onsdag 1 februari 2012

Bio: Järnladyn

Foton copyright (c) Scanbox
Nackdelen med något sena Sverigepremiärer, är att jag hinner läsa en del recensioner innan jag själv ser filmen - och därmed kan min egen uppfattning färgas. Åtminstone i en del fall. Phyllida Lloyds (MAMMA MIA!) JÄRNLADYN har fått väldigt ljumma recensioner i England och USA. Meryl Streeps insats i huvudrollen har hyllats, medan man har kritiserat manus, struktur och regi. Mina förväntningar var således inte alltför högt ställda - och när jag väl såg filmen upptäckte jag att det här är ännu sämre än förväntat. "Men herregud," tänkte jag. "Det här är ju rätt dåligt!"
När filmen börjar är det 2008 - läser jag mig till i efterhand, eftersom det inte framgår i filmen. Margaret Thatcher, som är född 1925 (har jag också läst mig till) vantrivs i sitt hem, vilket hon inte får lämna utan sällskap. Hon är nämligen dement, har drabbats av strokes och går på medicinering. Hon lyckas smyga sig ut och köpa mjölk ("49p för en pint mjölk?!"), vilket hon får bannor för. Hon diskuterar detta med sin make sir Denis Thatcher (Jim Broadbent). En bra bit in i filmen framgår det att Denis är död (han dog 2003, läser jag mig till), Maggan bara inbillar sig att han bor kvar som ett slags humoristisk hustomte.
Alexandra Roach som den unga Margaret
Margaret Thatchers liv och karriär berättas i flashbacks, men det känns som att inramningen - livet 2008 - upptar minst 50% av filmen. Vilket den nog också gör.
Clint Eastwoods J EDGAR framför som ett under av klarhet i jämförelse med JÄRNLADYN. Lloyd får nämligen aldrig till det, det här är bara 105 minuter yta och aldrig förklarade händelser. Vi får se familjen Roberts (Thatchers flicknamn) under andra världskriget. Plötsligt är hon strax över tjugo och aktiv politiker. Lika plötsligt blir hon invald i parlamentet, för att snart - och lika plötsligt - bli premiärminister. Hur gick det här till? Vad gjorde Thatcher? Hur fick hon folket att lyssna och rösta på henne? Absolut ingenting förklaras, och om man inte redan känner till allt, eller en del, kan det nog kännas ännu ytligare. Falklandskriget framstår som ett krig Thatcher förde ensam för sin egen stolthets skull.
Hur kunde denna rara speceriägardotter fövandlas till en av allt att döma känslokall järnkvinna? Vad såg den enligt filmen jovialiske Denis i henne? Blev aldrig hon eller hennes kollegor skitskraja när de utsattes för bombdåd? Och vad hände mellan 1959 och 1979? Och varför berättas detta huller om buller?
Vidare väljer Lloyd att emellanåt berätta det här på ett märkligt pretentiöst sätt, flera scener är irriterande teatrala. Upprepade gånger får vi se skeenden ur Maggans synvinkel, ibland filmat med fisheye-lins; folk pratar rakt in i kameran eller skålar och gratulerar. Det känns lite grann som TV-teater från 1970-talet.
Meryl Streep är förstås bra i titelrollen. Jag köper henne som Margaret Thatcher, och även om man förstås ser att det är Streep, är maskerna betydligt mer övertygande än de i J EDGAR. Ibland känns dock Streep mer som Julia Childs än thatcher. Jim Broadbent är strålande som Denis. I  mindre roller får vi bland andra se Richard E Grant (ett Phone In Performance) och Anthony Head. Olivia Colman från TYRANNOSAUR spelar dottern Carol.
Som helhet är JÄRNLADYN förvirrande, oengagerande och småtråkig. Vill du ha en trevlig filmkväll gör du bättre i att se om IRON MAN.







(Biopremiär 3/2)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx