onsdag 4 april 2012

Bio: The Lady

Foton copyright (c) Scanbox
Jag kommer ihåg när Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris. Jag hade för mig att det var häromåret. Det visar sig att det var 1991. 21 år sedan. Kors vad tiden går. Då var Suu framför allt känd för att hon satt i husarrest hemma i Burma. Idag är hon ... fortfarande mest känd för denna husarrest, som pågått till och från under ett par decennier. Alldeles nyligen blev hon dock invald i parlamentet.
Nå, vem är då denna Aung San Suu Kyi, av sin make kallad Suu, och vad står hon för?
Efter att ha sett den här dramadokumentären om henne kan jag inte påstå att jag blivit mycket klokare. Detta beror antagligen på att det är Luc Besson som regisserat denna fransk-brittiska samproduktion. Besson har gjort ett par filmer jag verkligen gillar, men oftast är det något besynnerligt med hans filmer. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det är något som saknas, något som är fel. De liknar nästan amerikanska blockbusters, men bara nästan. Det brukar vara alldeles för mycket yta.

Michelle Yeoh spelar Suu. Yeoh är en skådespelerska jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY (aka ROYAL WARRIORS) som kom 1986. Då var hon 24 - och enligt förtexterna till den engelskdubbade versionen hette hon Michelle Khan. Som Suu är hon väldigt porträttlik - men egentligen inte så mycket mer. För trots att hon medverkar i var och varannan scen, får vi aldrig riktigt veta vad det är hon sysslar med, hur hon får folket med sig. Och vad gäller händelserna under hennes liv, ser Besson och hans manusförfattare till att hoppa över flera och stora partier - vilket resulterar i att jag sitter och undrar.
Filmen öppnar i Burma i slutet av 1940-talet, då Suus far var en av folket älskad politiker, och därmed ansedd som farlig. I prologen, då Suu är liten flicka, mördas fadern. Nästa gång vi träffar Suu är hon vuxen - och hemmafru i England. Vänta nu här, vad hände här? Hur hamnade hon i England? Varför är hon hemmafru? Hon är gift med författaren Michael Aris (David Thewlis), tillsammans har de två unga söner, och hon skriver på en bok om sin far. Men så får hon veta att hennes mor ligger för döden i Burma, så hon åker dit - och hamnar mitt i upplopp och grejor. Diktaturen i Burma är stenhård, soldater drar sig inte för att skjuta ner folk som står i vägen, och Suu beslutar sig för att stanna kvar och engagera sig politiskt. Michael i sin tur spenderar sin tid med att åka fram och tillbaka mellan England och Burma - filmen handlar lika mycket om honom, och han är en riktigt härligt dammig torrboll, som inte ens kan koka gröt åt pågarna när Suu inte är hemma (fråga mig inte varför dessa förhållandevis stora pågar inte kan laga sin mat själva).

Vi får se Suu hålla ett bejublat tal, och vi får vara med när hon bildar sitt parti, men det är väl allt - vi får aldrig veta hur hon gör för att få folket med sig. Hon blir närmast något slags kristusgestalt, en liknelse som växer under filmens gång. De sammanbitna gubbarna som styr landet inser att Suu är farlig, men de förstår även att de inte kan döda henne - något som annars är lösningen på alla problem. En av militärerna är så ondsint att han skjuter ihjäl de som säger emot- eller sviker honom - inne på kontoret. Därför sätts Suu i husarrest.
Suu går omkring i sitt hus och jag vet inte riktigt vad hon gör, men så plötsligt får vi beskedet att hon blivit frigiven. Hon går till brittiska ambassaden och ringer sin make. I nästa scen, som utspelar sig några år senare, sitter hon åter i husarrest. Vad hände däremellan?

Bessons film är väldigt flott, fotot är tjusigt vilket även gäller för flera av miljöerna. Men som biografi funkar filmen inte. Emellanåt blir filmen löjlig, den gränsar till kalkonfilm. Vakterna undrar vad det är för konstiga ljud som kommer från Suus hus. "Det kallas musik," säger Suu. Och när Michael blir svårt sjuk och fortfarande har alldeles för mycket att göra, blir det rätt fånigt med lätt överspel. För att inte tala om när ene sonen är ledsen. "Vad är det med dig?" undrar Michael. "Jag saknar mamma," säger pågen.
Majoriteten av dialogen är på engelska. Jag har ingen aning om vilket språk Suu föredrar att prata i verkligheten, men här väljer hon oftast att prata engelska även med lokalbefolkningen.
Det blir ingen som helst kung-fu från Michelle Yeohs sida.
Det är nu mer än en vecka sedan jag såg filmen och jag har grubblat över betyget. En trea? Kanske en tvåa? Efter lagom noga övervägande har jag kommit fram till att det får bli det lägre betyget.







(Biopremiär 4/4)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx