måndag 21 maj 2012

Bio: Nannerl, Mozarts syster

Foton copyright (c) Starlet Media
NANNERL, MOZARTS SYSTER pressvisades inte i Malmö, och även om jag lät bli att läsa recensioner av filmen innan jag själv såg den, kunde jag inte undvika att notera de betyg den fått, och de var rätt svala. Tvår och treor, såg det mest ut som. Men jag får nog säga att den här filmen är rätt okej och trevlig i slutändan, trots en trevande inledning - jag fick lust att gå efter tre minuter. Vilket hade sett konstigt ut, eftersom jag var den ende besökaren på visningen. Det var minst sagt lugnt och skönt i salongen.
Maria Anna Walburga Ignatia Mozart, försedd med smeknamnet Nannerl, levde 1751 - 1829 och tillhör de där bortglömda kvinnorna i historien. Hon var musiker och kompositör, men eftersom hon hade könet emot sig, fick hon aldrig förverkliga sina drömmar. Hon motarbetades, till slut gav hon upp och gifte sig med en äldre gubbe, inga av hennes verk finns bevarade och hon är numera enbart känd som lille Wolfgang Amadeus' storasyster. Och här slår det mig att filmtiteln ju är lite konstig - för visst borde den väl heta WOLFGANG AMADEUS' SYSTER och inte MOZARTS SYSTER?
När filmen börjar kuskar familjen Mozart omkring i Europa och framträder för fint folk och kungligheter. Leopold Mozart (Marc Barbé, som emellanåt liknar Liam Neeson) är ganska äregirig och exploaterar sin superbegåvade son. Wolfgang är tolv, men Leopold hävdar att han ännu inte är tio fyllda; det låter bättre. Fjortonåriga Nannerl (Marie Féret) ackompanjerar och sjunger. Helst vill hon spela fiol och komponera, men farsan säger att det är okvinnligt med fiol, så hon får allt spela cembalo, och hon får även veta att kvinnor minsann inte kan komponera.

På ett kloster blir Nannerl kompis med prinsessan Louise av Frankrike, och när Nannerl ombeds leverera ett brev till prinsessans bror, kronprinsen, tvingas hon klä ut sig till man. Något prinsen först går på. Fråga mig inte hur folk inte ser att främlingen är en flicka med peruk. Snart uppstår en lätt besynnerlig flirt med prinsen - men framför allt börjar Nannerl att spela och komponera som aldrig förr, eftersom prinsen uppskattar hennes verk.
Det här är en fransk film, vilket förklarar varför även österrikare pratar franska, och för regin står René Féret, en man med en hel del filmer på sitt CV, varav jag inte sett en enda. Påfallande många inblandade i den här filmen heter Féret i efternamn. Marie Féret är förstås regissörens dotter, men det figurerar ännu fler med namnet, både framför och bakom kameran. René Féret har även skrivit och producerat filmen - och han har en liten roll.

Bitvis får NANNERL mig att tänka på Dogma 95, vilket förstås är ett oskick. Det handlar om en kostymfilm, men den är skjuten med mestadels handhållen kamera i vad jag gissar är befintligt ljus, vilket ibland ger en dokumentär känsla - men framför allt är filmen mörk. Den är även rätt långsam, händelselös och lite för pratig. Scenerna med prinsessan Louise (tänk, hon spelas av Lisa Féret) är väldigt märkliga. Tösen håller långa, stela, konstiga monologer i konstiga miljöer - och jag tänker osökt på Jean Rollin. Ni vet, de där scenerna i Rollins filmer där en melankolisk vampyr i ett slott håller en långt, halvt poetisk monolog. Det är väldigt teatralt, men inte störande teatralt.
Eftersom ju Nannerls musik inte finns kvar, har Marie-Jeanne Serero försett filmen med nya kompositioner. Dessa är alldeles utmärkta och jag får säga att de är filmens första behållning - och jag jag köper att de är Nannerls autentiska verk från 1700-talet.
Marie Féret är söt men lite stel och trist, vilket gäller även för filmen som helhet - med undantag från dess musik. NANNERL, MOZARTS SYSTER är från 2010, den har minsann tagit tid på sig att nå hit.






(Biopremiär 18/5)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx