torsdag 1 mars 2012

Bio: Wuthering Heights

Foton copyright (c) Atlantic Film
För ett par veckor sedan läste jag ett seriealbum baserat på Charlotte Brontës "Jane Eyre" - recension lär publiceras i marsnumret av Nya Upplagan. Och nu har en filmatisering av Emily Brontës "Svindlande höjder" biopremiär. Om man nu kan säga att det är Brontës berättelse. Regissören och manusförfattaren Andrea Arnolds namn står med betydligt större bokstäver på filmaffischen. Detta är ANDREA ARNOLDS WUTHERING HEIGHTS, och det är ingen tvekan om saken att det är hennes.
Emily Brontës roman publicerades 1847, som författare angavs Ellis Bell - de tre systrarna Brontë använde till en början manliga pseudonymer, eftersom det var svårare för kvinnor att bli publicerade och tagna på allvar. Först efter att böckerna blivit succéer avslöjade töserna vilka de var. Fast karriärerna blev korta, de dog alla unga.
Om jag har läst "Svindlande höjder"? Så klart ... att jag inte har. Jag har inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna heller - och de är många. Däremot har jag sett Monty Pythons version, framförd med hjälp av semaforer. Den varar ungefär fem sekunder. Och så har jag sett Dave Allens version. Den är också föredömligt kort - Heathcliff och Cathy springer mot varandra över hedarna och ropar varandras namn. Jag vill minnas att de springer förbi varandra.
... Jo, och självklart har jag hört Kate Bushs låt. Jag är ju en sådan som gillar Kate Bush. Jag vet inte om det är väntat eller oväntat.
Jag läser att i boken är Heathcliff ett föräldralöst zigenarbarn som hittas på Liverpools gator. I Arnolds version är han av afrikanskt ursprung, men han hittas i Liverpool och han pratar engelska (i en scen refererar man till honom som "fripassageraren").
Mr Earnshaw (Paul Hilton) är en "god kristen" och tar Heathcliff (Solomon Glave) med sig hem till gården, där han ska betraktas som en familjemedlem - men trots detta måste jobba häcken av sig. Sonen i huset, Hindley, hatar Heathcliff och vill att han ska vara som en slav och ett djur. Misshandel följer. Upprepade gånger. Men familjens dotter Cathy (Shannon Beer) gillar pågen.
Earnshaw dör och Hindley, som gått och gift sig, tar över som husets herre. Han låter då Heathcliff bo hos djuren. Mer misshandel. Cathy och Heathcliff råkar på den rika familjen Linton. Heathcliff åker på mer stryk, men Cathy får bo hos Lintons. Heathcliff försvinner.
Efter flera år återvänder Heathcliff (James Howson). Han är nu en rik man (det framgår inte hur det gått till) och han hyr ett rum på Hindleys gård. Hans avsikt är att söka upp sin älskade Cathy (Kaya Scodelario), men hon har gift sig med traderöven Edgar Linton. Shit happens.
Tja, det är väl hela intrigen.
Andrea Arnold har gjort det här som en Dogmafilm. Handhållen kamera, ingen musik, bara naturlig ljussättning. Inspelat på plats på de dimmiga, vindpinade hedarna. Detta tillvägagångssätt innebär att WUTHERING HEIGHTS känns extremt realistisk. Det var säkert så här det såg ut på den tiden, så här det gick till. Och jag är glad att jag inte var med - och jag är glad att jag inte var med på inspelningen. Det är kallt. Det är blåsigt. Det regnar. Det är gyttjigt. Rent allmänt är det för jävligt. Realismen understryks av ett språk som knappast fanns i Brontës roman. "Fuck off, you fucking cunts!" säger Heathcliff vid ett tillfälle. Vilket egentligen inte är märkvärdigt, eftersom det språkbruket existerade redan då, ja, redan på Shakespeares tid. Det förekommer ett par sexscener - och lite mystisk nekrofili.
Denna realism är förstås intressant och bra. Vad som däremot inte är bra, är skildringen av rollfigurerna. Sättet filmen berättas på. Vi får se hela historien ur Heathcliffs synvinkel. Han är en ganska osympatisk person. Det är även Cathy - liksom alla andra som figurerar. Och det är inte mycket som förklaras, det framgår aldrig varför Heathcliff och Cathy blir så betuttade i varandra, det framgår nästan inte att de är kära i varandra. Detta beroende på att sättet filmen är gjort på skapar en hinna mellan publiken och rollfigurerna. Det går inte att bli engagerad.
Den som förväntar sig en traditionell "kostymfilm", ett passionerat romantiskt drama i mysigt gotiska miljöer lär bli gravt besviken. WUTHERING HEIGHTS är allt annat än romantisk. Tvärtom är det en rätt deprimerande historia. Och då inte enbart beroende på att nästan samtliga medverkande blir sjuka och dör mest hela tiden. Nästan alla medverkande skådespelare är amatörer som aldrig tidigare filmat.
Som helhet är Arnolds film poänglös. Jag vet inte vad hon vill med detta. Mer än att ge en realistisk bild av denna vindpinade, skitiga värld. I en intervju har Arnold sagt att hon inte ens ville kalla filmen WUTHERING HEIGHTS, men blev tvingad av producenten. Jag skulle nog döpt den till WANDERING THIGHS.
Andrea Arnolds förra film var den prisbelönta och kritikerrosade FISH TANK. Jag såg den, men ärligt talat minns jag ingenting alls av den, mer än att det var ett deppigt drama om en white trash-tjej som ville dansa.







(Biopremiär 2/3)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx