söndag 6 maj 2012

På en bänk i en park

På en bänk i en park
satt den mördade kvar
PÅ EN BÄNK I EN PARK är en Hasse Ekman-thriller jag tyckte var oerhört otäck när jag var barn. När jag för en del år sedan såg om den som vuxen konstaterade jag att det är en rätt dum och fånig film, nästan helt spänningsbefriad, men jag förstod vad det var som gjorde att jag en gång i tiden upplevde den som obehaglig: det svartvita, kalla filmfotot och en bisarr drömsekvens. Av någon anledning glömde jag aldrig bort filmens musikaliska ledmotiv.
Själv gillar jag att sitta på en bänk i en park. När solen skiner. Och utan något mordoffer bredvid mig. Jag har min favoritbänk i Kungsparken, där jag ibland kan sitta i timmar och läsa dagens tidningar och betrakta folk.
Som idag.
Jag har inte hunnit med att läsa dagstidningar de senaste dagarna, så jag hade med flera stycken, från fredag till söndag. Men jag hade lite svårt att koncentrera mig på innehållet i dem.
Först kom det en medelålders man joggande. Han var halt. Det såg otroligt plågsamt ut när han närmast släpade sig fram; han sprang som vore han skadeskjuten. Fast springa är att ta i. Fort gick det inte.
På en annan bänk ett tiotal meter bort, satt en asiatisk tjej. Troligen kines. Hon ägnade sig åt att fotografera. Mest sig själv. Hon hade fäst sin kamera på ett stativ och då och då gick hon ut på gräset och ställde sig framför kameran och tog bilder med självutlösaren.
Av någon anledning gjorde hon varje gång V-tecknet. Varför gör så många asiater - och framför allt kineser - V-tecknet när de fotograferas? Tänk på allla bilder på Jackie Chan, där han brett leende viftar med pek- och långfinger.
Den här fotograftösen passade även på att byta kläder mellan bilderna. Med jacka, utan jacka. Med mössa, utan mössa. Med annan tröja. Med sjal. När hon kommer hem har hon kanske med sig tusentals bilder där hon iförd olika kläder står i parker och gör V-tecknet.
En stund senare kom det en liten, liten gosse traskande över gräset. Han var väl ett par år och hade precis lärt sig gå. I ett snöre efter sig drog han en liten trähund på hjul. Gossen följde efter ett gåspar. Det tog en stund innan jag upptäckte gossens föräldrar. De stod på gångstigen lite längre bort och tittade fascinerade på sin son.
Gässen verkade inte vilja ha med gossen att göra och gick allt snabbare, men gossen gav inte upp. Ett par meter bakom gässen höll han jämn takt. Till slut fick hans farsa gå fram och hejda honom, efter att han hunnit förfölja gässen genom halva parken. Genast började pågen att förfölja några andra fåglar. De var svårare, eftersom de kunde flyga och därför genast lyfte när de upptäckte att en liten grabb med en trähund i släp storögt kom stapplande efter dem.
När jag var barn var jag rädd för fåglar. Det är jag fortfarande. Obehagliga djur. Kanske beror min fågelskräck på att jag en gång som liten, liten, liten gosse blev biten i fingret av en svan jag försökte mata.
Läste Orvars spelkrönika från i feedags. Konstaterade att jag kan relatera bättre till de chorizos han nämnder, än till Commodore och VIC20 som texten handlar om.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx