i Skåne, har förlag och butiker ofta alldeles utmärkt postorderservice, så det finns egentligen ingen ursäkt för att inte fortsätta att botanisera bland dessa album. Och danska är ju trots allt betydligt lättare att läsa än franska.
Världens bästa västernserie enligt mig och många andra, är den episka, franska Blueberry, skapad på 1960-talet av sedan länge bortgångne Jean-Michel Charlier och den alldeles nyligen bortgångne mästaren Jean Giraud. På 70-talet gjorde denna duo några kortare avsnitt om sin hjältes ungdom, enklare tecknade för att publiceras i ett par pocketböcker. Senare startades en helt ny albumserie i det vanliga, större formatet; dock skriven och tecknad av andra. Fyra album kom ut i Sverige för 20 år sedan, sedan blev det tyst.
På 70-talet fanns en serietidning som hette Western-serier, och i denna publicerades den franska serien Jonathan Cartland, som tecknades av Michel Blanc-Dumont. Blanc-Dumont är sedan 90-talet den som tecknar Blueberrys ungdomsäventyr, en serie som kontinuerligt kommit ut i Danmark - men själv har jag inte läst den sedan den lades ner i Sverige. Jag förväntade mig ett trevligt återseende, men jag måste säga att jag mest blev förvirrad. Blueberryalbumen hänger ofta ihop i långa sviter och eftersom jag missat sju album kom jag in mitt i handlingen. Den ständigt otursförföljde Blueberry tampas med både sydstatssoldater och franska soldater, och han är lierad med nya vapendragare vilka jag inte vet vilka de är. Den inledande resumén hjälpte inte särdeles. Det händer en väldig massa, men samtidigt inte så mycket - alla lurar alla, alla är opålitliga.
Michel Blanc-Dumont är onekligen en skicklig tecknare, men hans stil är aningen blekare än Girauds. Hans sätt att gestalta människor är lite trist, däremot är miljöerna imponerande. Hade jag läst de album jag missat är det möjligt att jag uppskattat detta mer. Men Blueberry är trots allt alltid Blueberry.
I Western-serier kunde man också läsa den belgiska serien Comanche, fem av äventyren kom även ut som album i Sverige. Jag har inte läst Comanche på åtminstone 30 år, men jag minns att jag imponerades av Hermanns teckningar.
På 70-talet producerades några kortare avsnitt i pocketformat även av denna serie, och dessa har nu getts ut i en dansk samling (serien heter Red Kelly i Danmark), uppförstorade till traditionellt albumformat och med ny färgläggning. Albumet har drygats ut med ytterligare ett par avsnitt av nyare datum, tecknade i en betydligt mer detaljerad stil. Manusen till de här serierna är dock alltför bagatellartade och känns mest som utfyllnadsmaterial, jag minns Comanche som en tyngre och tuffare serie med ordentliga äventyr.
Apropå Hermann: denne tecknare är mest känd för serien om Bernard Prince, som gick i Fantomen när jag växte upp, och sju av äventyren kom även ut som album i Sverige - då hette han Kapten Prince. När Hermann lämnade serien tog andra tecknare över, en av dessa var Dany. Liksom i fallet med Comanche, har jag inte läst Bernard Prince på evigheter, och liksom i fallet med de korta Comancheavsnitten, är “Dødens torne” väldigt bagatellartat. Några vänner till Prince och dennes kompanjon, sjöbusen Barney Jordan, bor i ett afrikansk land som drabbas av en våldsam revolt. Dessa vänner flyr i ett flygplan som störtar i ödemarken och de upptäcker att de är omgivna av växter så giftiga att man dör om man sticker sig på dem. Prince och Jordan är de enda som kan rädda som, så de tar sig dit, går på styltor och bränner ner växterna med eldkastare, medan onda rebellstyrkor närmar sig. Det är det hela. Det händer inte så mycket. Det är mycket action och Dany tecknar i en medryckande stil som påminner mer om Jack Davis än Hermann. Dock har Hermann bidragit med omslagsillustrationen.
Albumet innehåller även ett andra, kortare avsnitt - av en händelse publicerades detta alldeles nyligen i den svenska Fantomentidningen, jag hade ingen aning om att Bernard Prince fortfarande går där.
Även om jag alltså inte tycker att just detta gäng seriealbum är några större höjdare, känns det både trevligt och nostalgiskt att läsa dem. Jag saknar tiden när drivor av serier som dessa publicerades i Sverige.







fredag 29 juni 2012

En hel packe DVD-recensioner

Jag skriver ju inte bara här på TOPPRAFFEL! - varje månad recenserar jag bland annat DVD:er i Nya Upplagan; texter skrivna direkt för den tidningen. De repriseras sedan på JPS Medias hemsida. Här är ett helt gäng DVD-recensioner ni kanske har missat:

DON'T BE AFRAID OF THE DARK
BJÖRNBRÖDER
REIGN OF ASSASSINS
FABLERNAS VÄRLD VOL. 1-3
BEAVIS AND BUTT-HEAD - THE MIKE JUDGE COLLECTION, VOL. 1, DISCS 1-3
CLEOPATRA
LADY OCH LUFSEN - DIAMOND EDITION
TO KILL A MOCKINGBIRD: 50TH ANNIVERSARY EDITION
DEN OSYNLIGE MANNEN
GLÖM INTE KAMELERNA
LEJONKUNGEN 2: SIMBAS SKATT
CATCH .44
PSYCHO
SCARFACE
FALLSKÄRMSJÄGAREN
EN SNUBBE SOM MÖRDAR FOLK
11-11-11


torsdag 28 juni 2012

Bio: Woody Allen: A Documentary

Foton copyright (c) Scanbox
WOODY ALLEN: A DOCUMENTARY recenseras i senaste numret a Empire, och det står att filmen är "cut down from a three hour PBS special"; en TV-version alltså. Vilket förklarar min främsta - och egentligen enda - invändning mot den här annars trevliga och intressanta filmen.
Ni som läst mina texter genom åren vet att jag inte är någon större anhängare av Woody Allen. Jag har sett långtifrån alla hans filmer, jag har aldrig intresserat mig för honom, och av de filmer jag har sett, har jag gillat en del, några är riktigt roliga, medan jag tyckt att andra är hyfsat värdelösa - eller åtminstone slätstrukna. Men självklart är Allen en betydande filmskapare och en intressant person. Hans personlighet går att jämföra med andra ganska mystiska människor jag gillar, till exempel Robert Crumb. En kuf. En begåvad kuf.
I den här dokumentären av Robert B Weide får vi följa Allens liv och karriär från huset han föddes i (vilket Allen visar upp för filmteamet under en promenad - "Det ser inte mycket ut för världen - och det var det inte heller"), till inspelningen av årets film; FÖRÄLSKAD I ROM. Allen intervjuas i sitt hem och det är där vi får se det absolut mest intressanta i hela filmen: hans tyska skrivmaskin av märket Olympia. Det var den han använde när han en gång i tiden började skriva för olika tidningar, och det är den han fortfarande använder till sina manus. Hur gör han om när han skriver fel eller måste redigera? Jo, han klipper ut alla ändringar och häftar dem på plats!

En lång rad av Allens kollegor, skådespelare och namnkunniga beundrare figurerar, en ännu längre rad klipp ur tidiga TV-framträdanden och främst långfilmer passerar revy. Allens stand-up-nummer från 1960-talet, framträdanden hos Dick Cavett, och roligast av allt: Allen boxas med en känguru. På riktigt.
Jag har varit på ett par presskonferenser med Woody Allen, och då har han gett ett rätt skröpligt intryck, men jag måste säga att han är ganska vital i de nya intervjuerna här.
En person lyser dock med sin frånvaro: Mia Farrow. Andra medverkande pratar om den stora skandalen, då Farrow hade besökt Allens lägenhet och hittat nakenbilder på sin adoptivdotter, och att hon genast sade upp bekantskapen. Soon-Yi; adoptivdottern och sedan 1997 Allens hustru och mor till hans två barn, dyker upp på klipp från festivaler, och Farrow syns i några filmklipp, men nix, hon intervjuas inte. Av ganska förståeliga skäl.

Förra årets film; MIDNATT I PARIS, blev som bekant en enorm succé, Allen har aldrig upplevt något liknande, och Owen Wilson säger att Allen plötsligt har gått och blivit rena rama Michael Bay.
Som sagt: det är trevligt och intressant, och jag blev faktiskt sugen på att beta av en del osedda rullar. Med undantag för INTERIORS och de där. Men - det märks att över en timme har klippts bort. En alldeles för stor del av filmen känns mest som ett Greatest Hits-potpurri med alldeles för korta kommentarer och anekdoter från intervjuobjekten. Det är lite för snuttifierat. Jag hade gärna sett längre intervjublock, och då helst med Woody Allen själv. Och eftersom detta alltså egentligen är en TV-film, bjuds vi inte på några filmiska extravaganser; det här är TV på stor duk.
Värt att notera är att både Jan-Olov Andersson och Gunnar Rehlin flimrar förbi - så nu har jag sett dem på stor duk.
Jävla linslusar.






(Biopremiär 29/6)

onsdag 27 juni 2012

Bio: Isolerad


Foton copyright (c) TriArt Film
Vår stolta svenska filmtradition går vidare. Häromveckan hade MÖRKT VATTEN premiär. Nu kommer ännu en thriller. Återigen är det dags att skaka av spänning i biofåtöljen.
Enligt IMDb är ISOLERAD från 2010, då den började att visas på festivaler, men filmen får alltså officiell biopremiär först nu. Den är skriven och regisserad av Johan Lundborg och Johan Storm, och den ingår i det där rookiefilmprojektet - det vill säga, långfilmer av debutanter. Filminstitutet, Film i väst och Film i Gävleborg har hostat upp pengar (det kan inte ha varit så mycket), och stora delar är inspelade på Göteborgs universitet.
Förtexterna rullar mot en fast tagning av husfasader, hustak och en hotfull himmel. Dålig upplösning, det ser ut att vara filmat med mobilkamera. Storyn går i gång, och bilden fortsätter att vara ganska undermålig. Normannen Emil Johnsen innehar huvudrollen som Frank, en introvert läkarstudent som bara vill vara i fred och studera. Det går inte så bra, eftersom en ny granne, Lotte (Ylva Gallon (3,78541178 liter)), flyttar in och genast börjar att springa ner till Frank i olika ärenden. Hon har slut på tvättmedel (Via, för att vara exakt, men Frank verkar föredra Spar). Hon vill bjuda på pepparkakor. Hon stör Frank. 
... Men än värre är det på nätterna. Då kommer nämligen Lottes äldre och burduse pojkvän Micke (Peter Stormare) på besök. De har högljudd sex nätterna igenom, och Frank kan inte sova. Han halkar efter på lektionerna och misslyckas på tentor. 
Den här Micke har uppenbarligen även misshandlat Lotte, men en annan vän till Lotte tror att det är Frank som är hennes pojkvän och som har spöat henne. Så Frank får spö. 
En dag är Lotte försvunnen. Frank ser Micke slänga mystiska, svarta soppåsar. Har han mördat sin flickvän? Uppenbarligen. Och nu börjar Micke bli extra hotfull mot Frank.
Intrigen i ISOLERAD är bättre än den i MÖRKT VATTEN. På sätt och vis är detta en rätt bra story. Hitchcocks FÖNSTRET ÅT GÅRDEN uppblandat med Polanskis HYRESGÄSTEN, ungefär. Det här skulle kunna fungera som ett avsnitt av ALFRED HITCHCOCK PRESENTS. Synd att det inte är ett halvtimmeslångt TV-avsnitt. ISOLERAD varar bara 75 minuter, men den känns väldigt, väldigt utdragen. 
Men att filmen är seg och trist beror även på andra faktorer. ISOLERAD ser ut- och känns som ett filmskoleprojekt och har inte på bio att göra. Det är möjligt att filmen fungerar bättre på en mindre TV-skärm. Vid sidan av andra filmskolefilmer är den imponerande, men det här ser fortfarande inte ut som en "riktig" film. ISOLERAD saknar i princip stil. Okej, det är väl så att bristen på stil är medveten, det är just detta som är stilen, men det hela är så extremt rudimentärt att det bara ser visset och ogenomtänkt ut. Trist färgskala, trista hem, trista människor.
Frank är en väldigt osympatisk och irriterande huvudperson. Av någon anledning är ju svenska (och nordiska) filmare besatta av huvudpersoner med psykiska åkommor. Det är inte länge sedan Noomi Rapace var halvknäpp och jobbig i norska thrillern BABYCALL. Detta innebär att jag omöjligt kan engagera mig i personerna, i deras liv och det de råkar ut för. En sjuk eller märklig huvudperson är inte det samma som en intressant huvudperson. Frank är bara en jobbig typ - och ofta beter han sig konstigt. Eftersom jag inte gillar honom, bryr jag mig inte. Jag struntar i om han riskerar att råka illa ut, kanske till och med mördas. Lotte är rätt knepig även hon. Micke går mest runt och är hotfull och låter som en skitförbannad Ulf Lundell. Övriga medverkande har inte så mycket att göra. En av de övriga läkarstudenterna liknar en ung Fredrik Gertten. Det förekommer två obduktioner på skolan. Ett running gag är att Frank hela tiden snubblar över den lilla grannflickans sparkhjuling. Den oinspirerade filmmusiken ligger som en smet i bakgrunden.
Nej, jag är ledsen, men jag måste underkänna det här. ISOLERAD är ful, tråkig och amatörmässig. Det finns viss antydan till spänning emellanåt, men det räcker inte. Som sagt: storyn är inte dum, men det är illa utfört. Det finns ingen orsak att gå och titta på det här - och dessutom betala pengar för det - om man nu inte är extremt intresserad av färska regissörer.
För övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det här med Rookiefilm. Att verkligen poängtera att det här är låg-lågbudgetfilmer av helt gröna människor. Som om vi ska ha överseende med detta. 







(Biopremiär 29/6)

TOPPRAFFEL! sörjer: Nora Ephron

Nora Ephron har 71 år gammal gått och dött i en blodsjukdom. Det spelar ingen roll att hennes filmografi är lite väl ojämn - Ephron skrev manuset till NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY. Det förlåter allt.
Nora Ephron, som hade ett överbett av episka proportioner, började sin karriär som journalist i New York på 1960-talet, och rönte snart framgångar med sina essäer - jag har inte läst några av dessa, men de ska till stor del handla om sex och mat i New York; teman vi känner igen från hennes romantiska komedier, ofta placerade i just New York. Hon började skriva manus för TV på på 1970-talet och 1983 debuterade hon som manusförfattare för biofilm. Hon Oscarsnominerades för debuten SILKWOOD. Bland övriga filmer finns en del rullar som mer eller mindre är helt bortglömda - eller direkt dåliga. Vem har så mycket att säga om MAFFIAPRINSESSAN, HUR JAG LÄRDE EN FBI-AGENT DANSA MARENGO (som hette MY BLUE HEAVEN i original - vem fan kom på den svenska titeln?!), JULNÖTTER och den rätt ruttna MICHAEL med John Travolta som ängel.
Men så har vi ju den av så många älskade SÖMNLÖS I SEATTLE, som jag själv inte såg förrän långt senare vid en TV-visning och jag blev aningen besviken. Däremot gillade jag DU HAR MAIL, som många tyckte var lite för smörig. Ephrons sista film blev den trevliga men ojämna JULIE & JULIA från 2009, som hon även regisserade - hon hann regissera åtta filmer sammanlagt.
... Och så har vi så NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY med Billy Crystal och Meg Ryan, och som Rob Reiner regisserade 1989. Den genom tiderna bästa romantiska komedin - och en av de roligaste komedierna rent allmänt. Det här är ju så mycket mer än en romantisk komedi - filmen säger väldigt mycket om hur människor, och då främst män, fungerar. Dialogen är full av sanningar jag känner igen mig i. Om yngre generationer fortfarande känner igen sig i filmen har jag ingen aning om, men dialogen är extremt smart och träffande, och baserad på intervjuer med en väldig massa människor. NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY är förstås full av klassiska scener och filmer blir inte sämre av de idylliska och romantiska New York-miljöerna.

NORA EPHRON
1941 - 2012
R.I.P.

tisdag 26 juni 2012

Bio: Ice Age 4: Jorden skakar loss

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Det är ganska exakt tre år sedan jag recenserade ICE AGE 3 - DET VÅRAS FÖR DINOSAURIERNA, en film jag inte minns mycket mer av än att jag inte var så förtjust i den. Jag kollade nu upp min recension och blev lite förvånad över att jag faktiskt satte en trea i betyg. Jag minns inte att jag var så positiv. Jag var inte så förtjust i de första två filmerna heller. Jag gillar inte figurdesignen.
Den här nya filmen känns märkligt bekant. Det var inte längesedan jag såg något liknande. Djur instängda bakom raserade berg och uppspruckna glaciärer tack vare naturkatastrofer. Just det, var det inte HAPPY FEET 2 som handlade om något sådant? När ICE AGE 4 börjar håller Jordens kontinenter på att ta sin nuvarande form. Något som ställer till det för de djur och varelser som befolkar planeten. I den här filmen drabbas i synnerhet figurgalleriet från de tidigare filmerna i serien; mammutarna, den sabeltandade tigern, sengångaren Sid och några till.

Mammutfamiljen har problem med sin tonårsdotter. De tycker att hon är olydig som så gärna vill hänga med de coola mammutbrudarna, och hon trånar efter en mammutkille. Nej, man ska hålla sig till familjen, det är viktigast av allt, tycker mammutfarsan och ska hämta hem dottern - men då spricker marken upp. Mammutfarsan, tigern, Sid och någon till hamnar på ett isflak som driver iväg.
Under sin kamp för att komma tillbaka hem träffar flakdrivarna på ett gäng pirater anförda av en apa. En sjörövarsjöelefant pratar skånska. Den sabeltandade tigern blir kär i en tuff sjörövartigertös.
... Och hela tiden kämpar ekorren Scrat febrilt för att få tag i sitt ekollon.
ICE AGE 4 börjar ganska kul, när markytan brister och världen förändras. Men med undantag för Scrats festliga eskapader, är det här inte speciellt roligt. Tvärtom, jag tycker att Steve Martinos och Mike Thurmeiers film är märkligt tråkig och sövande. En massa likartade scener staplas på varandra. Folk jagar varandra. Miljöerna är inte speciellt inspirerade; det är lite för kargt. Och liksom tidigare är jag inte förtjust i figurdesignen. För att göra det hela ännu värre, smetar man konstant på med det i amerikanska familjefilmer så vanliga budskapet att familjen är viktigast av allt och går före allting annat. Kärnfamiljen, alltså. Helyllefamiljen.
Animationstekniskt är det oklanderligt och 3D:n får väl sägas vara okej.
Det som lyfter ett eventuellt biobesök är förfilmen. Jodå, en sådan finns det också. Den heter THE LONGEST DAYCARE och har Maggie Simpson i huvudrollen. Javisst, det är en liten Simpsonsfilm. I 3D. Eftersom filmen är traditionellt  animerad, det vill säga platt, blir 3D:n lite konstig. Men ändå. En kul liten film som är betydligt bättre än huvudfilmen.







(Biopremiär 27/6)

måndag 25 juni 2012

DVD: Switch

SWITCH (Njutafilms)
Efter att plöjt igenom alldeles för mycket extremskräck, tortyrporr och nollbudgetkonstigheter under ett par dagar, kändes det väldigt skönt att luta sig tillbaka i soffan och titta på den franska thrillern SWITCH, i regi av Frédéric Schoendoerffer. Manuset har Schoendoerffer skrivit tillsammans med Jean-Christophe Grangé, vilket man slår på trumman för på DVD-omslaget, eftersom Grangé skrev den hyfsat populära DE BLODRÖDA FLODERNA - en film jag såg på DVD, men inte minns speciellt mycket av. Grangé skrev även uppföljaren till den filmen, samt den rätt flängda Vidocq (som jag nog borde se om).
Det börjar i Montréal (varför uttalas det som "Månntreål" på svenska?). Karine Vanasse är modesdesignern Sophie, som inte lyckats sälja något på väldigt länge - och hon behöver miljöombyte för att ladda batterierna. En bekant tipsar henne om sajten Switch.com, där man kan byta lägenhet med folk över hela världen. Det dröjer inte länge innan Sophie får tag på en lyxkåk i Paris, alldeles i närheten av Eiffeltornet. Kåken ägs av en viss Bénédicte, som skickar sin dörrnyckel via UPS till Sophie - och Sophie reser iväg.
Sophie lever livet första dagen hon är i Paris. Värre blir det morgonen efter. Hon väcks av att tungt beväpnade poliser stormar in i huset. En man ligger mördad i sovrummet och Sophie grips - hon antas vara Bénédicte. Den gamle fotbollstuffingen Eric Cantona spelar snuten som försöker lösa fallet och han tror inte på Sophies förvirrade historia om att de tagit fel person, att hon blivit ditsatt. Sophies foto finns nämligen på Bénédictes pass, någon Sophie har inte rest från Montréal på angivet datum, och sajten Switch.com existerar inte. Återstår bara en sak för Sophie att göra - att rymma och själv lösa fallet. Så det gör hon. Hon knycker en picka, rusar iväg, och har hela Paris' polisstyrka efter sig.
Vad som följer är en rafflande jakt där all logik kastats ut genom fönstret. Här finns ingen logik överhuvudtaget. Ärligt talat är handlingen direkt korkad. Jag tycker att manusförfattarna borde ha tänkt på de mest uppenbara saker, men icke. Paris' poliskår framstår som världens mest inkompetenta. De verkar inte veta hur man gör. Och Sophie är plötsligt enastående skicklig på precis allting. Och den mystiska Bénédicte är precis lika skicklig. Den senares motiv och tillvägagångssätt är inte av denna världen!
Men - SWITCH är, sin dumhet till trots, en underhållande film. Det är en väldigt snygg film, miljöerna är tjusiga. Karine Vanasse är en sympatisk hjältinna, medan Eric Cantona är alldeles utmärkt som snut. Filmen innehåller även en smått fantastisk jakt till fots genom Paris - och genom diverse bostäder.
Jag är kanske lite väl snäll här, men SWITCH är en trevlig film. Ungefär som en thrillerversion av THE HOLIDAY. Med avhuggna huvuden och uppskurna halsar.






Rediga karlar

Sitter här och funderar på att skriva en längre grej om några DVD-filmer jag klämde under den regniga midsommarhelgen. Men det tar emot en aning. Borde kanske ta en promenad. En kopp kaffe.
Men eftersom jag ju helst vill uppdatera TOPPRAFFEL! med något varje dag, slänger jag upp de här två trailrarna.
Jag måste säga att trailern till DREDD fick mig att känna mig som tonåring på nytt. Sådant här tyckte jag var skittufft på 1980-talet. Och, ähum, det gör jag fortfarande. Jag gillar i synnerhet när textskyltarna med "Judge, jury, executioner" dyker upp. Jag hade skitit på mig om jag sett det här närjag var sexton. Och när jag var i den åldern hade Judge Dredd en egen serietidning här i Sverige. Senare figurerade han i Magnum Comics. Där medverkade ju sedermera även jag.




söndag 24 juni 2012

DVD: Michel Gentil X 2

Nu blir det porr här på TOPPRAFFEL!
Vänta lite ...
Inledde jag inte likadant ganska nyligen?
Jo, det gjorde jag. Jag recenserade ju den danska porrsamlingen DEJLIGT. Men nu är det dags igen!
Det är inte längesedan det ansågs vara omöjligt att släppa Jean Rollins filmer på den svenska marknaden. Men de senaste åren har Njutafilms släppt majoriteten av den franske vampyrmästarens filmer på DVD. Vad som återstår är den sista handfull han gjorde - samt de porrfilmer han regisserade som "Michel Gentil". Michel Gentil var faktiskt bara nästan en pseudonym. Rollin hade nämligen dessa namn som mellannamn på riktigt.
I november förra året släppte Njutafilms den första Michel Gentil-filmen, men jag skrev aldrig om den. Nu har de släppt en till, så jag passar på att skriva om båda, och börjar med novembersläppet.
SCHOOLGIRL HITCH-HIKERS (Njutafilms)
Efter att ha regisserat några skräckfilmer, lät sig Jean Rollin motvilligt övertalas till att göra rena sexfilmer. Detta är den första - och trots att den rådande trenden 1973 var hårdporr, är detta en mjukporrfilm med sexscener i samma stil som de i skräckfilmerna.
Vi får följa två unga lifterskor - som aldrig liftar. De fotvandrar. En brunett och en blondin, brunetten agerar berättarröst.
De här två tösabitarna kommer traskande i en skog och känner sig lite trötta. De hittar en till synes övergiven villa, och som brukligt är går de in för att sova. Först har de lite lesbisk sex, förstås, men sedan sover de. Men... De är inte ensamma i kåken! En man med härlig mustasch anländer. Han är gangster! Brunetten leker kurragömma med honom, och så har de sex (medan blondinen sover). Mycket gladjazz på soundtracket.
Gangstern har gömt undan stulna juveler och snart kommer hans kompanjoner, anförda av en ond kvinna. Juvelerna är borta! De tror att lifterskorna snott dem, men det har de inte. Bovarna torterar töserna, men brunetten rymmer och lyckas väldigt snabbt gå till en stad (den låg nog om hörnet). Där hittar hon en privatdeckare och hans unga brud till assistent. Tokig trumpetmusik spelas när detektiverna medverkar.
Deckarna och brunetten återvänder till villan, det blir lite jakter och pang-pang, och allt löser sig på slutet. Puh! Lifterskorna skuttar iväg.
Tja, vad ska man säga? Njä, det finns väl inte så mycket att säga. SCHOOLGIRL HITCH-HIKERS är en oskyldig och smålustig film - även om tortyrscenerna verkligen känns malplacerade. Filmen skiljer sig en hel del från Rollins surrealistiska, poetiska vampyrfilmer.





GREVINNAN X (Njutafilms)
Den här gången är det rak hårdporr. Filmen är från 1976 och i en tjusig kåk i en skog bor en man spelad av Alban Ceray - eller "Eyebrows", som vi brukar kalla honom. Hans fru är inte närvarande, så han sätter på hembiträdet. Samtidigt kommer en mystisk gestalt smygande i skogen. Hon bär mask och svarta trikåer, tar sig in i huset och stjäler värdesaker (och passar på att onanera lite).
Nu har det gått mer än en fjärdedel av filmen.
Eyebrows och hans fru ska hålla en fest och ska bland annat bjuda in den mystiska grevinnan Ixe, som de aldrig träffat och inte vet hur hon ser ut. Tjuven stjäler inbjudningskortet!
När festen går av stapeln anländer tjuven och utger sig för att vara grevinnan. Gästerna har hört att hon en gång dansade naken på en fest, och kräver att hon gör det nu också. Så det gör hon. Men - först häller hon en drog i champagnen!
Alla dricker av champagnen - utom tjuven och en snubbe som ser henne. Vilken tur att han också är tjuv! Sedan hänger sig alla i en orgie. Nu är filmen snart slut. Tjuven smyger runt och stjäler gästernas värdesaker.
Men vem kommer då? Jo, den riktiga grevinnan Ixe! Hon spelas av den franska porrstjärnan Karine Gambier, känd från några Jess Franco-filmer. Hon chockas när hon ser sexorgien inne i huset. Men det tar bara två minuter innan hon förförs och idkar älskog hon med.
Tjuven och snubben-som-också-är-tjuv tar alla värdesakerna och sticker. Gästerna - som är nakna - upptäcker att de är bestulna!
Nu blir det naken Benny Hill-jakt i skogen. Tjuvarna kommer undan. Vilken tur för dem! Slut.
Ja, gott folk ... Det finns inte så mycket att säga här heller. För att tala klarspråk: filmen består till 95% av vilt knullande. Granna damer, mycket mustacher, och kameran irrar omkring och vet inte riktigt vad den ska filma.
Som bonus finns en intervju med en av skådespelarna i filmen. Han medverkade i 200 porrfilmer under guldåldern, numera driver han ett erotiskt museum i Paris. Han berättar lite om hur det var på 70-talet. Det han säger är mer eller mindre obegripligt.







lördag 23 juni 2012

DVD: El Narco

EL NARCO (Scanbox)
Men kära nån. Varför, o varför? Varför gör man en gangsterfilm som är nästan två och en halv timme lång? Dessutom en lätt komisk gangsterfilm?
Jag trodde först att det var feltryck på DVD-omslaget. Det är väl ingen som gör (jag citerar:) "svart komedi blandat med ultravåldsam action i samma stil som Gudfadern, Scarface och Machete" som varar en bra bit över två timmar? Okej, GUDFADERN och SCARFACE är långa filmer, men annars?
Det var inte feltryck. Och jag gjorde faktiskt så här: jag såg en timme på EL NARCO (som heter EL INFIERNO i original). Sedan stängde jag av, gjorde annat, och såg en annan film. När jag sedan återupptog tittandet på EL NARCO, hade jag en normallång film framför mig. Smart, va? Och nej, då när jag först började titta på filmen, grabbade den inte tag i mig tillräckligt för att jag skulle orka se hela i ett svep.
EL NARCO är en mexikansk film i regi av Luis Estrada. Damián Alcázar innehar huvudrollen som den mustaschprydde Benny - El Benny kallad - som när filmen börjar slängts ut från USA efter ett par decennier och tvingas återvända till sin hemby San Miguel. San Miguel skildras som helvetet på Jorden, ett hett, stinkande och fattigt anus befolkat av horor och korrumperade poliser. Jo, det brukar ju se ut så i filmer om Mexiko. Jag har aldrig varit där, jag vet inte om det faktiskt ser ut och går till så i verkligheten. Även om de ju har extremt hög brottsstatistik.
El Benny är snäll och kanske lite naiv, och snart träffar han sin gamle bekant El Cochiloco (Joaquín Cosio) som gått och blivit gangster. Beväpnad, iförd cowboyhatt och mustasch går El Cochiloco omkring med sina två hantlangare - men han är en glad och jovialisk kille, El Cochiloco. Han drar sig inte för att döda, men han är lika munter för det. Och han jobbar för den mäktige Don José Reyes (Ernest Gómez Cruz, som ser ut precis som generalen i DET VILDA GÄNGET), som lever flott och ägnar sig att knarkhandel - och som ligger i en blodig fejd med sin bror, rivalen Pancho. Fast han är allt lite hunsad av sin fru, den där Don José. En mordisk toffelhjälte.
El Benny behöver pengar och till slut ser han ingen annan utväg än att liera sig med Reyes. Efter att först ha blivit illamående av alla våldsamheter, utvecklas El Benny till en fullfjädrad gangster. Han knarkar, vänslas med damer och torterar och tar livet av folk. Och som den här filmtraditionen bjuder, lär det väl gå åt helvete förr eller senare.
För att kallas komedi, är EL NARCO inte speciellt rolig. En del av rollfigurerna är rätt lustiga - men det är som att stoppa in fåniga, svettiga tjockisar med mustasch i ett i övrigt tungt och allvarligt drama, och tro att det blir mer lättsamt och skojigt då. De utlovade ultravåldsamma scenerna är förhållandevis ultravåldsamma. Händer sågas av med motorsåg, öron och fingrar skärs av, och otaliga olyckliga blir skjutna i huvudet på nära håll. Blodet sprutar.
Det här är en väldigt kompetent gjord film, den ser ut som en hyfsat påkostad amerikansk film, och det är en ganska bra film. Men - den är alldeles, alldeles för lång. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara så länge som den gör. Filmen trampar vatten alldeles för ofta. Mot slutet börjar den dessutom bli aningen förvirrad och jag undrar vem som dödar vem och vilka de var, och vart vissa tog vägen.
  





fredag 22 juni 2012

Midsommarafton ... 1995

Ett par dagar innan midsommarafton 1995. Jag satt på ett kontor i Lund och jobbade med ett nummer av Magasin Defekt. Plötsligt ringde telefonen. Det var en tjej från Expressen. Och ville att jag snabbt skulle skriva en specialtext just till midsommarafton. Lista de bästa filmerna att de denna högtidsdag. Jaha, undrade jag, filmer som är videoaktuella just nu? Eller vad som helst? Det spelade ingen roll. Bara det var filmer som passade på midsommarafton.
Här nedan återfinns texten som publicerades. Ärligt talat förstår jag inte att de faktiskt tryckte detta. Läste de inte texten? Förstod de inte att jag och några kompisar satte oss på en krog, hinkade öl och slängde ur oss titlar medan vi skrattade och slog oss på knäna? Ja, jösses.
Glad midsommar på er. Så här såg det ut i Expressen den 23 juni 1995:

Fira midsommar med videon

Midsommarafton. Inte en enda film har premiär.

Tragiskt, men sant.

Men Expressen Fredag har räddningen för filmsugna, festskygga personer.

Stanna hemma. Hyr en hög videofilmer. Här är listan på de bästa filmerna du kan se just ikväll.

"47:an Löken"

Svensk militärkomedi på neandertalstadiet i "regi" av Ragnar "Åsa-Nisse" Frisk. Denna film kräfva drycker.

"Blankman"

Släpptes alldeles nyligen av Egmont. Damon Wayans spelar en svart superhjälte iförd underkläder. Kunde ha varit bra, men är extremt tramsig. Uppskattas säkert bäst en midsommarnatt.

"Breeders"

Tim Kincaid heter en skräck- och actionregissör som får Ed Wood att framstå som Ingmar Bergman. Rymdmonsterfilmen "Breeders" är en av grundpelarna i hans filmografi. Oerhört fånig och bra!

Danska lustspel

Självklart aldrig fel. Sitter faster Gunlög bredvid dig i soffan välj något med Dirch Passer. I annat fall väljer du en "Sängkants"-film, eller - om du vill göra vågen - en "Tecken"-film.

"Eraserhead"

Perfekt om du är ordentligt nitad, eller om du har intagit annat än snaps och öl. Woah-oh, liksom.

"Pang i rutan"

Bättre känd under sin originaltitel "Amazon women on the moon". Detta är den amerikanska prototypen för "En himla massa program". Ojämn, men bitvis kul, i synnerhet "Bullshit or not" med Henry Silva. Jack the Ripper avslöjas som Loch Ness-odjuret.

Jerry Lewis-filmer

Tja, går han hem i Frankrike, går han säkert hem vid det här tillfället också.

"Nu blåser vi snuten"

Biljaktsfilmer är aldrig fel. och detta är ju den främsta. Passar bra vid alla tillfällen.

"Police story"

Jackie Chan är inte heller helt fel, och just den här filmen tillhör hans bästa. Säkert skadligt upphetsande enligt Hemsk & Ola.

"Tre svenskor i Tyrolen"

Alla filmer med "Tyrolen" eller "Byxor" i titeln är att rekommendera en midsommarafton. Den här skiljer sig från mängden, då den innehåller världens bästa diskolåt, vars text går "Hey! Hey! Hey" ... Och så klättras det på stegar.

"Truck Turner"

Stenhård blaxploitationrulle, i vilken Isaac Hayes bankar skiten ur folk till väldigt funky music. "Shaft in Africa" eller "Slaughters big rip-off" går också bra.

... om inget av ovannämnda duger, väljer man lämpligen en Elvis-film gjord efter 1963.


torsdag 21 juni 2012

DVD: The Violent Kind

THE VIOLENT KIND (Njutafilms)
Det första jag tänkte på var THE KILLING KIND med John Savage från 1973. En film jag inte sett, men som en kompis ville ge till mig för mer än tjugo år sedan, då han jobbade i en videobutik. Jag vet inte varför jag inte tog emot den. Det hade ju ett fräsigt omslag. Och den bara måste vara bättre än den här filmen från 2010 med snarlik titel.
THE VIOLENT KIND är regisserad av The Butcher Brothers, vilka egentligen heter Mitchell Altieri och Phil Flores, inte alls är släkt med varandra, och som tidigare gjort en handfull filmer av vilka jag ... inte sett någon. THE HAMILTONS. Nyinspelningen av APRIL FOOL'S DAY. DVD-omslagets baksida utlovar "skruvad övernaturlig skräck", "höjdpunkten i WTF-genren" (WTF-genren?), David Lynch-stämningar och rockabilly.
Det börjar inte så bra. Huvudpersonerna är nämligen ett kriminellt gäng. Bikers och slynglar. Alla är osympatiska och förtjänar inte annat än att ätas upp av demoner. Ska vi titta på de här töffarna i 85 minuter? För att en skräckfilm ska fungera, måste man gilla huvudpersonerna - även om de har små, underutvecklade roller och bara finns med för att dödas.
Nå, i vilket fall. Efter en inledande sexscen och att ha spöat skiten ur lite löst folk, drar det här gänget iväg till en fest i vad som ser ut som en svensk, rödmålad sommarstuga på landet. Där super de, slampiga brudar strippar, och plötsligt dyker centralgestalen Codys (Cory Knauf) ex-flickvän Michelle (Tiffany Shepis) upp tillsammans med sin lillasyster Megan (Christina McDowell). Michelle har med sig en snubbe hon gått åsta och gift sig med.
Senare hittas snubben död och blodig i en bil och Michelle kommer stapplande. Hon är indränkt i blod och visar sig ha blivit besatt. Hon biter en kille i ansiktet! Folk dör. MC-gänget binder fast Michelle på en säng, men hon kommer loss och klättrar upp i taket.
Jag undrar var David Lynch-stämningarna håller hus. Så plötsligt ändrar filmen karaktär. In kommer ett gäng surrealistiska rockabillymänniskor med övernaturliga krafter. Deras ledare, som kanske är Satan själv, är en av de mest påfrestande filmskurkar jag sett. En annan kille gillar att dansa. Två tjejer skrattar och dansar. De här nya varelserna, som spelar rockabillysinglar på en grammofon, är på jakt efter Michelle, som behövs till ... något. De slåss med Cody och Megan. De hittar Michelle, klär av henne naken och utför en mystisk rit.
WTF?!
Jovisst, det här är en film som tillhör WTF-genren. Jag undrade vaffan det var jag tittade på. Ett tag, ungefär en tredjedel in, höll det nästan på att bli bra; när Michelle röjde loss och hade sig, men annars är detta bara tråkigt, dumt och svårbegripligt. Hittade de på handlingen efterhand? Är det två filmer de satt ihop? Rockabillyfolket är enastående töntigt - och påfrestande. Vad vill de? Vad håller de på med? Varför är det så förbannat svårt för filmskapare att skriva robusta skräckhistorier som faktiskt fungerar och håller? Här och var har man stoppat in billiga optiska effekter, vilka ger ett lätt amatörmässigt intryck.
Jag skulle sätta en etta i betyg - om det inte vore för Tiffany Shepis. Jag gillar Tif. Jag kommer ihåg när hon var tonåring och hängde på Tromas kontor i Cannes. Hennes entusiasm är enorm och hon lyckas ensam lyfta THE VIOLENT KIND en aning. Hon är kul som mordisk demon och jag gissar att hon är inspirerad av de besatta kvinnorna i THE EVIL DEAD.
Men i övrigt är detta en lätt pretentiös och kass lågbudgetfilm som inte håller vad den lovar. Making Of-filmen på DVD:n är ännu tråkigare.







onsdag 20 juni 2012

Bio: Rock of Ages

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jag visste faktiskt inte om att ROCK OF AGES är en musikal när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag trodde att filmen, liksom till exempel BURLESQUE, skulle vara ett drama som utspelar sig i musikvärlden och därför innehåller mycket musik. Således blev jag minst sagt förvånad när huvudpersonen Sherrie (sångerskan Julianne Hough, som var med i just BURLESQUE och nu senast i nyinspelningen av FOOTLOOSE) alldeles i början av filmen kliver ombord på en buss, börjar sjunga - och snart brister alla passagerarna ut i sång. WTF?! Jag har ju rätt svårt för musikaler. Jag gillar SINGIN' IN THE RAIN, men inte så mycket mer. Filmmusikaler kan gå an, men inte sådana där jävla Broadway- och Londonmusikaler. Men nu utlovade ROCK OF AGES en massa 80-talsrock, så om inget annat skulle det kunna bli lite kul och kitschigt.
Adam Shankman, som gjorde den väldigt lyckade nyinspelningen av HAIRSPRAY, men som i övrigt mest ligger bakom skit, står för regin, och filmen bygger på en scenmusikal. Men tydligen har handlingen ändrats en hel del, efter vad jag har läst. Klart står i alla fall att man inspirerats av MAMMA MIA! och har byggt en tunn historia kring en lång rad befintliga låtar.
Handlingen i ROCK OF AGES skulle kunna vara hämtad från valfri Hollywoodmusikal från 1940- eller 50-talen. Eller från Paul Verhoevens SHOWGIRLS. Och även BURLESQUE var en variant. Tösabit från landet vill slå igenom som artist och åker till storstan, upptäcks, möter kärleken, det blir fnurror på tråden, men allt löser sig till det bästa. Medan alla sjunger och dansar och skuttar och har sig.
Året är 1987. Den där sångbussen jag berättar om här ovan kör till Hollywood. Det börjar allt annat än bra för Sherrie. Precis när hon stiger av bussen stjäler en kille alla hennes LP-skivor hon självklart kånkat med sig. Den unge Drew (Diego Boneta), som jobbar som servitör på legendariska rockhaket Bourbon Room, störtar till undsättning och ser genast till att Sherrie får jobb på haket. Alec Baldwin spelar ställets ägare och Russell Brand är hans kollega. Drew vill egentligen uppträda med sitt band, men han har scenskräck. Sherrie vill sjunga, men det får hon inte. Drew och Sherrie blir kära i varandra!
Det går dåligt för Bourbon Room, men nu ska superstjärnan Stacee Jax (Tom Cruise) komma dit. Jax ska inleda en solokarriär. Hans sliskige agent, spelad av allas favorit Paul Giamatti, wheelar och dealar. Malin Åkerman är en journalist från Rolling Stone som ska intervjua Jax och avslöja honom som en ensam och tragisk suput. Och för att göra det hela ännu värre har stans borgmästare en rabiat hustru (Catherine Zeta-Jones) som vill stoppa all rockmusik och lägga ner Bourbon Room.
1987. Då tog jag studenten. Jag har självklart en massa minnen från den tiden. Och jag känner inte igen mig i ROCK OF AGES. Dels ser hela filmen ut som om den utspelar sig på en scen - vilket i princip stämmer, eftersom de byggde upp kulisserna av Hollywood i Florida. Det var väl billigare än att filma på plats. Men i övrigt känns det inte som 80-tal. Rollfigurerna känns som nutida människor som klätt ut sig. Undrar vad som hade hänt om man filmat med 35mm-råfilm från 80-talet och använt sig av samma teknik som då. SUPER 8 såg ju ut som en film från cirka 1980 och hade fantastisk känsla från den tiden. ROCK OF AGES har jämförts med GREASE, som ju utspelar sig i ett 50-tal som aldrig fanns.
Storyn är tunn och dum. Vi har sett allt förut, vilket förstås inte behöver vara en nackdel, men jag blir inte klok på om det är på allvar eller en parodi. Okej, visst, filmskaparna driver medvetet med genren och vissa klichéer, det förstår jag - men det är faktiskt inte alltid helt uppenbart.
Musiken är till större delen rätt hemsk. Man har plockat hitlåtar från 80-talet och då främst från band jag aldrig lyssnade på. Jag tyckte att de var kassa redan då. Det är en massa glamrock modell Guns 'n' Roses, vilket är okej, men även alldeles för mycket FM-rock, fittrock och vidriga powerballads - samtliga i mer utslätade och överlastade arrangemang än originalen. "I wanna know what love is"? Ja men, för helvete! Och det är fruktansvärt svårt att se tuff ut och och spela arg - och sjunga "We built this city on rock'n'roll". Ännu fånigare blir det då de flesta låtarna har försetts med svensk text! Den unge Drew står på scen och är arg och skriker "I wanna rock!" - "Jag vill rocka!". Ha ha ha!
Trots alla dessa invändningar tycker jag ändå att ROCK OF AGES är småtrevlig och ibland rätt kul. Tom Cruise ser väl mer ut som Tonto än en rockstjärna och Alec Baldwin är en av de minst övertygande rockrävar jag sett, men de är ändå bra i sina roller. Paul Giamatti är fantastisk! Härligt slajmig med misslyckad hästsvans och enorm mobiltelefon. Russell Brand är jättekul. Vi får även beskåda en av filmhistoriens bästa homoerotiska scener, komplett med karusell. Bäst är när Tom Cruise sjunger upp i Malin Åkermans röv. Eli Roth dyker upp fem sekunder som rockvideoregissör. Några autentiska 80-talsmusiker ska visst också finnas i myllret, bland andra Sebastian Bach.
Vi ska kanske inte förvänta oss några soloskivor från Paul Giamatti och Alec Baldwin, vilka båda brister ut i sång, men övriga medverkande behöver inte skämmas för sig sångmässigt. Tom Cruise skulle kunna satsa på en sångkarriär. Malin Åkerman har tidigare sjungit i ett band. För bästa sång- och dansinsatser står nog Catherine Zeta-Jones. Mary J Blige figurerar som ägaren av en strippklubb och får förstås sjung hon med. Fast som bekant är ju soul och R'n'B Djävulens musik och nästan värre än powerballads. Sångnumren i filmen verkar vara inslängda på måfå utan någon större baktanke. Deras förekomst är märkligt oregelbunden.
... Men allting är så snällt, så snällt. Det är glatt och trallvänligt, ingen knarkar och även om det är 80-tal, så röker ingen. Filmen är full av en massa hårdrockare som gillar snäll musik. Man skulle kunna ta med sig sin farmor på den här filmen!
Slutligen en liten undran. Vid ett tillfälle hamnar Drew i ett pojkband som läppsynkar till fånig hip-hop och dansar koreograferat (jättekul scen). Visst, fenomenet fanns - men fanns uttrycket "boyband" 1987?








(Biopremiär 23/6)

TOPPRAFFEL! sörjer: Richard Lynch

Åh, herregud. Jösses. Vad är det som händer? Igår skrev jag en dödsruna över kultskådisen Susan Tyrrell - och idag läser jag att en av mina favoritskådisar har hittats död - i skrivande stund är dödsorsak okänd.
Richard Lynch.
En av våra absoluta favoritskurkar på film. Vilken fantastisk snubbe!
Lynch var mest känd för sitt besynnerliga, ärriga ansikte. Anledningen till att han såg ut så beror på att han lyckades tända fyr på sitt nylle under en LSD-tripp 1967! Hur nu det gick till ... Jag gissar att han plötsligt fick an "bra idé". Men dessa brända drag ledde till en strålande film- och TV-karriär. Kanske inte som förste älskare i blockbusters, men väl som den slemme i B-filmer.
1973 debuterade han på vita duken i filmen FÅGELSKRÄMMAN; en film med Gene Hackman och Al Pacino jag såg på Landskrona Filmstudio när jag gick på mellanstadiet, och som jag inte sett om sedan dess. Det borde jag kanske göra, jag inbillar mig att den är bra. Efter denna debut var det ingen hejd på det. Sammanlagt 160 roller han det bli.
Han lydde Gud i Larry Cohens GOD TOLD ME TO, han mötte David Carradine och Claudia Jennings i DEATHSPORT (nu är de borta alla tre), han medverkade i både BATTLESTAR GALACTICA (den riktiga versionen) och BUCK ROGERS.
Det grymma svärdet!
1982 hade en av hans mest klassiska filmer biopremiär, en film jag skrivit om flera gånger tidigare: DET GRYMMA SVÄRDET. Albert Pyuns rafflande sword & sorcery-epos. 1985 var han grym i Ruggero Deodatos CUT AND RUN, och samma år gjorde han en av sina bästa filmer - då var han en le och rälig ryss som fick för sig att invadera USA. Endast Chuck Norris kunde stoppa honom. Filmen är förstås INVASION U.S.A., en fantastisk film! 1987 återförenades Lynch med Deodato och det var dags för ännu ett sword & sorcery-raffel: THE BARBARIANS. En knasig film som enligt IMDb hette SLAVENS HÄMND i Sverige. Märklig. Var hette den detta? Dessutom handlar filmen om två killar; The Barbarian Brothers!
Invasion U.S.A.!
På 1990-talet kunde man se Richard Lynch i Full Moon-filmer som TRANCERS II och PUPPET MASTER III: TOULON'S REVENGE; den bästa PUPPET MASTER-filmen. Han gjorde film för PM Entertainment, som MAXIMUM FORCE, han medverkade i den Brian Yuzna-producerade antologifilmen NECRONOMICON, och han var illasinnad i SCANNER COP.
Under senare år har vi sett honom i Rob Zombies remake av HALLOWEEN, han hade en liten, liten roll i usla - men tydligen populära - LAID TO REST, och i CHROME ANGELS mötte han Frida Farrell; Malmös stolthet på actionfronten.
... Jag skulle kunna fortsätta att rabbla titlar i en evighet, men jag avstår. Nu är Richard Lynch död. Låt oss tillägna midsommarhelgen hans minne.

RICHARD LYNCH
1936 - 2012
R.I.P.

tisdag 19 juni 2012

DVD: Special Forces

SPECIAL FORCES (Noble Entertainment)
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Igen. Jag skriver ju numera om en farlig massa franska filmer som går upp på bio. Fast den här gången handlar det om en film från 2010 som släpps direkt på DVD. FORCES SPÉCIALES, som för säkerhets skull fått en engelsk titel i Sverige.
Det här är ännu en sådan där stor, påkostad, våldsam actionfilm fransmännen producerar rätt många av, men som sällan biovisas utanför sitt hemland. SPECIAL FORCES, som regisserats av Stéphane Rybojad, ser ut som en Hollywoodfilm. Den inte bara ser ut som en sådan, manuset skulle också kunna vara hämtat från USA. Samma typ av rollfigurer, samma typ av repliker. Fast de pratar franska.
Tyskan Diane Kruger spelar fransyskan Elsa Casanova (Casanova?!), som för säkerhets skull oftast pratar engelska. Hon är en idealistisk journalist som befinner sig i Afghanistan, där hon skriver reportage om en grym, kvinnomisshandlande taliban. Efter att ha intervjuat en utsatt kvinna, kidnappas Elsa och hålls som gisslan.
Franska politiker och officerare har möte. De ser en videofilm där Elsa plågas av talibanerna. "That's no way to treat an American!" säger de inte, utan "Så får ingen behandla en fransyska" - så Tchéky Karyo samlar ihop de hårdaste elitsoldater som går att uppbringa för att hämta hem Elsa. Det är Djimon Hounsou från BLOOD DIAMOND och GLADIATOR, och som är den här filmens samproducent. Det är en kille som ser ut som Kim Bodnia och som är rå och stenhård, och vars flickvän är gravid. Det är en kille som kallas Tic-Tac och som visst är en spexare och som gör trummaskinsljud med munnen när han spränger saker i luften. En snubbe är extremt våghalsig krypskytt. Ja, och så är de ett par till.
De beger sig till farozonen, störtar in i talibanlägret, skjuter ner kopiöst många talibaner, får med sig Elsa - men på väg hem missar de helikoptern och blir strandsatta i ödemarken. Var det Murdoch som låg bakom operationen? Och får att göra det hela ännu värre, förföljs de av horder av talibaner. SPECIAL FORCES förvandlas till en variant av THE GREY - fast med vargarna utbytta mot skäggiga män. Hjältarna svälter, är trötta, och de börjar att decimeras.
Jag kommer osökt att tänka på HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE. En annan icke-amerikan på hårt uppdrag i varmare länder. HAMILTON var uppenbart inspirerad av Bournefilmerna när det gäller actionscenerna, men i övrigt känns den bara som ännu ett visset och stelt TV-drama. I det här franska krigsrafflet går man hela vägen i sin imitation av amerikansk actionfilm. Och det är ju inget fel i det. Rybojad verkar mest intresserad av att det ska se tufft ut. Filmen är betydligt våldsammare och mer skjutglad än HAMILTON, och när hjältarna röjer loss och pangar towelheads så att blodet stänker, kompas de av hårdrocksriff. Fienden kan tack och lov inte sikta. Även om hjältarna står helt oskyddade (och fäller kommentarer som "Jag älskar mitt jobb!"), missar fiendens kulor dem. Über-talibanen är ondare än ondast, skjuter sina egna män, har för mycket kajal, och vill av någon anledning helst prata engelska med sina landsmän.
När hjältarna mot slutet börjar stryka med, gör de så på heroiska sätt. En kille dör slowmotiondöden till smäktande stråkar. Jag skrattade högt. Jag skrattade rätt ofta under filmens gång. Men annars är den här filmen ganska tråkig. Storyn är ointressant, rollfigurerna är med vissa undantag inte så kul, och det blir segt när de vandrar genom ödemarken för att hitta tillbaka. Filmens andra hälft varat en evighet.
DVD:n innehåller inget som helst extramaterial.







TOPPRAFFEL! sörjer: Susan Tyrrell

Jag hoppade onekligen till en aning när jag alldeles nyss läste att Susan Tyrrell gått hädan, endast 67 år gammal. Nyligen läste jag några recensioner av Richard Elfmans bisarra kultfilm FORBIDDEN ZONE från 1982, eftersom den tydligen släppts på nytt i utlandet, och Tyrrell har en stor roll i denna.
... Och bisarr är ett ord som sammanfattar denna ... bisarra skådespelerska. Tyrrell koncentrerade sig på att spela groteska figurer. Ofta horor, ofta galningar. Vi kommer främst ihåg henne från till exempel John Waters CRY-BABY; kombinationen Waters och Tyrrell var förstås perfekt, och hon såg till att ANGEL och uppföljaren ANGEL 2: HÄMNDEN blev än mer sleazy, och vem kan väl glömma henne i NIGHT WARNING (även känd som BUTCHER BAKER NIGHTMARE MAKER), en skräckfilm med Bo Svenson som förbjöds i England under video nasty-eran.
Susan Tyrell Oscarnominerades faktiskt 1972 för sin insats i John Hustons FAT CITY. Hon var med i originalversionen av THE KILLER INSIDE ME med Stacy Keach och i ÖAR I STRÖMMEN. 1977 syntes hon i ANDY WARHOLS BAD. Minsann om hon inte också medverkade i Paul Verhoevens FLESH+BLOOD (som tydligen hette, öh, DEN VILDE KRIGAREN i Sverige).
Förutom en lång rad filmroller, dök Tyrrell ofta upp i TV-serier och vi kunde se henne i BARETTA, KOJAK, STARSKY & HUTCH, TRACYS HÄMND och många andra. Hon agerade berättarröst i Ralph Bakshis animerade WIZARDS, som kom 1977, och Bakshi återanvände henne 1983 i FIRE AND ICE, i vilken hon gjorde en av figurernas röster.
Susan Tyrrell var verksam in i det sista med roller även nu i år. Hon led av något som heter trombocytemi; en benmärgssjukdom, som slutligen fällde henne.

SUSAN TYRRELL
1945 - 2012
R.I.P.

måndag 18 juni 2012

DVD: Twixt

TWIXT (Atlantic Film)
Jag tittar på Francis Ford Coppolas filmografi som regissör och konstaterar att han gjort sig ett namn på förhållandevis få titlar. AVLYSSNINGEN, GUDFADERN-trilogin, APOCALYPSE NOW. Någon vill kanske lägga till OUTSIDERS och RUMBLE FISH. De som inte gillar skräckfilm vill kanske även stoppa in BRAM STOKERS DRACULA (som jag byter ut mot den betydligt bättre NATTENS SKRÄCKNÄSTE, det vill säga DEMENTIA 13).
Men i övrigt handlar det om påfallande många filmer som glömts bort (JACK, REGNMAKAREN med flera) och ett par senare grejor jag nog inte ens hört talas om (YOUTH WITHOUT YOUTH, TETRO). Numera är Francis mest känd som Sofia Coppolas farsa. Nej, det är väl att ta i. Men ändå.
Kritikerna utomlands var inte nådiga när Coppolas senaste alster TWIXT hade premiär. Eller, tja, den hade knappt premiär - av ganska förståeliga skäl. Jag noterade otaliga ettor i betyg i diverse magasin och tidningar. Folk undrade vad Coppola sysslar med - och tydligen har TWIXT, som han även skrivit, varit ett gammalt drömprojekt. Man undrar verkligen varför han så tvunget velat göra den här filmen.
Om jag förstått saken rätt, betyder "twixt" att man fastnat mellan barndom och vuxenlivet - men tydligen har det fler betydelser. Tom Waits agerar berättarröst och Val Kilmer gör huvudrollen som författaren Hall Baltimore, som skriver framgångsrika bestsellers om häxor, men som krökar och är allmänt nerdekad. Han är ute på en signeringsturné och anländer till en liten håla utan bokhandel - han får sitta i järnhandeln, där han ignoreras av alla utom sheriffen, som spelas av Bruce Dern. Sheriffen vill skriva en bok tillsammans med Baltimore, den ska handla om en mystisk seriemördare som härjar i trakten. Barn har mördats och på bårhuset visar sheriffen upp liket av en flicka med en påle genom bröstet - som om hon vore en vampyr.
Den lilla hålan skryter med att Edgar Allan Poe en gång bodde på ett nu igenbommat hotell och på natten drömmer Baltimore om att han går dit och pratar med Poe (Ben Chaplin). Han träffar även spökflickan V (Elle Fanning), som verkar vara vänlig (och som i egenskap av spöke är fast mellan barndom och vuxenliv). Allt detta leder till att Baltimore får inspiration till en ny bok; "Vampyravrättningarna", och han försöker lösa mysteriet. För att lyckas med detta försöker han drömma så mycket som möjligt och ta hjälp av Poe och V.
... Som tydligt framgår är detta en synnerligen märklig film. Jag håller med de som undrar vad Coppola sysslar med. Dialogen är bitvis hemsk. Allting är krystat. Upplösningen är fullkomligt vedervärdig.
Men - jag måste säga att jag fann TWIXT rätt fascinerande. Jag satt trots allt och såg hela filmen från början till slut, till skillnad från alla de som gett upp och lämnat festivalvisningar eller stängt av DVD-spelaren. TWIXT känns lite grann som att Francis Ford Coppola leker David Lynch. Som om han försökt göra en vampyr- och spökversion av TWIN PEAKS. Miljöerna liknar de i Lynchs TV-serie, och persongalleriet är likartat - de är inte många, men de är alla udda. Drömscenerna går i lätt blåtonat svartvitt med röda detaljer (redan i RUMBLE FISH lekte Coppola med färgerna). Val Kilmers ex-fru Joanne Whalley dyker upp ett par gånger på en datorskärm som den bitchiga fru Baltimore.
Det hela är fånigt och dumt. Men ganska trevligt - och långtifrån så illa som mycket annat jag genomlider.
Edgar Allan Poe ligger förresten begravd i Baltimore.







DVD: The Grey

THE GREY (Noble Entertainment)
Jag drog mig faktiskt för att se den här. Förvisso har filmen fått hyfsad kritik utomlands, där den gick på bio. Och Liam Neeson har ju de senaste åren ändrat inriktning och gått från att vara en torrboll till en redig karlakarl. Och regissören Joe Carnahan har regisserat NARC och THE A-TEAM. Visst, han gjorde även den vissna SMOKIN' ACES, men det bortser jag från.
Men allvarligt talat. Ett gäng män som traskar runt i Alaskas snöiga vildmark, förföljda av vargar, i två timmar - nej, det låter inte lockande.
Jag såg dock filmen - och den visade sig vara exakt som jag misstänkte. Neeson är jägaren Ottway, som lider av hjärtesorg. Han sörjer sin döda hustru. Han sörjer henne så pass mycket att han tänker ta livet av sig. Men han kommer på bättre tankar och kliver ombord på ett flygplan med oljeborrare som ska fraktas hem till civilisationen.
Det går inte så bra. Ottway somnar ombord - och vaknar inte förrän planet störtar mitt ute i ingenstans. Det är kallt, snöigt och jävligt. En handfull karlar har överlevt, och eftersom Ottway är den manligaste av dem, tar han kommandot under deras försök att överleva och återvända till civilisationen. Vilket i princip är omöjligt. Hur ska någon kunna hitta dem där i Alaska skogar? Och så har de ju det där problemet med vargarna. De är förföljda av vargar, omringade av vargar, dygnet runt. Ibland attackerar de grå bestarna och decimerar antalet överlevande. Fast dessa oljeborrare verkar även vilja decimera sig själva, eftersom de - självklart - har svårt att hålla sams. De bråkar och slåss och ställer till det för sig. Tur att Ottway är en karl som står stadigt. Han är så rejäl att han även lyckas nita en varg. Han har hårda nypor.
Liam Neeson är förstås bra - men i övrigt tyckte jag att det här var segt och tråkigt, och bitvis löjeväckande pretentiöst. Nu är jag förstås fullkomligt ointresserad av djur och natur. Jag är så ointresserad man kan bli. Att dumpas ute i naturen är en vision av helvetet - att dumpas i ett öde snökaos är sju resor värre än helvetet. Jag är väldigt, väldigt glad att jag inte var med på den här inspelningen (som för övrigt ägde rum i British Columbia, Kanada).
Jag hade svårt att hålla isär rollfigurerna, bortsett från Neeson och en svart kille. Stora skägg, långt nerdragen mössa. Ofta är det natt och mörkt. Alla ser likadana ut, alla är rätt osympatiska. De klarar inte av att säga en mening utan ett "fuck" eller "motherfucker". Lite då och då tänker Ottway på sin fru. Det blir softa och skira slowmotionbilder. Poetiskt värre. Även de andra upplever sådant emellanåt. En kille ligger i en buske och håller på att dö, och då ser han sin dotter komma vandrande mellan träden. Det ska väl vara "fint", men jag tycker bara att det är jönsigt.
Scenerna med vargarna, i synnerhet när de attackerar, imponerar (Howard Berger och Greg Nicotero står för effekterna), men jag tyckte aldrig att det blev speciellt spännande. Filmen varar dessutom en evighet.
Fast det är klart, om du är en frisksportare och gillar att titta på långa tagningar av vita berg och skogar, så är det här filmen för dig.
Jag blir hellre jagad av dvärgar.







fredag 15 juni 2012

Konst: Irving Penn: Skiftande världar

Irving Penn
Ingmar Bergman (1 of 4), Stockholm, 1964
© Copyright by The Irving Penn Foundation
För ett gäng år sedan intervjuades en svensk fotograf i något TV-program. Han sa att folk som ägnar sig att att avbilda, tja, ett äpple, arrangerade stilleben, porträtt och annat inte ägnar sig åt konst. Han själv plåtar verkligheten rakt upp och ner. Jag håller inte med. Det han sysslar med är dokumentation. Med det inte sagt att dokumentation och pressbilder inte kan vara konst.
Irving Penn (1917-2009) var en av de första vars fotografier klassades som konst. Motiven på hans bilder är arrangerade. Han avbildade alltid sin version av objekt, personer och miljöer. Penn, som var verksam ända fram till sin död, är mest känd för sina modebilder och då framför allt för Vogue, men han ägnade sig även åt resereportage och kändisporträtt.
Irving Penn
Balenciaga Little Great Coat (Lisa Fonssagrives-Penn), Paris, 1950
© Copyright by The Irving Penn Foundation
Alla bilder går i samma linje. Motiven är arrangerade och regisserade. På 1970-talet fotograferade han afrikaner på plats i Afrika. De var iförda sina traditionella dräkter, men uppställda så som Penn ville se dem.
Jag kan ofta tycka att det är svårt att kommentera fotografier. "Jovisst, det är ju snyggt och skickligt, men det säger mig ingenting". Foton har en tendens att vara lite för konkret. Det är så det ser ut. På riktigt. Ibland förbättrat, ibland förfulat av estetiska skäl. Det funkar som tidningsomslag eller illustrationer, men det är sällan jag vill ha det hängande på väggen. Jag saknar känslan i en penna eller en pensel, konstnärens egen tolkning av det som ska avbildas.
Nu höjer sig Irving Penns bilder en hel del över mängden. Det här är bra. Jag gillar i synnerhet porträtten på kändisar inom kultursvängen. På 1940-talet lät han fotografera Truman Capote, Salvador Dali med flera stående, ibland direkt inträngda i ett hörn. Bokstavligt talat. Och på 60-talet tog Penn en serie porträtt på kulturpersonligheters ansikten; Ingmar Bergman, Capote igen, Arthur Miller. Penns fru, den svenska fotomodellen Lisa Fonssagrives-Penn, var ett ofta återkommande motiv.
Irving Penn
Fishmonger, London, 1950
© by Condé Nast Publications Ltd. 
Moderna Museet har ett stort antal bilder av Penn i sin ägo och nu ställs många av dem - väldigt många - ut på Moderna Museet Malmö. En intressant utställning, bra och trevlig - men: jag känner att jag inte har så mycket att säga om dem. Det känns onekligen lite märkligt. När det gäller film och serier brukar jag ha massor av åsikter att vräka ur mig, men den här gången tar det stopp. Vågar jag avsluta med klyschan "bilderna får tala för sig själv"?
Utställningen Irving Penn: Skiftande världar visas den 16 juni till den 9 september.

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx