onsdag 29 februari 2012

Bio: Nobels testamente

Foton copyright © Erik Aavatsmark
Jaha. Då var det dags igen. Ännu en svensk deckare från Yellow Bird (och med lite tyska pengar i potten). Den här gången är det Liza Marklund och hennes hjältinna Annika Bengtzon som bearbetats för film och TV. Tillåt mig att korrigera mig själv: för TV - men trots detta uppblåst på en bioduk.
I princip skulle det här lika gärna kunna handla om Beck, Wallander eller Hamilton - eller valfri annan framgångsrik deckarserie. Det är ingen större skillnad. Och det är inte utan att man undrar varför folk är så vansinnigt fängslade av de här filmerna.
Marklunds roman "Nobels testamente" kan jag inte uttala mig om, men om den här filmens handling är trogen boken, är det inget jag vill läsa. Och ärligt talat är det svårt att tänka sig att vuxna människor läser det här - om nu boken är precis som filmen. För det här är inget annat än "Kitty som journalist". En glorifierad barndeckare.
Jag har bara sett en av de tidigare Marklundfilmatiseringarna, jag minns inte vilken det var, men trista Helena Bergström spelade Annika Bengtzon och filmen var vissen. Den här gången är det Malin Crépin som gör Bengtzon - och det är ett klart bättre val till huvudrollen. Jag tycker att Crépin är väldigt söt, och det är ju en fördel. Filmmakarna verkar ha tyckt detsamma, med tanke på det stora antalet närbilder på hjältinnans ansikte. Däremot övertygar hon inte alls som framgångsrik skjutjärnsjournalist. Tvärtom.
När filmen börjar befinner sig Bengtzon, iförd balklänning, på Nobelfesten, som hon ska bevaka för sin arbetsgivare Kvällspressen (som har samma logga som Expressen). Vänta nu här ... Annika Bengtzon är kriminalreporter. Vad gör hon på Nobelfesten? Ingen aning. Men det är ju en faslig tur att hon är där, för in stegar plötsligt en femme fatale iförd guldklänning. Denna dam stöter som hastigast till Bengtzon, som dansar med en man som liknar Knut Agnred. Därefter stegar hon fram och skjuter ner en israelisk stamcellsforskare som tilldelats Nobelpriset i medicin, och kvinnan han dansar med - Nobelkommitténs ordförande.
Damen i guld rusar ut och lyckas skjuta ihjäl ett par vakter under flykten. Massor av poliser kutar efter, men de är tafatta och mördaren försvinner i en racerbåt. Eftersom Bengtzon såg henne, förhörs hon av polisen och beläggs med yppandeförbud - hon får inte skriva om vad hon sett i sin tidning. Men trots att Bengtzon bara såg mördaren under två sekunder, högst, minns hon henne väldigt detaljerat. Bland annat det faktum att hon hade gula ögon!
Den här gulögda bruden kallas Kitten (Hi hi hi!) och är yrkesmördare. Hon drar till Lettland, där hon träffar två kumpaner, varav den ene är en galen doktor med rufsigt hår. Av någon anledning skjuter hon ihjäl de här två typerna.
Samtidigt luskar Bengtzon i fallet och hennes chefer Leif Andrée och Björn Kjellman svär över att hon inte får skriva något. Och Bengtzons nya grannar har bjudit in till glöggfest och grannarnas åttaårige son mobbar och slår Bengtzons grabb, så Bengtzon mordhotar grannpågen. Men hon kommer även på att det kanske inte var Nobelpristagaren som var det tilltänkta offret, utan kvinnan han dansade med! Oj, oj, oj. Plotten tjocknar.
NOBELS TESTAMENTE är en osedvanligt platt film. Det här känns plattare än normalt. På alla sätt. Filmfotot är otroligt platt och oinspirerat. Filmen må vara i Scope, men det ser fortfarande inte ut som något annat än en TV-film. Och liksom fallet var med HAMILTON, är alla flygbilder över Stockholm (och de är rätt många) av sämre bildkvalitet; upplösningen är taskigare. Vad beror det på? Skickar de bara upp en helikopter med en annan, billigare kamera?
Men även intrig och rollfigurer är platta. Det här är så enkelt det kan bli. Här finns ingen som helst spänningsuppbyggnad, saker bara händer i tur och ordning, och här och var slänger man in "false scares". Folk pratar i tur och ordning och säger (ofta välartikulerat) bara det viktigaste, det som har med intrigen att göra, vilket ger ett teatralt inryck.
Vid flera tillfällen blir det skrattretande löjligt. Främst när Kitten (Hi hi hi!) figurerar. Men här finns fler dumheter. Vi får inte heller glömma bort en ung, misstänkt kille iförd studentmössa. Och han som liknar Knut Agnred återkommer för att spela en viktigare roll.
Filmmusiken ligger som en konstant, tjock, oinspirerad smet i bakgrunden. Samma musik skulle kunna användas till vilken typ av film som helst. Inga teman, inga ledmotiv, bara det vanliga klinkandet och brummandet.
Trots alla dessa anmärkningar kan jag inte såga Peter Flinths film helt. Jag vill inte gå så långt att jag sätter en etta. Kjellman och Andrée gör vad de kan och är rätt bra, och det är kul att se Björn Granath i en liten roll. Och även om Malin Crépin inte övertygar det minsta, är hon inte hopplös. Och hon är väldigt söt. Däremot verkar Pia Johansons parodiska nöjesredaktör vara hämtad från en helt annan film.
Detta är den första av en hel rad filmer om Annika Bengtzon. Resten kommer att släppas direkt på DVD- eller TV. Med andra ord, NOBELS TESTAMENTE är pilotavsnittet. Som biovisas.







(Biopremiär 2/3)

2 kommentarer:

En blind apa sa...

Liza Marklzund har som ingen annan nulevande svensk inspirerat mig att bli författare. Kan hon så kan vem som helst. Nu blir jag sugen på att bli manusförfattare också.

Pidde Andersson sa...

Varför inte börja med att skriva manuset till SEAN BANAN 2? Innan Marklund erbjuds det giget.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx