torsdag 8 mars 2012

Bio: John Carter

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Pulphjälten John Carter skapadesredan 1911 av Edgar Rice Burroughs, mannen bakom Tarzan. Carter var något slags science fantasy-version av Tarzan. Vid närmare eftertanke var nog många av Burroughs skapelser Tarzan i olika miljöer.
1978-79 gav Atlantic Förlag ut tretton nummer av serietidningen John Carter - Människa på Mars; en ganska kortlivad tidning från Marvel Comics. Jag läste några nummer av den då; jag har aldrig läst om den, men jag vill minnas att jag tyckte tidningen var rätt cool. Fast jag tyckte att allt från Marvel var coolt på 70-talet. Jag minns att jag i samma veva lyckades hitta en svensk utgåva av en av Burroughs Carterromaner på biblioteket - jag lånade den, men läste den aldrig.
Nu, långt senare, har jag fått veta att Marvels serieversion var långtifrån den första. I början av 70-talet försökte sig DC på en adaption som gick i tidningen Weird Worlds, men redan på 30-talet figurerade Carter som seriefigur, och han återkom på olika förlag på 40-, 50- och 60-talen. Just nu ger Dynamite Comics ut en ny tidning, men även Marvel har visst kommit med en ny version.
Redan år 2009 gjorde våra vänner på mockbusterbolaget The Asylum en egen låg-lågbudgetversion av John Carter; precis som den första romanen kallades den PRINCESS OF MARS - fast i England döptes den om till THE MARTIAN COLONY WARS. Den unga prinsessan spelades av den hyfsat överåriga Traci Lords, men filmen får sägas vara överraskande kul och bra för att komma från The Asylum - jag recenserar den här.
Nå. Till den nya filmen. Ska jag vara ärlig har jag haft onda aningar. För det första måste jag säga att hela idén att göra en gigantisk blockbusterfilm baserad på John Carter-böckerna är rätt konstig. Förvisso spelar det ingen roll att majoriteten av målgruppen aldrig hört talas om Carter, men jag tycker att konceptet har varit mossigt i åtminstone 30 år. Det måste te sig ännu mossigare för dagens unga publik.
Förväntningarna sjönk ganska radikalt efter att den första teasertrailern dök upp. Redan teasern var tråkig. Snygg, men tråkig. Det var svårt att låta bli att skapa sig en bild av hur den färdiga filmen skulle vara.
Nu har jag sett den. Och jag måste säga att JOHN CARTER är precis så som jag trodde att den skulle vara. Möjligtvis ännu sämre än förväntat.
WALL-E-regissören Andrew Stantons film är försedd med en fullkomligt onödig ramhandling, i vilken unge Edgar Rice Burroughs år 1881 kallas till John Carters hem. Burroughs påstås vara Carters systerson, och när ynglingen anländer, har Carter dött och testamenterat allt till pågen. Burroughs får även en dagbok i vilken Carter berättar om sina upplevelser fram till sin död i förtid.
John Carter var kapten i Virginias armé under inbördeskriget, och några år efter kriget letar han febrilt efter en mystisk grotta fylld med guld. Efter att jagats av både armén och apacher hittar han grottan - men även en mystisk främling och en magisk amulett. Den senare teleporterar Carter till planeten Barsoom - eller Mars, som den kallas här. Fast det är visst bara en kopia av Carter som hamnar på Mars; den riktiga kroppen ligger livlös i grottan under tiden.
På Barsoom hamnar Carter mitt i ett krig mellan ... ja, du. Det vetefan. Först träffar Carter på ett gäng Tharks; långa, långa, gröna varelser med fyra armar. De verkar illasinnade, men Carter lyckas ändå bli kompis med Tars Tarkas och dennes dotter Sola. Han får även en hund, en skitstor, monsterliknande en som springer otroligt snabbt, och alltid är glad - och ett lumpet försök att kränga leksaker, gissar jag.
På Barsoom finns även de människoliknande röda marsianerna, som ligger i krig med några andra människoliknande varelser - de tillhör kanske samma ras, men en annan klan, vad vet jag. Alla ser likadana ut och slåss, och de där tharkerna slåss visst med alla.
På grund av Mars' gravitation kan Carter hoppa jättehögt och långt, men han har även gått och blivit övermänskligt stark. När han skuttar runt och fajtas med fiender, träffar han på prinsessan Dejah Thoris, som är något slags Xena - krigarprinsessan; ett svärdsvingande kalaskex. Oj, vad Carter blir kär i henne.
Prinsessan måste gifta sig med den slemme Sab Than, vilket hon inte vill, Matai Sang heter en annan kille som smyger omkring och är ond, och John Carter går - och rider - omkring tillsammans med sina rymdkompisar för att rädda Barsooms framtid och vinna prinsessans hjärta.
Jösses. Vilken röra det här är. Vad är det som pågår? Vad pratar alla om? Alla har skitkonstiga namn - vem är vem? Varför krigar de? Vad är de ute efter? Vad gör de här varelserna när de inte krigar? Är det meningen att publiken ska memorera alla komplicerade fakta berättarrösten rabblar upp i prologen?
Taylor Kitsch är i det närmaste en katastrof som John Carter. Snacka om noll utstrålning. Killen ser alldeles för pojkaktig och anonym ut; han saknar allt en svärdsvingande hjälte i en film som denna bör ha. Han får Jason Momoa att framstå som 2000-talets största actionhopp. Kitsch ser ut som en porrskådis från den amerikanska västkusten. Däremot är Lynn Collins bra som prinsessan - vilket jag kanske tycker därför att hon allt är ett raffigt stycke. Mark Strong är Matai Sang, men han har inte så mycket mer att göra än att vara flintskallig.
Bland övriga medverkande ser - eller snarare hör - vi Willem Dafoe, Samantha Morton och Thomas Haden Church. De här spelar tharkerna, vilka är datoranimerade.
JOHN CARTER är lång - en bit över två timmar - och känns längre. Och den är tråkig. Den lyfter aldrig någonsin och känns väldigt tungfotad. Segt och humorbefriat, oengagerande och märkligt mossigt.
Dock går det inte att komma ifrån att scenerierna är imponerande. Ibland riktigt rejält imponerande. Det är pampigt så att man tappar andan, slott och farkoster är mäktiga, kläder och rustningar ser ut att hämtats från gamla operor och Blixt Gordon. Det ser episkt ut, och detta understryks av musiken. Vissa scener, i synnerhet de där John Carter slåss med svärd eller svingar kedjor på fiender, ser ut som hämtade från gamla pulpmagasinomslag. Tharkerna fungerar betydligt bättre än de där blåa varelserna i AVATAR.
... Men vad spelar detta för roll, när allt detta kastas bort på en förvirrad soppa? Jag förstår inte riktigt vilken målgruppen är. Kommer tonåringar att gilla detta?
Ibland tänkte jag på David Lynchs DUNE (en film jag inte sett om sedan den kom, kanske skulle jag omvärdera den idag), åtminstone vad gäller estetik och förvirring. Ibland tänkte jag på de sämsta bitarna ur de sämsta STAR WARS-filmerna.
Framför allt tänkte jag att tammefan om inte The Asylums PRINCESS OF MARS är roligare än det här!
JOHN CARTER är i 3D, men denna teknik utnyttjas inte alls.
Den glada monsterhunden är bäst.







(Biopremiär 9/3)

6 kommentarer:

Cyril Tönisberg sa...

Håller väl bara delvis med, alldeles för lång framför allt, tyckte trots allt att den överlag var godkänd, dvs 3. Men 3-D:n var ju totalt onödig. Och förvirringen mellan Helium och Calciumgängen (eller vad de nu hette)var ju...
lätt konstig, exakt likadana människoartade krigare frånsett det ena gänget hade blå mantlar och det andra röda, hur hade man tänkt där? Men det jag mest reagerade mot i denna Disneyproduktion var att när man högg av huvud och armar så var det som den gamla censurens tid, chopp-boom-bang och sedan låg offren där utan att man fick se hur de dog.

Pidde Andersson sa...

Jag kommer bara ihåg Helium, vad de andra hette uppfattade jag aldrig ...
Att man inte får se hur folk dör beror ju på att filmen är PG-13. Det är okej med våld, så länge det inte visas blod, folk svär eller är nakna. THE ARTIST fick en PG-13-gränd på grund av "a crude gesture" (hon som visar långfingret i början).

Cyril Tönisberg sa...

Skojade bara om det där med Calcium, kommer inte heller ihåg vad de kallades...

Pidde Andersson sa...

Glöm inte att jag saknar humor och inte förstår skämt.

Cyril Tönisberg sa...

Det ska jag aldrig glömma!

Fredrik sa...

Jag gillade filmen. Jag gillar episka berättelser. Den hade sina brister, men de tog jag. Nu vill jag dock se den andra filmen. Carter såg ut som en shaskig he-man by the way. 8)

http://fredrik-d.blogspot.se/2012/08/film-john-carter.html

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx