Bio: Prometheus

Jag var nog rätt lättlurad som barn. Jag gick ofta på det reklambyråer och annat PR-folk försökte lura i mig. I synnerhet när det gällde film. Om en film hade ordet ”blodig” i sin svenska titel, trodde jag verkligen att blodet skulle forsa. Stod det i bioannonsen att det är den mest spännande eller otäcka film som gjorts, trodde jag att så var fallet. Herregud, jag trodde faktiskt att det var sant att amerikanska staten ”peststämplat” KING FRAT …



Nu minns jag inte exakt vad det stod om Ridley Scotts ALIEN när den kom 1979, inte mer än att dess slogan förstås var ”I rymden kan ingen höra dig skrika”. Men jag kommer ihåg att den ofta omskrevs som fruktansvärt otäck och det påstods att folk svimmade i biografsalongerna. Filmen verkade fruktansvärt scary. Fast 1979 var jag för ung för att se den. Jag fick nöja mig med att fantisera om den.


Ett par år senare fick jag tag på seriealbumet baserat på filmen. Varje sommar brukade Tempo rea ut seriealbum och -pockets, och bland dessa hittade jag adaptionen av Archie Goodwin och Walt Simonson. Ja, jävlar, vad spännande jag tyckte att det var. Otroligt spännande. Detta berodde bland annat på att serieversionen av ALIEN är en av de bästa serieadaptioner som gjorts av en film. Albumet fungerar alldeles utmärkt på egen hand, vilket sällan brukar vara fallet.


Jag minns inte riktigt när jag väl såg ALIEN för första gången. Det borde ha varit på video och innan 1986 – den lär väl knappast ha TV-visats. Det jag minns mest var att filmen enligt förtexterna hette LIE. Videon var i fullscreenformat, och sidorna hade klippts av. Jag blev nog också lite besviken på att den berömda chestbursterscenen vid middagsbordet inte var lika blodig som jag föreställt mig. Men visst är det en bra film. Mycket bra, till och med. Och den har inte åldrats nämnvärt sedan det kom. Det enda som skvallrar om att det är en 70-talsfilm är Sigourney Weavers trosor.


Uppföljaren ALIENS såg jag på bio och jag tyckte den var grymt cool. Det tyckte jag väldigt länge – men när jag häromåret såg om den, irriterade jag mig på att den till stora delar känns som om den är skriven av en 16-åring som tycker att det är tufft med marinkårssoldater i rymden. Alien³ tyckte jag var ruggigt trist när den kom, och nej, jag tillhör inte de som omvärderat den efter att David Fincher senare gick och blev berömd. Den är fortfarande trist. Däremot gillade jag ALIEN – ÅTERUPPSTÅR, vilket man tydligen inte får göra. ALIEN VS PREDATOR-filmerna bortser vi från.
PROMETHEUS är en av årets mest efterlängtade biopremiärer. Ridley Scott återkommer till ALIEN-serien. Och hemlighetsmakeriet har varit stort. Vad handlar filmen om? Ingen verkade veta. Först snackades det om att det skulle vara en prequel till den första filmen. Därefter ändrade man sig och hävdade att det inte är en prequel. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att oavsett vad Scott och Fox säger, så är det en prequel – något som inte minst understryks av filmens allra sista scen.


Intresset här i Sverige har var extra stort – vilket förstås beror på att Noomi Rapace innehar huvudrollen som dr Elizabeth Shaw. Det är 29 år innan händelserna i ALIEN, och dr Shaw är en arkeolog (tyvärr utan tropikhjälm) som i en grotta i Skottland hittar 35 000 år gamla bilder föreställande jättar och planeter och grejor. Hon och hennes pojkvän Charlie (Logan Marshall-Green) gissar att dessa jättar är utomjordingar och ursprunget till mänskligheten.

Shaw och Charlie bänkar sig på rymdskeppet Prometheus, och efter ett par års sömn vaknar de upp i ett annat solsystem och landar på den planet man gissar att jättarna kommer från. Charlize Theron är den känslokalla Vickers, som äger skeppet, Michael Fassbender är androiden David, som tycker om att titta på LAWRENCE AV ARABIEN och som verkar ha egna avsikter med färden. Med på trippen finns diverse annat löst folk; en cool kapten (Idris Elba), svärande forskare och så vidare. Guy Pearce, gömd bakom drivor av smink, är den åldrade Peter Weyland, mannen bakom det hela.


På planeten hittar de rester av en utomjordisk civilisation. En massa förstenade lik, ett gigantiskt rymdskepp, mystiska formationer – och snart även levande varelser som inte är särdeles vänligt sinnade.


… Och allt leder fram till ett enda stort Jaha? Var det här allt?


Låt mig ta det positiva först. PROMETHEUS är fantastisk att titta på. Oj. Wow. Scenografin är imponerande. Det här är en stor och mäktig film. Till och med 3D:n funkar rätt okej. Det här känns som att trilla rakt in i ett nummer av Metal Hurlant från 1970-talet. Bortsett från de vanliga Gigerinspirerade scenerierna, går tankarna bitvis till Druillet och hans Lone Sloane, om någon nu minns den. Öppningsscenen med den gigantiske utomjordingen ser ut som något av Moebius.


Vidare finns här ett par tuffa scener med monster och grejor, en operationsscen är enastående, och en del rollfigurer är minnesvärda – som till exempel roboten David. Plus för att rymdkaptenen spelar dragspel.


Men … PROMETHEUS är som helhet en ganska irriterande film. Pseudoreligiöst mumbo-jumbo med tydliga drag av Von Däniken och dennes märkliga teorier. Filmen är lätt pretentiös och därmed aningen tråkig. Det är trots allt som så, att ALIEN var en glorifierad B-film. Ganska intim och lågmäld, och storyn var enkel – men smart. Den här gången är det lite för mycket av allt och egentligen ganska ointressant. Jag tyckte aldrig att PROMETHEUS blev spännande och engagerande; det är mest en massa otroligt snygga bilder och inte mycket annat. Javisst, precis som de flesta serierna i Metal Hurlant. Man vet aldrig vad man får när Ridley Scott är i farten.


Och Noomi Rapace? Tyvärr. Hon bidrar till att sänka helhetsintrycket. Hennes dr Shaw är en mycket blek hjältinna. Sigourneys Weavers ikoniska Ellen Ripley var en cool, tuff tjej – Rapace är märkligt okarismatisk. Noll utstrålning och hon får inte tillfällighet att göra coola saker (bortsett från operationen) och fälla tuffa, kaxiga repliker. Visst, hon ska föreställa arkeolog, men ändå. Hon måste väl inte vara trist för det?


Jag måste erkänna att jag misstänkte att PROMETHEUS skulle vara precis så här. Någonstans hade jag det på känn. Självklart är filmen värd att se, själv såg jag den på gigantiska Royal i Malmö, där den blev extra mäktig. Men i slutändan är inte PROMETHEUS den film vi väntat på.


Nu hoppas jag att Luigi Cozzi gör en uppföljare till sin ALIEN CONTAMINATION.

(Biopremiär 1/6)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js