lördag 25 februari 2012

Bio: Big Boys Gone Bananas

Foton copyright (c) WG Film
När Lars Von Triers IDIOTERNA hade galapremiär i Cannes, anlände regissören och hans gäng i en ambulans och de videofilmade varandra när de gick uppför röda mattan. Jag och en kompis gissade att det de gjorde nog var den riktiga filmen: filmen om hur skämtet Dogma 95 tog dem hela vägen till röda mattan i Cannes.
Jag kom att tänka på detta redan när jag hörde att Fredrik Gertten skulle göra en film om spektaklet som följde efter att han gjort sin dokumentär BANANAS!* och stämdes av det mäktiga fruktföretaget Dole. Nej, det finns inga som helst likheter med Von Trier och hans filmer, men på något sätt blev BIG BOYS GONE BANANAS den "riktiga" filmen, den viktigare av de två. Och då var det ju en långtifrån planerad film.
Jag gillade BANANAS!*; dokumentären som granskade Dole och de fattiga bananarbetare som jobbade åt dem och som hävdade att de blivit sterila på grund av Doles besprutningsmedel. Stora delar av BANANAS!* utgörs av bilder från en övervakningskamera i en amerikansk rättegångssal (dokumentärfilmernas motsvarighet till "found footage"-filmerna?), och som helhet ser filmen mer ut som ett TV-program än en biofilm, men jag tyckte att det blev rätt spännande och intressant.
BIG BOYS GONE BANANAS visade sig bli ännu mer spännande och betydligt mer intressant - eftersom den ställer viktiga frågor som ledde till långa diskussioner efter pressvisningen. Vad vågar man skriva som journalist? Hur långt kan man gå? Finns det någon gräns? Vi diskuterade huruvida det är möjligt att bli stämd för förtal i Sverige eller ej - och kom fram till att vi inte hade någon aning. Om jag recenserar en film - och totalslaktar den - vill jag förstås kunna skriva precis vad jag tycker och tänker om filmen och de inblandade. Inom vissa gränser, förstås, gränser jag själv sätter upp. Jag kallar ju inte en regissör för efterbliven, pittögd she-male, om han/hon nu inte är det.
Fast å andra sidan, vi har ju de där bloggarna som råkat i blåsväder när de kastat skit på varandra, skrivit hatiska grejor, utan någon annan orsak till att de hatar den som utsätts för påhoppen. Och för tjugo år sedan drogs ju Svenska Hustler till rätten efter att de klistrat kändisansikten på porrbilder och kallat det satir.
Gerttens film börjar med att han och hans team anländer till Los Angeles filmfestival, där BANANAS!* skulle tävla år 2009. Där visar det sig att Doles mäktiga maskineri skrämt böjsorna av festivalledningen. Om de som planerat visar filmen inom tävlan, finns det risk att de åker dit rejält och får lägga ner hela festivalen. Filmen visas utom tävlan, besked kommer bara ett par timmar innan föreställningen, som blir fullkomligt bisarr. Det visas klipp från denna i filmen.
Därefter blir det hela alltmer absurt och skrämmande. Man undrar hur pass viktig Gerttens lilla film egentligen är för gigantiska Dole, det är lätt att inbilla sig att de kan ha överseende med denna lilla svenska film. Men icke. Svenska journalister kontaktas av representanter för Dole, folk hotas, och amerikaner som inte ens sett filmen pratar illa om den och målar upp Gertten som en lögnare och bedragare, alternativt en naiv filmare som förts bakom ljuset av de skurkaktiga bönnerna på plantagen. PR-byråer hyrdes in för att motarbeta WG Film; byråer som kan ta sig an vad som helst bara de får betalt.
Det blir värre och värre. Men så uppmärksammas filmen och fallet i Sverige, företag hotar med att bojkotta Doles produkter - detta efter att en bloggare i Malmö upptäckte att fruktsalladen på Max hamburgersjapp kom från Dole; killen kontaktade Max, som genaste bytte leverantör. BANANAS!* visades i Riksdagshuset och politikerna hade inte mycket till övers för Dole och deras beteende.
Fredrik Gerttens amerikanske advokat visar hyllan med alla dokument som rör bananfallet
Och så gick det som det gick - lilla WG Film i Malmö vann över bananjätten.
BIG BOYS GONE BANANAS är den bästa film Fredrik Gertten gjort. Men det känns onekligen konstigt att utse filmen till hans magnum opus - eftersom det ju aldrig var tänkt att den skulle göras, den kom till tack vare olyckliga omständigheter, och Gertten och hans producent, som fick gå igenom en väldig massa allt annat än kul situationer, hade nog hellre sluppit allt det här. Men, men. Det blev en film Gertten kan vara stolt över.
Ska jag anmärka på något, är det väl att det återigen mer ser ut som en TV-film än en bioproduktion, av ganska naturliga skäl, och ibland blir det lite för stor fokusering på Fredrik Gertten själv, som syns i nästan varje scen och ser mer och mer uppgiven och lidande ut.
Extra bra blir filmen eftersom jag är med i den. Jodå. Mot slutet. När det firas med champagne på WG Films kontor efter att de vunnit mot Dole. Där, i motljus, i en dörröppning i bakgrunden, syns jag. Under en sekund. Detta kan bli mitt stora genombrott. Jag ska omedelbart kontakta MGM och få dem intresserade av mig istället för Joel Kinnaman till rollen som RoboCop.
Ska du bara se en film med ordet "banan" i titeln i år, är det den här du ska se!







(Biopremiär 24/2)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx