måndag 5 mars 2012

Bio: The Devil Inside

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
THE DEVIL INSIDE, i regi av William Brent Bell, pressvisades inte i Sverige, inte ens i Stockholm. Det brukar ha sina orsaker.
Denna lågbudgetfilm (den kostade drygt en miljon dollar att göra) blev något av en sensation när den hade premiär i USA tidigare i år. Den gick nämligen upp på första plats på biotoppen och spelade in en fruktansvärd massa pengar - nästan 34 miljoner dollar första helgen!
Konkurrensen måste ha varit kass helgen filmen gick upp. Inte nog med att kritikerna totalsågade filmen, även publiken vände tummen neråt. Det är inte utan att man undrar vad som lockade dem att se filmen till att börja med.
I Malmö gick THE DEVIL INSIDE upp på gigantiska Royal i fredags. Sveriges största duk. Jag såg den igår och det var en märklig upplevelse. Vi var ett 50-tal personer i salongen, som kändes väldigt ödslig. Jag var förstås äldst. Och det vi fick se på duken hade inte där att göra. I synnerhet inte på Royal.
Bells film är ännu en Found Footage-rulle. Eller nästan. Det här är en fejkad dokumentärfilm. Men med tanke på hur filmen slutar (nä, jag tänker inte avslöja det uppenbara slutet här) är det något slags Found Footage-film ändå. Uppenbarligen har någon "hittat" materialet och färdigställt dokumentären. Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Jag lämnar detta därhän.
Om CHRONICLE är den bästa Found Footage-filmen hittills, är THE DEVIL INSIDE den sämsta. Med marginal.
När Isabella Rossi (Fernanda Andrade, som liknar Jessica Alba) var en liten tös, dödade hennes mor Maria tre av kyrkans män på de mest brutala sätt. Det visade sig att mordoffren försökte driva ut en ond ande ur Maria Rossi, som skickades till ett mentalsjukhus i Italien.
Tjugo år senare gör Isabella och filmaren Michael (Ionut Grama) en dokumentärfilm om fallet; om Maria Rossi och exorcism. Isabella har inte träffat sin mor under alla dessa år, så de åker till Rom. Där besöker de en skola för exorcister - av någon anledning pratar alla engelska på skolan, trots att samtliga elever är verksamma inom den katolska kyrkan i Italien. Isabella lär känna två unga präster och tillika exorcister, de är båda engelsmän - den ene är kanske Amerikan, jag minns inte - och de ställer upp och hjälper Isabella.
Isabella får följa med och bevittna och filma en exorcism av en kvinna som häckar i en källare. Hon är besatt av en demon som heter Berith (Berith? Kom de inte på ett bättre namn? Det låter som en hårfrisörska från Svalöv) och krälar runt och virar benen kring sin nacke, och så blir hon tosig och blöder från skrevet och bär sig åt.
Därefter hälsar de på Maria Rossi, som ristat in upp-och-nervända kors på armarna och som efter att först inte känna igen sin dotter blir tosig även hon.
Sedan blir fler och fler tosiga, och efter drygt 70 minuter slutar filmen lika tvärt som MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD. För att komma upp i godtagbar spellängd, är filmen försedd med extremt långsamt rullande eftertexter - de tar ungefär tio minuter på sig.
Några spridda röster från publiken när de lämnade salongen:
"Fy fan vad skitdåligt! Kom, nu går vi till McDonald's."
"Det var den sämsta film jag sett, jag vill aldrig se den igen."
"Ha ha ha, vaffan, fick vi bara se halva filmen?"
"Var det allt? Vad var det här?"
"Men ... Sådär kan den väl inte sluta?"
Om man gör en Found Footage-film eller en mockumentär, är det viktigt att den känns realistisk, att skådespelarna känns autentiska och naturliga. Så är inte fallet i THE DEVIL INSIDE. De här skådisarna är i de flesta fall riktigt dåliga. De verkar hämtade ur amatörteatergrupper, ibland inte ens det, och fäller oftast sina stela, krystade repliker på onaturliga eller lätt teatrala sätt. Det är fullkomligt omöjligt att köpa att detta ska vara "på riktigt". Ingenting övertygar.

Och inte blir det bättre av alla dumheter som förekommer i filmen. Som att de flesta pratar engelska, trots att de är i Italien (som till större delen dock är Bukarest). En av de två prästerna döper ett barn i en stor, italiensk kyrka, och familjen är italiensk, ändå genomför han dopet på engelska.
Nå, men är det otäckt, då? Skrämmande? Tja, tonårstöserna som satt bredvid mig verkade faktiskt livrädda - de satt ofta med uppspärrade ögon och händerna för munnen för att hindra sig från att skrika. Men ibland skrek de - och andra - ändå, eftersom det förekommer en del false scares och effekter avsedda att få publiken att hoppa till. Ni vet, det är mörkt och tyst, och så plöstligt kommer en BÖH!-effekt och ett högt ljud. Det kan vara svårt att inte hoppa till, men det beror ju inte på att det är otäckt.
... Och de där tonårstjejerna blev förbannade även de och tyckte det var skit när filmen plötsligt slutar. Själv kände jag till att filmen har ett abrupt slut, så jag var nyfiken på hur uselt det skulle vara, hur det skulle gå till. Och ja, det är uselt. Det känns som om filmmakarna inte visste hur de skulle avsluta sin historia.
THE DEVIL INSIDE är en ren amatörfilm på alla sätt och har absolut ingenting på biografer att göra. Även DVD-publiken torde bli besviken.
BÖH!







(Biopremiär 2/3)

2 kommentarer:

Markus sa...

Urch, är så trött på filmer som handlar om en tjej som blir besatt och förvandlas till en kringla

Pidde Andersson sa...

Sådana filmer ska vara italienska och från 70-talet.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx