fredag 16 mars 2012

Bio: Hugo Cabret

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Martin Scorseses flerfaldigt Oscarbelönade HUGO - som i Sverige fått den längre (och onödiga) titeln HUGO CABRET - fick äran att öppna BUFF i Malmö i tisdags. Dock var det utsålt och jag, som hade presskort, ville inte vänta till sist och se om där möjligtvis fanns någon ledig plats kvar. Det blev till att gå på onsdagens pressvisning, vilket tydligen var ett bra val - jag hörde att BUFF-visningen varit rätt stökig, med ditkommenderade barn som inte ville se filmen och istället ägnade sig åt popcornkrig.
Diskussionen efter pressvisningen handlade till stor del om huruvida HUGO är bättre eller sämre än THE ARTIST, en film som knep ännu fler Oscarstatyetter. Båda filmerna är kärleksförklaringar till filmkonsten, båda handlar om stumfilm. Några av mina kollegor föredrar HUGO. Jag själv måste tillstå att jag tycker bättre om THE ARTIST.
Baserad på en barnbok av Brian Selznick, utspelar sig HUGO i Paris på 1920-talet. Tolvårige Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en liten kille som bor ensam på järnvägsstationen Gare Montparnasse, där han i hemlighet jobbar med att krypa runt i gångar i stationens väggar för att skruva upp alla klockor. Detta är inget jobb han tjänar pengar på, så han tvingas även stjäla mat - något som gör att han ständigt har stationens polis (Sacha Baron Cohen) efter sig.
Men Hugo brukar även smyga bort till en liten butik på stationen, en butik som säljer mekaniska leksaker och som drivs av en butter äldre man (Ben Kingsley). Där knycker Hugo delar ur de mekaniska prylarna. Dessa använder han för att försöka laga en mekaniskt docka, det enda han har kvar efter sin far (Jude Law), som några år tidigare omkom i en eldsvåda. Men för att starta denna docka krävs en hjärtformad nyckel - och en sådan har butiksinnehavarens guddotter Isabelle (Chloë Crace Moretz) i ett snöre runt halsen. Hugo och Isabelle lyckas starta dockan, vilket leder till att den buttre butiksinnehavaren avslöjas som den legendariske filmpionjären Georges Méliès (1861-1938), som av en i filmen medverkande filmhistoriker antagits vara död.

Nu följer en lång kärleksförklaring till Méliès' liv och verk, klipp ur hans filmer visas, vi får återblickar på inspelningarna av de klassiska filmerna (främst LE VOYAGE DANS LA LUNE från 1902), allt varvat med små incidenter på järnvägsstationen och den klantige polisens jakt på föräldralösa barn.
Ska man bara se en 3D-film, ska man se HUGO. Detta är den bästa 3D-film som gjorts, den slår konkurrensen med hästlängder. Scorsese har verkligen utnyttjat tekniken till fullo, varje scen är tänkt för 3D, ser man filmen i vanlig platt version, ser man bara halva filmen. Effekterna och scenlösningarna är verkligen fantastiska, bäst är nog när en förgrymmad Sacha Baron Cohens ansikte växer ut i biosalongen.
Vidare är filmfotot och den stil filmen gjorts i utmärkta; filmen badar i ett nästan gyllengult skimmer, Paris ser ut som en sagovärld, och kameraåkningarna (många av dessa dock fejkade med CGI) genom gator och järnvägsstation är kreativa och svindlande.
Men. Och detta är ett stort men. Även om jag gillar HUGO och anser den vara en mycket bra film, tycker jag att det blir lite för mycket av det goda. Filmen blir nästan lite självgod; den är lite för uppfylld av sin egen förträfflighet. Den har en tendens att bli aningen svulstig och vissa partier känns som hämtade ur valfri Oscarsgala; från de där hyllningarna till branschens veteraner som belönas för lång och trogen tjänst inför stående ovationer. När jag såg THE ARTIST satt jag med ett fånigt leende klistrat över ansiktet från början till slut. HUGO är lite för lång (över två timmar) och mot slutet känns den lite seg, jag tyckte nästan att den var lite tråkig ett tag.
HUGO kallas barn- och ungdomsfilm, men jag vet inte om jag håller med om detta. Filmen må ha barn i huvudrollerna, men ska jag vara ärlig har jag svårt att tänka mig att majoriteten barn kommer att uppskatta filmen. HUGO är snarare en film för vuxna cineaster. Fast det är ju klart, ska jag utgå från mig själv, älskade jag sådant här som barn, och det måste förstås finnas barn idag som har samma intressen och passioner jag hade på 70-talet.
Det ser inte mycket ut här, men denna scen innehåller enastående 3D-effekter.
Med dessa invändningar överstökade avslutar jag med att ösa beröm över de medverkande. De två barnen funkar bra och blir inte alltför amerikanskt äckliga, Ben Kingsley är i vanlig ordning utmärkt. I småroller syns Richard Griffiths, som i små charmiga scener försöker uppvakta Frances de la Tour, och Emilie Mortimer är en blomsterförsäljerska som Baron Cohens polis är hemligt förälskad i. Och bland skådespelarna är Sacha Baron Cohen den stora behållningen. Han är strålande som denna lätt Clouseauinspirerade polis; han bjuder på en hel del fysisk komik (med drag av Dr Strangelove), men är ändå på ett skickligt sätt återhållsam. Hans stora hund är också kul.
Notera historiska personligheter som Django Reinhardt, James Joyce och Salvador Dali skymta förbi. Jag tyckte mig känna igen Martin Scorsese själv som fotograf i en scen, och jodå, jag hade rätt.
HUGO CABRET är så långt från MAFFIABRÖDER man kan komma, men bör ändå tilltala Scorseses fans. Och självklart ska du se den här filmen.
Slutligen måste jag påpeka att Méliès har fått ge namn åt det pris till bästa europeiska film som den europeiska federationen för fantastisk film-festivaler (till exempel FFF i Lund) delar ut.







(Biopremiär 16/3)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx