tisdag 14 februari 2012

Bio: Safe House

Foton copyright © UIP Sweden
Jag vet att jag är i minoritet, men jag tyckte att SNABBA CASH var riktigt usel. Okej att en massa människor gick och såg filmen, den är trots allt baserad på en bestseller, men jag förstår inte alla positiva hylllningar och påståenden som att filmer sätter ny standard när det gäller actionscener inom svensk film. Om det är meningen att man inte ska se vad som sker under actionscenerna har de lyckats. Vad är det för sketen standard? Dessutom påstås det att det var Josef Fares som regisserade actionscenerna och inte den huvudsaklige regissören Daniel Espinosa - om det stämmer har jag inte en aning om.
En annan orsak till att jag inte gillade SNABBA CASH, är att Joel Kinnaman innehade huvudrollen. Jag tycker att han är kass. Riktigt kass.

Av någon anledning gillade Hollywood vad de såg och SNABBA CASH blev Espinosas biljett till de stora Hollywoodproduktionerna. Medan andra nordiska regissörer startade sina amerikanska karriärer med lågbudgetfilmer, likt Renny Harlin som gjorde PRISON och TERROR PÅ ELM STREET 4 innan han fick göra DIE HARD 2, slängdes Espinosa in i hetluften på en gång och sattes på att regissera SAFE HOUSE; en stor, dyr actionthriller med folk som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Sam Shepard, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Robert Patrick i rollerna. Filmen fick galapremiär med röd matta i USA och den anses vara en av 2012 års storfilmer, Universal har höga förhoppningar på den.
Filmen började och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Here we go again ..." - det här kändes som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare. Det här är en standardstory, som för omväxlings skull utspelar sig i Sydafrika. Denzel Washington är en skurk som kommit över ett microchip med väldigt känsliga data, extremt hemliga uppgifter om högt uppsatta människor inom CIA, MI6 och så vidare - material som kan skapa en ny skandal i stil med Wikileaks. Washington injiceras chipet i sin egen kropp, men arresteras och förs till ett så kallat safe house. Reynolds spelar en ung CIA-agent som jobbar där, och när ett gäng riktigt, riktigt räliga skurkar - ledda av Fares Fares i skägg - atteckerar och dödar alla, lyckas Reynolds fly och tar Washington med sig. Och sedan rymmer Washington från Reynolds. De räliga skurkarna jagar Reynolds och Washington, Reynolds jagar Washington, CIA försöker lokalisera Washington, och en av de snälla agenterna är troligen korrumperad. Och för att göra det hela ännu värre, så har Reynolds ljugit för sin söta, franska flickvän och inte berättat att han egentligen arbetar för regeringen!

Snälla! Någon måste förbjuda bruket av handhållen kamera! Okej, kanske inte förbjuda det, men för helvete - förhindra folk att skaka på de förbannade kamerorna! Vad är det för mening med att iscensätta enorma actionscener när man inte ser vad fan det är som händer? Förutom denna shakycam, så är SAFE HOUSE även väldigt grynig. Här finns en stor och antagligen väldigt imponerande biljakt; massor av bilar demoleras - men allt vi ser är närbilder på bildörrar, rattar, ansikten och så vidare. Och under några av närstriderna satt jag faktiskt och kisade. De gryniga, skakiga bilderna, de sönderfrätta färgerna och den snabba klippningen irriterade mina ögon. Och emellanåt hade jag svårt att uppfatta vem som slogs med vem och vilka som strök med.
SAFE HOUSE får väl sägas vara en okej thriller. Det här skulle kunna ha blivit en ganska bra thriller, trots att den inte är vidare originell. Den är ganska våldsam och blodig, men av någon anledning svär inte rollfigurerna. Märkligt. Det här ju ju trots allt ingen snäll ungdomsfilm.
Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Denzel Washington, men han är vanligtvis rätt bra när han spelar skurk eller hårding, vilket han gör i den här filmen. Ryan Reynolds är en sympatisk skådis och här är hans rollfigur även den sympatisk och den känns rätt trovärdig. De övriga skådisarna är förstås också bra, Fares Fares är kul som svårstoppad fuling av Terminatorstuk. Men så dyker plötsligt Joel Kinnaman upp och jag kan bara inte med killen. Tack och lov har han en ganska liten roll - och han ser ut som om han precis kommer från inspelningen av DEN SISTA FÄRDEN.
Jo, jag vet att filmens stil är ett försök att göra den skitig och realistisk; "gritty" som man säger, och det ska kännas som om vi verkligen befinner oss på plats i händelsernas centrum. Men kom igen, 1970-talets thrillers var också gritty - ofta i ännu högre grad - och då brydde man sig inte om att skaka på kamerorna. Se bara på de gamla, goda Bronsonfilmerna. Jag måste säga att jag tycker att SAFE HOUSES stil och look är så irriterande att jag övervägde att ge filmen en tvåa i betyg. Men det vore inte riktigt rättvist.
Just det: den korrumperade CIA-agenten är precis den ni tror det är redan i början av filmen. Inga överraskningar på den fronten, alltså.






(Biopremiär 15/2)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx