söndag 22 januari 2012

Bio: Små vita lögner

Foton copyright (c) Atlantic Film
Franskt. Igen. Jag skulle inte bli förvånad om franska har blivit det vanligaste språk - efter engelska, förstås - som talas när jag går på bio. Fast jag orkar inte kontrollera. Men mycket franskt är det.
SMÅ VITA LÖGNER är skriven och regisserad av Guillaume Canet, som mest är verksam som skådespelare, men som även regisserat en handfull filmer, bland annat thrillern BERÄTTA INTE FÖR NÅGON. Den här nya dramakomedin får mig osökt att tänka på Lawrence Kasdans MÄNNISKOR EMELLAN från 1983. Nu har jag förvisso inte sett den filmen på tjugo år eller mer och mins ärligt talat inte så mycket mer än att jag - då - tyckte om den. Men Kasdans film handlar om en grupp vänner som efter att ha begravt en vän (Kevin Costner spelade liket i kistan, som dock inte syns!) åker iväg till ett hus där de umgås och diskuterar livet. Eller något sådant.
I Canets film spelar Jean Dujardin partysnubben Ludo, som packad på väg hem från krogen blir påkörd av en lastbil. Han hamnar på sjukhus och svävar mellan liv och död. Medan han ligger där, reser hans umgänge - en ganska självupptagen samling - iväg till den något äldre och rike restaurangägaren Max' (François Cluzet) flotta hus på Cap Ferret, något de gör varje år.
Vännerna tillbringar två veckor med att laga mat, dricka vin, kedjeröka (de är ju fransmän!) och prata, mest om kärlekslivet. Det visar sig dock att alla egentligen mer eller mindre ljuger för att hålla skenet uppe. De flesta av dem är thirty-somethings, några har barn, men saker är inte riktigt som det ska. Redan i början, innan de beger sig till kusten, blir det konstigt när kiropraktikern Vincent (Benoît Magimel), som har fru och barn, erkänner för patienten Max att han nog är kär i honom. "Nej, jag är inte bög, men jag älskar dig!". Detta gör stämningen väldigt spänd mellan de två under vistelsen på Cap Ferret.
Cluzet är fantastisk som Max, han är fruktansvärt rolig när han inte vet hur han ska kontrollera situationen han hamnat i; han kör gräsklippare tidigt på morgonen, han blir besatt av att fånga illrarna som lyckats ta sig in på loftet.
... Och så medverkar Marion Cotillard som Ludos före detta flickvän, och det är ju inte för inte som hon är den nya, stora stjärna hon är. Hon är utmärkt i en komplex roll. Även Gilles Lellouche är utmärkt som spjuvern Éric.
En del scener är jättekul, som när Max och Vincent råkar köra Max' stora, fina båt på grund, eller när en annan kille lyckas köra upp en motorbåt på land. Kombinationen komedi och fars och djuplodande drama fungerar väldigt bra, dessutom är filmfotot tjusigt och miljöerna underbara. Jag tycker om den här filmen - och skulle gärna vilja ge den högre betyg än vad jag gör.
Så - varför sätter jag inte en fyra? Jo, därför att SMÅ VITA LÖGNER vara två och en halv timme! Den är åt helvete för lång. Det hade utan problem gått att klippa ner filmen med 30 minuter - eller kanske till och med 45. Hade snyftorgien på slutet kapats helt hade inte jag klagat. Den medelålders publiken (mest kvinnor) på visningen jag såg filmen på (jag missade den under Malmö filmdagar) verkade dock uppskatta anrättningen, de skrattade ofta och snyftade på slutet.
Det är även intressant att jämföra med den svenska KATINKAS KALAS, som ju också hade premiär i fredags. Lite grann samma typ av film; en samling egocentriska thirty-somethings som träffas på landet för att umgås och sitter och babblar. Skillnaden är att Canets film är begåvat regisserad, har bättre dialog och betydligt bättre skådespelare.







(Biopremiär 20/1)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx