fredag 25 maj 2012

Bio: Take Shelter

Foton copyright (c) Atlantic Film
Först THE TREE OF LIFE och nu den här. Jessica Chastain verkar ha hittat sin nisch: långsamma, pretentiösa dramer med religiösa över- eller undertoner. Förra året tilldelades TAKE SHELTER FIPRESCI-priset i Cannes. FIPRESCI står för Fédération Internationale de la Presse Cinématographique, det är alltså det internationella filmkritikerförbundet. Och TAKE SHELTER är en typisk film som vinner priser på stora, seriösa filmfestivaler.
Jeff Nichols står för manus och regi, och hans film har alla förutsättningar för att vara en riktigt bra och intressant film. Intressant är den fortfarande.
Michael Shannon spelar Curtis, en man som plågas av märkliga mardrömmar. Han ser en fruktansvärd storm närma sig, en storm av bibliska proportioner - världens undergång är nära. Och dessa drömmar känns alltmer verkliga. Är han synsk? Eller är han bara på väg att bli galen?
Själv gissar han på det sistnämnda. Hans mor led av psykiska problem, det har kanske gått i arv. Han söker hjälp, han går till läkare, han får medicin. Hemma blir förhållandet till familjen - Chastain är hans väna hustru Samantha och tillsammans har de en hörselskadad dotter - alltmer spänt. Curtis beter sig konstigare och konstigare, han börjar se saker även när han är vaken. Tusentals fåglar som flyger i märkliga formationer. Blixtnedslag.

Curtis blir besatt av att bygga ett underjordiskt stormskydd i trädgården. Han spenderar alla sina pengar på detta, han tar ett fett lån för att ha råd att bygga en välutrustad bunker komplett med fungerande toalett. Folk i hans omgivning inser att han blivit galen. Samantha blir rädd för honom.
Problemet med TAKE SHELTER är att den emellanåt blir irriterande pretentiös - pretentiös i kombination med ett otroligt sävligt tempo. Filmen varar i två timmar och detta beror bland annat på att den innehåller flera scener där ... Curtis ... håller ... långa ... monologer ... och ... och ... och ... pratar ... så ... här ... Jamen så kom till skott! Få tummen ur röven!
Miljön är den amerikanska vischan. Rättare sagt, filmen utspelar sig i en vanlig håla var som helst i USA. Den är inspelad i Ohio, läser jag. Och här är folk så där hällörade många verkar vara i större delen av Amerika. De ber bordsbön innan maten och det är synnerligen viktigt att gå i kyrkan på söndagar. Dyker man inte upp i kyrkan måste man förklara sig. Ett märkligt, gammaldags samhälle. Och som jag inledningsvis nämnde får dessa religiösa inslag mig att tänka på THE TREE OF LIFE, en film som också prisades i Cannes förra året.

Skådespeleriet i TAKE SHELTER är utmärkt. I synnerhet Jessica Chastain är bra. Det är en snygg film, budgeten var bara en miljon dollar, och för denna summa har man lyckat göra en tekniskt sett imponerande produkt. De apokalyptiska inslagen imponerar. Storyn är bra och här och var är det fascinerande.
... Men varför, o varför måste det vara så påfrestande långsamt? TAKE SHELTER är ibland plågsamt långsam, och ett flertal scener är irriterande pretentiösa - och en handfull scener är löjeväckande pretentiösa. Det hade gått att skära bort en halvtimme av speltiden - minst - utan att någon skulle märka det.
Vore filmen kortare och tajtare hade jag satt ett högre betyg. En trea, kanske till och med en fyra. Men som den är nu, blir det inte mer än nedanstående. Och nej, jag lär väl aldrig få sitta i FIPRESCI-juryn i Cannes. Fast jag har en bekant som suttit med i den. Han och jag har diametralt olika filmsmak.







(Biopremiär 25/5)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx