måndag 16 april 2012

Bio: Iron Sky

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Så får den då biopremiär till slut, den finska science fiction-komedin IRON SKY - en film vars tillkomst jag följt under, ja, jag vet inte hur många år. För fem-sex år sedan (eller mer?) såg jag en promotionaffisch för projektet i Cannes. Alla kommenterade den. Nazister på månen! Kul! 2008 hade gänget bakom filmen happy hour dagligen i en finsk nazibar på en terrass i Cannes. Sprit serverades av ariska kvinnor i uniform. En imponerande teasertrailer visades - men fortfarande fanns det ingen långfilm.
IRON SKYS tillkomst är nästan mer intressant än själva filmen. På vägen gick den och blev en finsk-tysk-australisk samproduktion, men inte bara det. Delar av budgeten skrapades ihop på Internet - entusiastiska fans som imponerats av trailer och koncept investerade i filmen; småslantar till större slantar, i hopp om att en dag få se en färdig film. Vilket de nu alltså får. Det här är ett tillvägagångssätt som blir allt vanligare i lågbudgetbranschen, bland annat via sajter som Kickstarter, och hittills är nog IRON SKY det mest kända projektet. 7 500 000 Euro gick spektaklet loss på. En med nordiska mått sett stor summa, men internationellt handlar det om kaffepengar för en specialeffektladdad film av det här slaget.

Nå, vad är det då regissören Timo Vuorensola (STAR WRECK) och hans kompisar lyckats spika ihop? Jag vill påstå att det är precis den film jag fruktade att det skulle vara.
Det är några år in i framtiden och en Sarah Palin-kopia (Stephanie Paul) är USA:s president. Hon har skickat iväg två astronauter till månen för att göra reklam för henne inför omvalet, men efter att ha landat upptäcker månfararna något otroligt: i en stor krater på månens mörka sida har tyska nazister byggt en gigantisk månbas. Tyskarna flydde dit 1945 och har sedan dess planerat att återvända till Jorden för att söndra och härska. Tyskarna dödar den ene astronauten, och tillfångatar den andre - den färgade James Washington (Christopher Kirby).

På månbasen hittar vi Udo Kier, som styr och ställer som månführer. Götz Otto är Klaus Adler, som vill ta över fürertiteln snarast möjligt. Franskfödda Julia Dietze är Renate Richter, dotter till en galen vetenskapsman som sätts på satt förhöra Washington. De hittar hans smartphone, en tingest de aldrig tidigare sett, och upptäcker att man med hjälp av den kan starta det gigantiska rymdskeppet Götterdämmerung. Men de behöver betydligt fler mobiler för att få skeppet att lyfta, så de skickar en expedition till Jorden, med på färden finns Adler, Renate och Washington, som maskerats till nazist. USA:s president tycker att den eventuella, bisarra nazistiska invasionen från månen, som först ingen tror på, kommer väldigt lägligt. Alla som varit president under krigstid har blivit omvalda. Dessutom är det inga större skillnader på nazisternas och presidentens åsikter - medan den tidigare så övertygade nazisten Renate inser att hon blivit lurad. När månführern upptäcker vad som håller på att hända på Jorden, utbryter fullt krig - till makthavarnas stora glädje.

Upphovsmännen till IRON SKY satt säkert och partajade och fånade sig, och plötsligt kom det på att det nog är skitkul med nazister på månen. Sedan designade de en rad snygga miljöer och farkoster i fräsig retrostil. Tyvärr hade de inte mer att komma med - eftersom manuset till filmen inte är något vidare. Bitvis är det riktigt, riktigt taskigt. Nazister på månen - det är filmens enda skämt.
Visuellt är filmen bitvis riktigt imponerande - åtminstone så länge man är på månbasen. Det här är väldigt snyggt gjort, i synnerhet med tanke på filmens budget. Men så fort man är på Jorden, och i New York, som är den vanligaste spelplatsen, blir det plattare och betydligt tristare. Plötsligt ser det ut som ett billigt TV-program med hafsiga green screen-effekter och IKEA-kullisser.

Skådespeleriet är inget vidare, i flera fall är det lite för buskisbetonat och amatörmässigt, något som inte hjälps av den lite valhänta regin och bristen på tajming. Det hela funkar inte. Det blir aldrig speciellt roligt, jag gäspade snarare än skrattade, och den politiska satiren ligger på samma nivå som en lokalrevy. Att klaga på logiska luckor i en film som den här är egentligen bara dumt, men jag måste erkänna att jag faktiskt irriterade mig på alla luckor.
Största behållningen är, förstås, Udo Kier - alla filmer med Udo Kier är bättre än de utan Udo Kier. Jag gillade även Dietze, som är väldigt raffig i sin uniform. Laibach står för filmmusiken och anspelningarna på Wagner är väldigt många.
Vissa filmer gör sig bäst som en trailer eller en kortfilm - eller bara som en flängd idé att skratta åt över några öl. IRON SKY är en sådan film. Det är förvisso kul att den gjorts och kul att den faktiskt går upp på bio, men det hade ju varit ännu trevligare om den även var underhållande och kul. Av någon anledning har jag en känsla av att The Asylums låg-lågbudgetkopia NAZIS AT THE CENTER OF THE EARTH är mer underhållande.







(Biopremiär 18/4)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx