DVD: Hatchet II

HATCHET II (Scanbox Vision)

Adam Greens HATCHET fick överraskande blandat mottagande när den kom 2007; förvånansvärt många skräckfans gillade den inte alls. Märkligt. För vad fanns det att klaga på? Visst, storyn var väldigt simpel och rollfigurerna var fåniga, men det var ju med flit – och själv tyckte jag att filmen var skitrolig. Jag älskade det överdrivna splattret och blinkningarna till amerikanska slashers från 1980-talet. Fast det är ju klart, jag är äldre än dagens genomsnittsliga skräckfans och jag har sett exceptionelt många usla genrefilmer de senaste 30 åren, därför tyckte jag att HATCHET kändes förhållandevis fräsch och originell – på ett märkligt sätt. Och det var ju ingen tortyrporrulle, eller en mjäkig, CGI-fylld PG-13-spökfilm, eventuellt baserad på en asiatisk förlaga.
Långt om länge har den beryktade uppföljaren släppts på DVD i Sverige, en film som fick ett ännu mer blandat mottagande – och ännu en gång hatades den av enorma mängder skräckfans, medan en handfull sådana verkligen älskade den. Hur som helst, det var dess korta karriär på bio i USA som såg till att den uppmärksammades. Dark Sky Films beslutade sig för att släppa filmen utan att först låta MPAA granska den. Detta är synnerligen ovanligt nuförtiden. Inga censurklipp, ingen R- eller NC-17-åldersgräns. De flesta distributörer tycker att detta är alltför riskabelt.
Men efter bara ett par dagar togs HATCHET II ner från biorepertoaren. De hävdade att biobesökarna klagade på att filmen var åt helvete för blodig och våldsam. Efter att ha sett filmen har jag bara en sak att säga om detta: skitsnack!
HATCHET börjar där den första filmen slutade. Hjältinnan Marybeth (den här gången spelad av Danielle Harris från del 4 och 5 av den ursprungliga HALLOWEEN-serien, och de två nya som Rob Zombie regisserade) slåss med den vanställde, vansinnige mördaren Victor Crowley (Kane Hodder) i Louisianas träskmarker, där Crowley bor. Tja, någon måste väl bo där.
Marybeth kommer undan – förstås, annars hade det ju inte blivit någon film. Eller så hade det blivit en film om någon annan. Nåväl. Marybeth söker upp den mystiske Reverend Zombie (Tony Todd), och efter att ha fått reda på vad hennes släkt har med Crowley att göra, samlar Marybeth och pastorn ihop ett gäng modiga män (och en kåt kvinna) som, efter att de mutats med kakor, beger sig ut för att hitta och döda Crowley; en legend ingen verkar tro existerar.
Gänget blir således överraskat när tosingen faktiskt finns i verkligheten, och han är minsann i slaktartagen och har ihjäl folk på de mest kreativa sätt. Närmare 20 pers får sätta livet till innan vi når det blodsöliga slutet.
Visst – den här filmen är jävligt blodig och våldsam. Men den är långt, långtifrån den mest groteska, vidriga skräckfilm jag sett. HATCHET II rör sig på samma marker som BRAINDEAD. Våldet är sanslöst överdrivet – jag såg filmen med en kompis, och vi skrattade glatt och slog oss på knäna genom hela filmen. Att hävda att den amerikanska publiken tyckte att det här var för mycket kan inte ha varit något annat än ett marknadsföringstrick inför DVD-releasen. Victor Crowley klyver två personer samtidigt med en motorsåg med världens längsta sågblad. Han hugger ner och lemlästar folk, och i den bästa scenen använder han en slipmaskin på en stackares huvud. Det är liksom inte det första verktyg man tänker på om man planerar att mörda någon. Det är extremt blodigt men inte särdeles realistiskt – och den ständiga glimten i ögat Greens film besitter, gör det hela ännu mer muntert och festligt. Här finns även en skojig sexscen som får ett väldigt abrupt, blodsprutande slut.
Storyn är ännu tunnare den här gången, kanske är den alltför tunn. Filmen blir lite tjatig.
Flera kända namn i skräckbranschen dyker upp i filmen, som regissörerna Tom Holland och John Carl Buechler, RA Mihailoff, som var Leatherface i den tredje MOTORSÅGSMASSAKERN, är med han också, och alla filmer som öppnar med Ministrys ”Just One Fix” på soundtracket är bättre än de som inte gör det.
Ett speciellt hedersomnämnande går till herr Lloyd Kaufman, som bidrar med ett gripande porträtt av en man som väldigt koncentrerat äter kakor.
På det hela taget är HATCHET II inte lika bra som den första filmen, men fortfarande ett kul sätt att spendera 87 minuter. Betyget nedan är dock aningen snällt och tveksamt.