måndag 20 februari 2012

Bio: Vi måste prata om Kevin

Foton copyright (c) Nicole Rivelli/SF Film
VI MÅSTE PRATA OM KEVIN har visats på ett par genrefilmfestivaler, vilket jag innan jag såg filmen tyckte lät märkligt. Det här är ju en sådan där typisk Cannesfilm; ett brittiskt drama, en arthouserulle, och antagligen väldigt långt från en skräckfilm. Men det är fullt förståeligt att filmen även visats i skräcksammanhang - det här är en väldigt otäck film, på helt andra sätt än majoriteten traditionella skräckfilmer.
Jag har inte sett den skotska regissören Lynne Ramsays tidigare filmer; RÅTTFÅNGAREN och MORVERN CALLAR. De var liksom inget som lockade när de kom för tio-tolv år sedan. Trots Ramsays ursprung och det faktum att det är UK Film Council som ligger bakom, utspelar sig dock VI MÅSTE PRATA OM KEVIN i USA - och den bygger på en amerikansk roman.
Det är möjligt att det är meningen att det omskakande dåd Kevin utfört när filmen börjar ska komma som en överraskning - och jag kan tänka mig att filmen blir mer effektiv om man inte vet vad det handlar om. Det dröjer innan detta framgår. Men eftersom de flesta texter om filmen trumpetar ut att den handlar om en skolmassaker, känns det lite fånigt att låta bli att nämna detta. Fast jag skippar att berätta hur pågen massakrerar eleverna.
Tilda Swinton (som förresten är engelska) spelar den egentliga huvudrollen som Eva; mor till problembarnet Kevin. Det antyds att Eva en gång var framgångsrik äventyrerska och författare, även om jag tycker att det låter aningen märkligt - hon ger inte intryck av att vara den typen. Filmen berättas inte kronologiskt och det dröjer innan bitarna faller på plats. Den öppnar i nutid, och den slitna och nervösa Eva bör i ett litet ruckel som vandaliserats. Folk på stan kommer fram och örfilar henne.
I flashbacks får vi sedan se händelserna som lett fram till hennes tillvaro idag. Hur hon träffar sin man Franklin (John C Reilly) och hur de får sonen Kevin. Redan som bebis är Kevin besvärlig; han skriker konstant och Eva kan aldrig få tyst på honom. Hon ställer sig till och med vid en byggarbetsplats för att låta oväsendet dränka ungens skrik.
När Kevin är bara ett par år gammal har han redan blivit en expert på att manipulera sina föräldrar. Franklin märker inget, medan Eva känner att det är något som är fel. Moderskänslorna tvingar henne att försöka älska Kevin, men hon hänner av ett hat från pojken. När grabben är sex-åtta år bär han fortfarande blöja och kan mycket väl bajsa på sig bara för att jävlas med Eva, som ibland blir vansinnig. Den enda gång Kevin verkar ty sig till modern, är när hon läser högt ur Robin Hood för honom - en bok som sedermera kommer att ha stor betydelse.
Artonårige Ezra Miller spelar Kevin som femtonåring. Då har han försetts med en guldlockig lillasyster, men han beter sig fortfarande lika märkligt och hotfullt. Och varför har lillflickan lapp för ögat när vi först ser henne?
En av de frågor filmen ställer är om man kan födas ond. Och av allt att döma föddes Kevin som fullblodspsykopat. Här finns inga andra direkta orsaker till hans beteende; hans uppväxt i en övre medelklassfamilj verkar normal - det är bara han som är onormal. Men egentligen spelar det ingen roll, eftersom filmen inte handlar om Kevin - det är Eva den handlar om, om hennes plikter som mor och om hur livet ser ut efter katastrofen.
Detta är verkligen en one woman show för Tilda Swinton. Hennes insats är extremt stark. Men samtidigt är hon en orsak till att jag upplever filmen som obehaglig - jag tycker nämligen att Swinton är lite obehaglig. Hon har ju ett ganska märkligt, benigt utseende. Redan innan Kevin föds ger hon intryck av att vara lite udda och skygg, det är därför jag inte riktigt köper att hon ska ha varit något slags äventyrande författare.
Filmens känns till en början även lite för arty och pretentiös för sitt eget bästa - men detta försvinner så snart Kevin dyker upp. All symbolik i form av blodröd färg känns också lite för mycket; det börjar med tomatfestival och fortsätter med sylt, T-shirtmönster, nerstänkt hus med mera.
VI MÅSTE PRATA OM KEVIN utvecklar sig till en riktigt gripande och fängslande film. Den ställer också en rad frågor som är svåra att besvara men intressanta att diskutera. Men jag undrar hur Kevin hade det i skolan. Vi får se hur han behandlar sin familj, men vi hör aldrig något från lärare och skolkamrater.
Ezra Miller är inte det minsta lik vare sig Tilda Swinton eller John C Reilly; han ser snarare hawaiiansk ut. Den vältränade hunken spås bli ny flickidol. Själv är jag mer intresserad av ungarna som spelar Kevin som barn. Var hittade de dessa ungar? De ser verkligen genomonda ut! De har den där glödande blicken jag ibland reagerade på hos ett par urjävliga ungar jag råkade ut för när jag var lärarvikarie. De där som med ett självbelåtet flin och ond uppsyn kunde hålla på att till exempel upprepade gånger slå på någon med en käpp och demonstrativt inte lyda, eftersom de visste att jag egentligen inte kunde göra något - de testade mig för att se hur långt de kunde gå.
Tjugo år senare sökte jag upp dem och vred nacken av dem.







(Biopremiär 17/2)

2 kommentarer:

johannes pinter sa...

Hehe, den sista meningen kräver en novell eller till och med ett filmmanus!
Filmen verkar i övrigt stark och bra!

Pidde Andersson sa...

Tänkte först skriva att jag tjugo år senare sökte upp dem och sköt skallen av dem, men så insåg jag att jag ju bor i Malmö, och då föreligger det ju risk att någon tycker att det är osmakligt med tanke på alla otaliga skottdramer här.
(Bör kanske tillägga att de som skjutits ner i Malmö inte är mina gamla elever)

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx