OPEN HOUSE (Njutafilms)
Efter att den senaste tiden vadat fram bland halvtaskiga skräckfilmer, känns det trevligt att utbrista i ett muntert Kors i röven! OPEN HOUSE kom som en synnerligen trevlig överraskning. Det här är den bästa rysaren/thrillern jag sett på bra länge.
Omslaget ståtar med Anna Paquins namn, men man ska inte förvänta sig att se henne i en större roll – hon medverkar bara några minuter; redan drygt åtta minuter in i filmen hittas hon med avskuren hals. Anledningen till att hon medverkar beror på filmens debuterande regissör och manusförfattare: storebror Andrew Paquin. Även Annas äkta hälft Stephen Moyer medverkar (tydligen är han liksom sin fru med i TRUE BLOOD, som jag faktiskt aldrig sett – jag har inte kommit längre än till DARK SHADOWS vad gäller vampyr-TV-serier (Ja, och BUFFY, såklart)), men även han stryket med ganska omgående.
DVD-omslaget jämför OPEN HOUSE med FUNNY GAMES och AMERICAN PSYCHO, och ja, filmen har en hel del likheter med Hanekes film – men jag tycker allt att Paquins verk är betydligt bättre. ”Home invasion” har man börjat kalla den här genren. På min tid sa vi ”terrorfilm”, vilket ju är en mycket coolare benämning, men låt gå för ”home invasion”. Ni vet vad det går ut på – dårar tar sig in hos okända människor och terroriserar dem å det jävligaste. THE LAST HOUSE ON THE LEFT är prototypen.
Rachel Blanchard från ROADTRIP är Alice, som ska sälja sitt hus efter att ha brutit med sin sambo (Moyer). En fastighetsmäklare visar runt potentiella köpare i den flotta villan. Men så plötsligt dyker det upp två märkliga spekulanter. Den fotomodelliknande Lila (Tricia Helfer) och den slutne David (Brian Geraghty) – som hastigt och lustigt flyttar in i huset när Alice inte är hemma. Alla som dyker upp i hemmet hugger de ihjäl med stora förskärare, kropparna styckas sedan och förvaras i frysboxar i källaren.
David är ensam hemma dagtid och när Alice kommer hem, låter han av någon anledning bli att mörda henne. Han verkar fatta tycke för henne. Så, istället kedjar han fast henne i källaren, något han inte berättar för Lila som får tro att Alice är död. När Lila inte är hemma får Alice komma upp, och en märklig relation uppstår mellan David och fången. Samtidigt blir den dominanta Lila allt märkligare och bitchigare. Vad är de två ute efter? Vilka är de och varför mördar de folk?
Brian Geraghty ger ett väldigt obehagligt intryck. I sin vita, kortärmade skjorta och med sin välkammade sidbena ser han ut som en missionerande mormon – med det tillägget att hans ansikte är fullkomligt uttryckslöst. Han pendlar mellan att vara ömhetstörstande och iskall; han tvekar aldrig när han dödar – han bara sliter åt sig en kniv och går loss.
Med undantag för en eller två scener inskränker sig filmens miljöer till huset där dramat utspelar sig. Antalet medverkande är förhållandevis få. OPEN HOUSE kan inte ha kostat speciellt mycket att göra, men vad spelar det för roll när alting är kompetent gjort. Manuset är bra, liksom regin. Skådespeleriet är betydligt bättre än standarden. Fotot – filmen är skjuten på Red – är mycket bra och skapar en kall, påträngande och hotfull stämning; miljöerna som avbildas är eleganta och ganska kliniska. Alice är en sympatisk gestalt.
OPEN HOUSE lyckas faktiskt bli spännande, och det är ju sällan jag tycker att något är det. Antalet stora, blankpolerade knivar är många och ett plus för ljudeffekten som används när offren huggs ner – det låter ont!
TOPPRAFFEL! 