måndag 29 augusti 2011

Nu börjar Malmö Filmdagar

Återigen dags för Filmdagarna här i Malmö, då ett helt gäng av höstens biopremiärer visas för press och bransch. Således blir det rejäl stiltje här på TOPPRAFFEL! från och med i eftermiddag och fram till torsdag kväll.
37 filmer visas, men det går förstås inte att se samtliga. Ser man så många som möjligt, blir det sjutton filmer. De senaste två åren har jag lyckats se maxantalet, vilket lett till att jag blivit sjuk efteråt. Väldigt lite sömn, mycket sprit och alldeles för långa dagar i biomörkret. Man är väl galen ...
Så här ser årets startfält ut:


o Apflickorna
o Attack the Block
o Colombiana
o Crazy, Stupid, Love
o Den siste mammuten
o Don’t Be Afraid of the Dark
o Drive
o En dag
o En enkel till Antibes
o Even the Rain
o Franska nerver
o Friends with Benefits
o Fright Night
o Happy End
o Huvudjägarna
o Jane Eyre
o Jägarna 2
o Ligg med mig
o Lånaren Arrietty
o Martha, Marcy, May, Marlene
o Midnatt i Paris
o Nader och Simin-en separation
o Niceville
o Pangpangbröder 53 scener från en barndom
o Pina
o Play
o Simon och ekarna
o Smurfarna
o Små vita lögner
o Svensson Svensson – i nöd och lust
o Så jävla metal
o The Change-Up
o The Future
o The Greatest Movie Ever Sold
o This Must Be The Place
o Tyrannosaur
o Vem är var?



lördag 27 augusti 2011

Svensk filmkritik av idag, del två

"Ursäkta mig, men kan du köra mig till en stor sten? Jag måste nämligen dit och kuta runt den några gånger."
Jahapp. Så var det dags igen. Igår hade ju den usla FÖRSVUNNEN premiär och jag satte en självklar etta.
Nu har jag läst ett gäng recensioner av filmen, och konstaterar att den fått märkligt höga betyg - och ofta betyg som inte riktigt stämmer överens med innehållet i texten. Precis som fallet var med JAG SAKNAR DIG.
Sydsvenskan hade den goda smaken att sätta en etta. Jag ser att DN liksom Skånska Dagbladet gav filmen en tvåa, vilket väl kan vara motiverat om man nu inte tyckte att det var lika ruttet som jag gjorde.
Men i övrigt ... Svenska Dagbladet satte betyget tre (av sex på deras tärning). Själva recensionen är dock full av invändningar; det klagas på grova brister i manus, inga överraskningar, rollfigurer som beter sig obetänkt, samt på att samma jävla sten dyker upp hela tiden. Det låter ju inte som en trea, eller hur.
TT Spektras recension, som bland annat återfanns i City Malmö, vräker på med en fyra! Bioannonsen är full av en massa andra, höga betyg. Att MovieZine sätter högt betyg förvånar mig inte, de verkar ju marknadsföra sin sajt via citat i annonser, annars hade väl ingen hittat dit och läst sidan, och gjort den till "Sveriges största filmmagasin på nätet". Är det förresten någon över 25 som läser MovieZine?
En del påpekar att filmens brister - och andra misslyckade svenska genrefilmers brister - troligen kan härledas till låg budget. Men vad har låg budget med brister i kompetens och spänning att göra? Begåvade filmskapare kan göra en riktigt bra film för väldigt lite pengar. De kan kanske inte anlita de stora stjärnorna, använda de mest avancerade effekterna, eller skjuta på 35mm-film, men resultatet kan bli utmärkt ändå. Och tänk efter: det går ju knappt att göra skräckfilm med rejält tilltagen budget. Hur många big budget-skräckisar som är bra kan du komma på? Tja, det är väl EXORCISTEN, OMEN och några till. Men majoriteten av de filmer vi älskar, de mest effektiva filmerna, kultklassikerna, är för det mesta lågbudgetproduktioner. FÖRSVUNNEN kostade visst 9,5 miljoner kroner att göra. Pengar som överhuvudtaget inte syns. Visst, det är en låg budget, drygt hälften av normalbudgeten för en svensk långfilm. Men ändå. Filmen är gjord helt utan statligt stöd och har finansierats med riskkapital, och det har tagit pojkarna flera år att skrapa ihop pengarna.
Det verkar vara detta som har imponerat på kritikerna. Att detta är ett tappert försök och att de här killarna därför ska uppmuntras. Men att ge filmen hyfsade eller till och med bra recensioner är ju fel väg att gå.
Att Buena Vista öser ut FÖRSVUNNEN i hela hundra kopior över hela landet är ju också vansinne - i synnerhet när många andra, betydligt bättre filmer går ut i så få kopior att de oftast bara når landets större städer. Om ens det.

torsdag 25 augusti 2011

Bio: Försvunnen

Foton copyright (c) Buena Vista International Sweden
Håhåjaja...
Återigen dags för en svensk film. En svensk thriller, till och med. Kanske till och med en rysare, om man så vill.
Det hävdas att FÖRSVUNNEN, regissörsduon Mattias Olssons och Henrik JP Åkessons långfilmsdebut, fick stor uppmärksamhet när den visades i Cannes i våras och att försäljningen utomlands går bra.
Det är väldigt svårt att tro.
Precis som fallet var med OND TRO, gör nämligen FÖRSVUNNEN sitt bästa att tråka ihjäl publiken. Förra veckan utsattes jag för den hemska orgie i inkompetens som går under namnet JAG SAKNAR DIG. Och nu detta. Finns det inget slut på eländet?
Sofia Ledarp spelar Malin, som ska flytta ... norrut. Det framgår inte var hon ursprungligen bodde och vart hon ska, filmen är inspelad i Karlskrona med omnejd, men det skulle lika gärna kunna vara Norrland. Ibland pratar rollfigurerna om "här uppe", vilket ju får det att låta som norra Sverige.
I vilket fall: Malins bror har tagit livet av sig och hon går visst till en psykolog, och redan här är man fel på det. Jag fick omedelbart intrycket av att Malin är ännu en av de där trista ångestfigurerna svensk film är full av, och därför sjunker intresset för henne till noll. Ska man engagera sig i till exempel en skräckfilm, är det ju en fördel med sympatiska, kul personer man vill ska överleva.
Malin har packat sina prylar i ett släp och gör iväg norrut - och det är skog och skog och skog. Hon pratar med sina föräldrar i telefon och hon deppar, och plötsligt dyker det upp en stor, svart jeep som börjar förfölja henne och göra märkliga grejor, à la DUELLEN.
"Snabbt! Stå inte bara där! Vi måste kuta runt en sten nu!"
Efter att ha över-
nattat på ett motell, dyker jeepen upp igen. Dess förare kliver ur och går fram och pratar med Malin - det är minsann  Kjell Bergqvist, och han beter sig egendomligt och verkar hotfull.
Malin kör vidare och stannar på en rastplats, och där får hon syn på Stefan (Björn Kjellman), som studerar en karta, blir förbannad och knycklar ihop kartan. Malin och Stefan pratar dock inte med varandra. Och så dyker jeepen upp ...
Vid ett ställe mitt inne i skogen har jeepen stannat och blockerar vägen och Bergqvist, med armen i bandage, vill ha hjälp, men Malin vägrar och kör därifrån. Hon pratar väldigt mycket om sin GPS, men trots detta kör hon vilse utan problem; det verkar nämligen inte finnas några vägskyltar i trakten hon kör genom, men väl rastplatser och annat.
Malin håller på att somna! Inte bra. Så hon stannar vid vägkanten för att sova - det är nämligen en enorm skog det här, det verkar ta flera dygn att köra genom den. Men då kommer Bergqvist igen och smashar bilrutan och kidnappar Malin!
Vår hjältinna vaknar upp i en källare i ett hus någonstans inne i skogen. Bergqvist kommer in och säger att hon nog vet vad han tänker göra med henne, men senare, när han är ute på vift, lyckas Malin pilla upp låset och ta sig ut - Bergqvist kommer tillbaka och Malin gömmer sig i en städskrubb och avlyssnar ett telefonsamtal. Hennes onde kidnappare pratar med sin fru och dotter, han låtsas att han är i London.
Vem kommer då, om inte Stefan! Han har kört vilse. Efter vad som kan vara flera dagar, vad vet jag, har han irrat runt i skogen, och när han ska fråga efter vägen, väljer han den rälige Bergqvists hus. Bad move.
Malin störtar ut och vill ha hjälp av Stefan. Bergqvist kommer farande och hävdar att Malin är hans galna dotter. Stefan, som beter sig konstigt han med, tänker ringa polisen, och Bergqvist slår honom med en planka. Malen springer in i skogen och kommer sig i ett utsiktsstorn, jo, det är ju ett skitbra ställa att klättra upp i när en psycho jagar en.
Men vem får Malin se komma irrande i skogen? Jo, Stefan! Men han beter sig misstänkt. Är han i maskopi med Bergqvist? Bäst att slå honom i nöttan med en sten.
Lite senare stöter Malin och Stefan på en tysk jägare som heter Peter och spelas av Dietrich Hollinderbäumer, som sedan 1968 varit med i 128 filmer och TV-program. Han är också skum. Och har ett jaktgevär. Hu.
"Kom igen! Kuta på! Vi måste runt den här stenen!"
Och sedan ...
Jaha. Återigen håller jag på att redogöra för hela filmen. Egentligen vore det lika bra om jag faktiskt gjorde det, för då hade ni sluppit se det här eländet. Om ni nu lockas att se filmen efter min recension.
Fy satan vad dåligt det här är. Här finns inte tillstymmelse till spänning. Jag vet inte vad upphovsmännen har tänkt på. Självklart hade det gått att göra något bra av den här storyn, men FÖRSVUNNEN är bara korkad. Logiska luckor? Jo tack. Det här är de logiska luckornas motsvarighet till Bermudatriangeln; stora slagskepp skulle kunna försvinna i hålen.
Alla rollfigurerna - och de är bara fyra - beter sig konstigt. Malin gör hela tiden dumma saker för att kunna bli jagad av busemannen. Hon snor en mobil. Ingen täckning! Hon hamnar kort därpå på en plats där det finns täckning, men istället för att ringa efter hjälp, springer hon iväg. Så håller det på hela tiden.
Men större delen av filmen springer de runt, runt, runt en stor, mossbeklädd sten. Det verkar vara samma jävla sten de använt sig av. Det går även utmärkt att kuta runt och till och med fajtas lite, även om man blivit skjuten i axeln med jaktgevär.
Jag gillar ju Kjell Bergqvist. Förstås. Han funkar bra i början, när han först börjar prata med Malin utanför motellet. Men sedan blir han mest ... Kjell Bergqvist. Jag förväntade mig att han skulle "snap", som det heter. Få vansinniga utbrott, bete sig som en härlig psykopat. Men nä, han gör ingenting alls av rollen. När han traskar runt i skogen med en bössa i händerna, liknar han mest Åsa-Nisse på tjuvjakt. Hmm...
Björn Kjellmans gestalt är bara konstig.
Ett manus av den här sorten är sådant många lågbudgetbolag skriker efter. Bara fyra skådisar. En skog. Det går att göra för en väldigt billig peng, och det kan bli kommersiellt gångbart - om man vräker på med spänning och skräckeffekter. Groteska överdrifter. En tosing som slaktar folk i ett hus i skogen. Men tydligen vill Olsson och Åkesson inte sänka sig så lågt; till att ösa på med splatter och skrik och energi och skräckfilmsmusik. Istället vill de ligga på ett mer psykologiskt plan. Vilket de inte klarar av.
Filmmusiken är det vanliga pianoklinkandet och lite stråkar. Dock framfört av en rätt stor orkester. Typisk svensk filmmusik som skulle kunna ligga på vilken typ av film som helst.
Jag gäspade redan under inledningen, när Malin påbörjar sin resa. Jag slutade aldrig att gäspa. FÖRSVUNNEN är fruktansvärt tråkig. Och irriterande dum. Kanske till och med fascinerande dum. Och ja, filmen är i det närmaste en tvättäkta kalkonfilm. Den ligger bra nära gränsen och kliver ibland över den.
Dock får den aningen bättre betyg än JAG SAKNAR DIG. Anders Grönros' skapelse var ju ingen film alls och höll på att driva mig till vansinne. FÖRSVUNNEN har några riktiga skådespelare i rollerna, och man har försökt skjuta filmen med en viss stil; filmfotot är inte helt värdelöst och platt. Per Hallberg, som fått Oscar och grejor, står för ljuddesignen.
Vissa tycker att man ska uppmuntra nya, unga regissörer, i synnerhet om de försöker sig på i Sverige ovanliga genrer som action, skräck och thrillers. Det tycker jag med. Men man ska ju inte ljuga och man ska inte sätta högre betyg bara för att man tycker att det är trevligt att de försökt sig på genren. Hade vi som i USA producerat direkt på DVD-filmer i Sverige, tycker jag att Olsson och Åkesson borde fått härja där några år, innan de gav sig på en bioproduktion. Jag vet inte vad FÖRSVUNNEN kostat att göra, men större delen avv budgeten har nog gått till skådisarna och orkestern. För annars hade det gått att göra filmen för ett par hundra tusen kronor. Om ens det.
FÖRSVUNNEN är verkligen skitdålig. Men det är en perfekt film för dig som vill se folk kuta runt en sten i en skog.
Nej, nu vänder vi blad och går vidare.






(Biopremiär 26/8)


onsdag 24 augusti 2011

Bio: Cowboys & Aliens

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
THE VALLEY OF GWANGI från 1969. James Franciscus, Richard Carlson och några andra cowboys slåss mot dinosaurier skapade av Ray Harryhausen. Jag kom osökt att tänka på denna film när jag såg COWBOYS & ALIENS. Även om Jon Favreaus nya film inte innehåller några dinosaurier. Filmen bygger på en tecknad serie jag inte läst.
Med undantag för TRUE GRIT och ett par andra filmer, går det inte att göra "vanliga" westernfilmer idag. Av någon anledning ska man alltid klödda till det för att tilltala den unga publiken, som ju inte gillar westerns. Åtminstone tror Hollywood att de måste klödda till det. Se bara på JONAH HEX, som plötsligt blev en övernaturlig hjälte och inte bara en gunfighter. Eller WILD WILD WEST. Både JONAH HEX och WILD WILD WEST floppade, och COWBOYS & ALIENS har visst inte heller gått lika bra som förväntat.
Visst har det före-
kommit westerns med science fiction-
inslag tidigare. Oftast filmer när någon från framtiden slungas tillbaka i tiden. Men nu är det alltså dags igen.
Paramount överklagade till kammarrätten när filmen försetts med en 15-årsgräns, de ville att den skulle tillåtas från elva år. Dock fastlogs åldersgränsen till femton - och jag är inte överraskad. Det dröjer inte många minuter innan det utbryter en brutal fajt, med högljudda ljudeffekter och stänkande blod. Det här kändes inte som en typisk PG-13-rulle...
COW-
BOYS & ALIENS öppnar alldeles utmärkt. Daniel Craig spelar en man som vaknar upp i ödemarken. Han är sårad, minns absolut ingenting - och kring vänster handled har han ett spejsat rymdarmband. Trots detta är han en jävel på att slåss, vilket han genast får visa upp när en skara män dyker upp och verkar hotfulla.
Vår huvudperson tar sig till hålan Absolution, där hans sår sys ihop av en präst spelad av Clancy Brown. Snart uppstår mer bråk: ute på gatan står Percy Dolarhyde (Paul Dano), en ung slyngel, och lever jävel. Alla är rädda för Percy, eftersom hans benhårde far Woodrow (Harrison Ford) är en mäktig karl. Men den hittills namnlöse tuffingen är inte rädd, och nitar Percy, som hamnar i buren.
Men snart upptäcker sheriffen (Keith Carradine) att Dagens Hjälte är efterlyst - han heter Jake Lonergan, och brukade leda en rånarliga. Dessutom påstås han ha mördat sin fru. Så Jake låses också in i finkan.
In i hand-
lingen träder också den myst-
iska Ella Swenson (Olivia Wilde), som verkar veta en massa om Jake - och om vad det är för märkliga saker som är i görningen. För nog blir det märkligt. Plötsligt attackerar rymdskepp och det blir full kalabalik. Flera stadsbor fångas upp med rymdlassos och förs bort. Jake upptäcker att hans armband även funkar som rymdpicka och funkar utmärkt om man vill panga aliens.
Jake och de snälla killarna måste slå sig ihop med Woodrow och de inte så snälla killarna, för att senare även sluta upp med apacher för att kunna spåra upp och oskadliggöra utomjordingarna. Således borde filmen heta COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & A DOG. Hade jag gjort filmen, hade den hetat COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & DINOSAURS & NINJAS & A DOG.
Ärligt talat: det är lite synd att utomjordingarna dyker upp. Så länge det här är en vanlig western utan övernaturliga inslag, är filmen riktigt bra. Daniel Craig har bara ett enda, stenhårt ansiktuttryck (och utstående öron) och pratar knappt alls. Hm, han säger så lite att jag inte hörde om han försöker prata med amerikansk accent eller ej. Det är riktigt trevligt att återse favoriter som Clancy Brown och Keith Carradine.
... Och så har vi Olivia Wilde från TRON: LEGACY. Hon är inte ful, så att säga. Tvärtom, hon är ett kalaskex. Och påminner lite om Olivia Hussey, fast i tuffare upplaga. Hon borde ha varit med och svingat svärd i CONAN - THE BARBARIAN.
Men jakten på utomjordingarna och striderna med dessa blir för seg, utdragen och ointressant i denna alldeles för långa film. En massa laserstrålar och explosioner, och Predatorliknande monsteraliens. Jag tröttnade.
Jag hade mycket hellre sett en film om Daniel Craig som mystisk, hårdför gunfighter, som måste bekämpa den girige Harrison Ford och dennes psykopatiske son. Under filmens öppningsscener insåg jag hur mycket jag älskar westerngenren och hur kul det är att se sådant här på stor duk.
Jag vacklar lite med betyget, och det här under får väl anses som tveksamt och svagt.





 (Biopremiär 26/8)

måndag 22 augusti 2011

Om du hör nåt i luften som surrar...

När jag igår eftermiddag vandrade in till centrum längs Lundavägen, noterade jag en polishelikopter som hängde i luften ovanför mig. Jaha. Det är väl fotboll på gång, tänkte jag. det är ju så nuförtiden: när det vankas fotboll rycker Malmös alla polishelikoptrar, stridsvagnar och kravallstyrkor ut.
Ett par kvarter senare stoppades jag av en kinesisk familj; de skulle spendera tre dagar i Malmö och letade efter F1-hotellet. Jag visade vägen och den söta dottern, som verkade vara den ende som pratade engelska, undrade varför det hängde en polishelikopter över oss. "Det är väl fotboll," svarade jag.
Vi kom fram till hotellet och jag önskade de leende kineserna en trevlig vistelse, och så fortsatte jag mot Värnhemstorget.
Där möttes jag av en farlig massa poliser. Hjälmar! Hästar! Skumsläckare! Piketbilar! Vad är på gång?
Det visade sig att det var Sverigedemokratisk ungdom, iklädda blågula kläder, som försökte hålla torgmöte, medan en klunga demonstranter försökte överrösta de ungdomliga politikerna.
Det såg väldigt roligt ut.
Antalet närvarande var väldigt lågt - jag gissar att de flesta begett sig in till centrum och Malmöfestivalen. Bland åhörarna kringdet avspärrade området stod ett par dussin protesterande och skanderade "Nassesvin! Nassesvin!", och en handfull övriga som applåderade. Antalet poliser var nog större än Sverigedemokrater och protestanter tillsammans.
Killen som talade hade väldigt festlig dialekt och efter att ha anhandlat ämnet Bostäder, försökte han bemöta aktivisterna med att undra om de kanske blev mobbade i skolan eller hade en taskig uppväxt, och därför var tvungna att sabba för andra. Resultatet blev förstås direkt komiskt.
Jag gick därifrån och läste senare att två pers, en aktivist och en Sverigedemokrat, hade anhållits.
Jag nådde fram till Gustav Adolfs torg, och vad fick jag se där, om inte en grupp pensionärer som dansade squaredance till "Itsy Bitsy Teeny Weeny Yellow Polka Dot Bikini". Och efter att ha köat några minuter kom jag fram till Arlas stånd. De bjöd på nybakade kanelbullar och kall mjölk. Bullarna var små och fula, men smakade helt okej. Och så konstaterade jag att jag nog inte druckit mjölk på åtskilliga år. Det var mellanmjölk det bjöds på. Jag ag ryggade tillbaka en aning när jag tog en klunk. Jag hade faktiskt glömt hur det smakar. Mjölk häller jag liksom bara i såser. Eller i kaffet, om det vankas äckligt kaffe som inte går att dricka svart.

fredag 19 augusti 2011

Problemet med dagens svenska producenter och filmkritiker

Efter min recension av JAG SAKNAR DIG, har det förts en del diskussioner, främst på Facebook.
Jag glömde ta upp en grej i min recension, men istället ägnar jag ett helt inlägg åt saken:
Svenska filmproducenter är fega och verkar ha svårt att säga till när något inte stämmer. Jag får intrycket att de har för stor respekt för etablerade filmregissörer som tidigare gjort några kritikerrosade och/eller publikt framgångsrika filmer. I en artikel om bröderna Coen stod det att om man hittar till exempel stavfel i ett nytt Coenmanus, vågar ingen påpeka detta - tvärtom tror folk att det är medvetet; att det är något konstnärligt. Så pass respekterade är Coens.
Men bortsett från detta, funkar ju den amerikanska filmbranschen helt annorlunda än den svenska. Pumpar man in en massa pengar i en film, vill man ju få tillbaka utgifterna. Därför filas det på manus och annat in i det sista, därför hålls det testvisningar. Det blir förstås inte alltid bättre av detta, men det är fullt förståeligt att man inte bara spelar in något, låter det gå upp på bio, och hoppas på det bästa.
Det känns som att svenska producenter är så glada att till exempel Anders Grönros vill göra en ny film, att de ger honom fria händer. Alldeles för fria händer. Jag kände samma sak efter att ha sett KRONJUVELERNA, en annan film som inte funkar, även om den till skillnad från JAG SAKNAR DIG ser ut som en riktig film. Och ibland går det rent åt helvete - som med KOMMER DU MED MIG DÅ och TRE SOLAR. Var det ingen som såg på filmerna innan de släpptes? Var det ingen som läste manus innan de spelades in? Gjordes inga besök på inspelningarna för att kolla läget?
En filmskapare kommer dragande med ett projekt, producenterna undrar "Är det viktigt? Är det angeläget? Bra! Då kör vi!" Frågar de någonsin "Är det bra? Kommer någon att vilja se det här? Vem då?"

Och så har vi då filmkritikerna, som har en tendens att komma med positiva omdömen om de här filmerna. På samma sätt som många kritiker slentriansågar skräck och action, får svenska dramer slentrianmässigt hyfsade recensioner. I synnerhet om det finns ett "budskap" i filmerna.
Svenska kritiker är ofta förblindade av politik och kan se mellan fingrarna om filmen - eller boken eller seriealbumet - förmedlar rätt åsikter. Det är förstås därför så många serieskapare i den här nya, stora, svenska serievågen får så bra kritik. Att serierna är illa tecknade, illa berättade, allmänt inkompetent gjorda och kan brista när det gäller de mest elementära saker som att placera pratbubblorna rätt spelar liksom ingen roll. Innehållet är viktigare än allt annat. Om det är rätt innehåll, alltså. Helst socialrealism och elände. Feminism och vänsteråsikter. (Och hur kommer det sig att så många 80- och 90-talister vill återskapa de tråkiga delarna av 70-talet, medan vi 60-talister som växte upp på 70-talet sparkar bakut och vill ha fräsiga saker?)
HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN är en makalöst banal film, men ansågs viktig på grund av sitt ämne. KYSS MIG är en traditionell kärleksfilm som anses intressantare då huvudpersonerna är ett lesbiskt par.
Skriva en negativ recension av till exempel CONAN THE BARBARIAN eller TRANSFORMERS får man förstås göra, om man nu inte gillar dessa filmer. CONAN innehåller dessutom precis allt det som är lämpligt att hacka på: extremvåld, halvnakna brudar med enbart dekorationssyfte, tunn handling och ingen som helst moral.
Men man måste ju ändå kunna se att CONAN är en riktig film, medan JAG SAKNAR DIG är ... Ja, jag vet inte vad det är.
Och flertalet scener i Grönros' film håller hög kalkonklass. Framför allt begravningsscenen.

Så här ser det ut i dagens utgåva av Helsingborgs Dagblad:




torsdag 18 augusti 2011

Strul med Blogger

Ni undrar kanske varför min recension av JAG SAKNAR DIG saknar både bilder och betygssymbol. Jag har problem med Blogger idag. Redigeraren laddar inte färdigt, det går inte att skriva mina inlägg å Blogger som vanligt, och därmed inte att lägga in bilder.
Recensionen samt detta inlägg lägger jag upp jag via epost. Då funkar det.
Betyget på JAG SAKNAR DIG är en överkryssad dvärg.
Jag hoppas kunna fixa till min recension vad det lider. Och att Blogger snart funkar igen ...

Bio: Jag saknar dig

Foton copyright © Maria Fäldt
När jag var barn berättade mina föräldrar att när de såg SOLDIER BLUE på bio, svimmade folk och fick föras ut. När jag gick på högstadiet berättade min klassföreståndare att hon en gång sett "en film som hette RABID om folk som blev tosiga", och då flydde också delar av publiken.
När jag såg JURTJYRKOGÅRDEN på bio i Helsingborg, släpade två tjejer längre fram i salongen ut en tredje tjej, som verkade ha svimmat. När jag såg DÖDLIGT VAPEN 4 på Maxim i Landskrona, reste sig en herre upp och sprang ut ur salongen, mitt under den blodiga slutfajten mellan Mel Gibson och Jet Li. Han hade sagt till personalen att det var det värsta han någonsin sett.
När jag såg den amerikanska nyinspelningen av THE RING i Malmö låg en tjej bakom mig i sin kompis' knä, hon grät så att tårarna sprutade, skakade och skrek "Varför tog ni hit mig? Jag vill här ifrån! Jag klarar inte mer!"
Igår, efter att jag sett CONAN THE BARBARIAN, såg jag JAG SAKNAR DIG, baserad på romanen "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Kinna Gieth och Peter Pohl. Jag ville också lämna salongen. Konstant. Redan under första scenen kände jag för att bara resa mig upp och gå. Men jag satt kvar.
Fast det var förstås inte på grund av filmens otäcka, chockerande innehåll jag ville lämna pressvisningen. Nej, det var på grund av filmens osedvanligt påfrestande uselhet. Jag tittade konstant på klockan. Jag skruvade på mig. Jag suckade, stånkade och stönade. Jag lekte med tanken på att elda upp filmduken.
JAG SAKNAR DIG är skriven och regisserad av Anders Grönros. Han har tidigare gjort AGNES CECILIA, som jag inte har sett men som lär vara bra och stämningsfull, och GLASBLÅSARNS BARN, som jag såg när den släpptes på video. Den var lite konstig och funkade inte, men jag vill minnas att jag tyckte att den var snygg; den såg påkostad ut.
JAG SAKNAR DIG ser ut att vara skriven och regisserad av en fjortonåring med DAMP.
Fy faaaaaaan!!!
Enäggstvillingarna Erica och Hanna Midfjäll spelar systrarna Tina och Cilla. Dessa är fjorton år, men i en intervju med de två aktriserna läser jag att de fyllde 21 förra månaden. Dessutom jobbar en av dem till vardags som gruvarbetare i Kiruna. Sicken en!
Tina vill vara snygg och populär och jagar killar, medan Cilla vill bli berömd "filmressigör" och bryr sig inte om smink och kläder. Hon är en idealist som håller på att sätta upp en pretentiös pjäs om svältande barn. Hon mobbas ibland av eleverna i skolan i Piteå, där filmen utspelar sig, men hon blir kär i rockstjärnan Ailu (Ludvig Nilsson).
Jag visste att filmen skulle handla om den ena tvillingens liv efter att den andra dött - men det tar fan nästan halva filmen innan Cilla blir överkörd av grannpojken och kolar. Hade grabbhalvan passat på att backa över även Tina, hade vi sluppit den här förbannade dyngan.
Herregud, jag vet inte var jag ska börja.
Kanske med några ord om filmens look? Den har ingen look! JAG SAKNAR DIG är fullkomligt platt - man skulle kunna säga att filmen visas i inverterad 3D. Den är ful, trist, oinspirerad, rudimentär, och större delen av filmen består av talking heads.
Men manuset är lika platt - för att inte tala om rollfigurerna. Allting är extremt övertydligt och enkelspårigt. Personerna är ungefär som hobbitarna i SAGAN OM RINGEN eller de sju dvärgarna: de besitter bara en egenskap. Tina är konstant förbannad och skriker och svär hela tiden. Hon vantrivs med sitt liv och anser att den snälla Cilla favoriseras. Tacka fan för det - Tina beter sig konstant som en blandmissbrukande pitbull.
Men hennes föräldrar är inte mycket bättre. Thomas Hanzon gör farsan, och han får också raseriutbrott precis hela tiden; han jobbar och sliter och försöker försörja sin familj, vilket ingen verkar uppskatta. Morsan skriker hon också.
En blyg snubbe som heter Fredde är tänd på först Cilla och sedan Tina, och han gör trevande försök att bjuda ut dem, men det går inte så bra. Och sedan åker Tina på ett filmläger i Luleå, där Måns Herngren i rollen som sig själv undervisar. Det är en jävligt konstig filmkurs - det ser mer ut som, om de lär sig spela teater. Där träffar Tina en överspelande fåne som heter Stefan (Tom Ljungman från PATRIK 1,5 och KYSS MIG), de tu blir kära och rafsar varandra i böjsorna. Men sedan åker Tina hem till Piteå igen.
Och sedan …
… Ähum … Jag håller visst på att redogöra för hela filmen här. Men det spelar ingen roll. Du vill ju ändå inte se det här.
Systrarna Midfjäll är förvisso lite söta, men de har stora, ljusblå, stirrande ögon, som gör att de ser lite otäcka ut, och deras röster (okej, de låter ungefär likadant) låter som en trasig cykeltuta. Det blir ju inte bättre av det konstanta skrikandet och svärandet. De verkar tro att det är SM i överspel.
Ola Rapace dyker upp i en liten roll som skolpsykolog, och hans framträdande är i guldbaggeklass jämfört med resten.
Och så har vi den där rockstjärnan. Ja, jösses. Det här är fullkomligt sanslöst. Han ska nog vara någon sorts Thåström, tror jag. Och han ser ut och rör sig som en brittisk popstjärna. Han rör sig dessutom långsamt och böjer sig fram över folk när han talar till dem, och han pratar tyst och säger kryptiska saker. På Cillas begravning framför han en låt i kyrkan - och detta kan bli en klassisk scen i genren Bad Cinema. Låten handlar om att han hatar Gud och undrar varför man ska be till honom. Han avslutar framträdandet med att slå sönder sin gitarr mot dopfunten och så lämnar han kyrkan.
Antagligen är det meningen att denna scen ska vara gripande och tankeväckande. Jag började skratta. Jag skakade av skratt. Det här är en av de mest hysteriskt fåniga scener jag någonsin sett.
JAG SAKNAR DIG innehåller inte en enda replik som känns äkta. Tonåringar kan börja en konversation med orden "Vet du, Cilla -". Och ingen beter sig normalt. Här finns inga riktiga människor överhuvudtaget.
Det känns som om Anders Grönros aldrig någonsin har jobbat med film och inte har en aning om hur mediet fungerar. För att göra det hela ännu jävligare, varar filmen i två timmar och fem minuter! Den slutar aldrig. Den bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
JAG SAKNAR DIG är en osannolikt usel film.
Förresten: är det inte lite konstigt att fjortonåringar umgås med ungdomar som verkar vara 18-20 år? Som grannpojken och rockstjärnan.







(Biopremiär 19/8)

onsdag 17 augusti 2011

Bio: Conan the Barbarian

Foton copyright © Noble Entertainment
Åkej, pågar och töser, så är den då äntligen här. Den av årets premiärer jag sett fram emot mest - Marcus Nispels CONAN THE BARBARIAN. Jag skrev ju nyligen en lång artikel om min relation till Robert E Howards barbarhjälte - ni kan läsa den HÄR - så ni vet ju vilken stor fan jag är.
Jag får väl erkänna att jag var lite nervös. Titta bara på den där andre hjälten jag älskade när jag växte upp och som jag fortfarande älskar; västernhjälten Jonah Hex. Filmen om honom blev förståeligt en av 2010 års största floppar. Fast å andra sidan är jag inte svår att tillfredställa när det gäller Sward & Sorcery. Allt jag kräver är en muskulös, svärdsvingande hjälte, ett mäktigt äventyr, samt blodig action och några hotta brudar.
John Milius' CONAN - BAR-
BAREN från 1982 med Arnold Schwar-
zeneg-
ger i huvud-

rollen, är med hästlängder den bästa fantasyfilm som gjorts. Den är också en av mina absoluta favoritfilmer. Skulle jag recensera den nu, hade jag självklart gett den en femma i betyg. Visst, uppföljaren CONAN - FÖRGÖRAREN är en bajskorv; den är direkt fruktansvärd (Fruktans Svärd?!), men i övrigt gillar jag heroic fantasy, även de billiga jönsfilmerna. Jag gillar DET GRYMMA SVÄRDET, DEATHSTALKER och QUEEN OF THE NAKED STEEL - herregud, jag är rätt förtjust i KULL THE CONQUEROR med Kevin Sorbo från TV-serien om Hercules. Den filmen skulle förresten ursprungligen bli CONAN 3, men med tiden byttes cimmeriern ut mot en annan av Robert E Howards skapelser.
Man vet aldrig riktigt vad man kan förvänta sig av den tyske regissören Marcus Nispel. Killen regisserade nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN, vilket förstås är hädelse, men filmen visade sig vara riktigt bra. Tysken gjorde även nyinspelningen av FREDAGEN DEN 13:E, som till skillnade från sågfilmen, var rätt usel. Mellan dessa filmer gjorde Nispel den underskattade PATHFINDER, en ganska udda film om indianer och vikingar. Jag tyckte att PATHFINDER var rätt kul; den är snygg och underhållande, och bitvis ser den ut som någonting ur Conan.
En del har undrat varför Holly-
wood gör en nyin-
spelning av CONAN - BAR-
BAREN. Men de verkar ha gkömt att Milius' film är 29 år gammal. Den stora majoriteten av dagens unga biopublik var inte ens födda 1982. Och att göra nyinspelningar, eller att filmatisera romaner, är inte ett nytt fenomen. Se bara på alla filmer baserade på, tja, "Dr Jekyll och mr Hyde" och "De tre musketörerna" som gjordes i filmens barndom.
Marcus Nispels CONAN THE BARBARIAN skiljer sig en hel del från John Milius' version. Milius och hans manusförfattare Oliver Stone inspirerades av nordisk mytologi och vikingar, och deras film hade egentligen inte speciellt mycket med vare sig Howards originalberättelser eller serietidningen att göra. Den första Conanfilmen var en episk, gigantisk, mörk och stämningsfull film som verkligen såg ut att utspela sig i en bortglömd historisk era som existerat. Nispels film, å andra sidan, känns- och ser ut som några nummer av The Savage Sword of Conan som buntats ihop.

Filmen öppnar alldeles utmärkt. Den vanliga, bombastiska berättarrösten berättar högtravande om mystiska riken och något om en magiskt mask, som slogs i bitar och vars delar gömdes så att ingen ska kunna hitta dem och limma ihop den mäktiga masken och därmed kunna härska över världen, eller hur det nu var. Bludder, bludder. Och så presenteras vi för en snubbe som letar efer den sista biten av masken; den onde Khalar Zyn (Stephen Lang), och dennes illasinnade häxa till dotter; Marique (Yoana Petrova, som snart växer upp till Rose McGowan).
Nu är det dags för lille Conan att göra entré. Och han är verkligen liten. Första gången vi ser honom är han nämligen ett foster. I sin morsas mage. Och ja, för första gången får vi verkligen se Conan födas på ett slagfält, något som det refererats till i alla år. Bokstavligt talat. Till på köpet via spontant kejsarsnitt. Conans morsa dör efter att hon fått se sin lille påg, så den klene Cimmeriern (Leo Howard) uppfostras av sin store, skäggige farsa (Ron Perlman). Avsnittet om Conans barndom är överraskande långt och lille Conan har en hel del att stå i, innan Khalar Zyn och hans krigare anfaller byn och slaktar alla utom Conan. Khalar hittar också den sista biten till den där masken.
Lille Conan växer upp till Jason Momoa, och återigen följer några bra scener i vilka barbaren och hans gäng busar befriar en massa slavar och släpar med sig de halvnakna damerna till en by för att festa så som barbarer festar. Det här ser ut att vara hämtat direkt från serierna; de super och slåss och tafsar på galanta damer.
Men så får Conan syn på en bekant man som kommer in på tavernan - en av männen som attackerade den cimmeriska byn. Efter lite uppfinningsrik tortyr får Conan reda på var Khalar Zyn befinner sig och vad han sysslar med nuförtiden. Herr Zyn är visst väldigt fascinerad av trolldom från Acheron och nu handlar det om att han måste hitta en tösabit som är "ren" och som kan offras i någon ritual. Eller något åt det hållet.
... Och från och med nu är det samma gamla vanliga story. Precis som i filmen från 1982 letar Conan efter mannen som dödade hans föräldrar. På vägen träffar han en söt tjej, Tamara (Rachel Nichols), som är den "rena", och allt leder fram till en slutuppgörelse i en mystiskt tempel i ett berg.
En hel del fanboys har klagat på att trailern till den här filmen får det att se ut som HERCULES på TV, eller som en SyFy Channel-film. Tack och lov ser själva filmen inte ut så. Den är mycket, mycket större och innehåller några riktigt coola och pampiga miljöer och vyer. Den här världen ser ut som den värld jag läste om när jag växte upp. Och den liknar inte världen i filmen från 1982.

Och det är väl det som är det stora pro-
blemet med Nispels film - det faktum att det inte är Milius' film. Ska jag vara ärlig tycker jag att Jason Momoa är en bra Conan, han har ibland en glimt i ögat och besitter en del seriefigurskvaliteter. Och han ser ut som Conan - för när allt kommer omkring såg Schwarzenegger inte det minsta ut som den hjälte jag gillade. Inte så som jag såg honom.
Men Stephen Langs skurk är en tråkmåns jämfört med den fantastiske James Earl Jones som Thulsa Doom i originalfilmen. Okej, jag gillar dock att Khalar Zym påminner om Richard Lynch i DET GRYMMA SVÄRDET. Rachel Nichols är en traderöv som Tamara. Kärleksscenerna mellan Conan och Tamara funkar inte alls. Filmen från 1982 hade Sandahl Bergman som Valeria, tjuvarnas drottning. Tamara är bara en brud.
Miliusversionen kunde också skryta med alldeles otrolig filmmusik av den nu bortgångne Basil Poledouris. Musiken till Nispels version har komponerats av Tyler Bates. Den är bombastisk, men betydligt mer anonym än Poledouris' mästerverk.
I USA fick CONAN THE BARBARIAN åldersgränsen R för "Strong Bloody Violence, some sexuality and nudity." Vilket förstås är bra. Inte för att sex och våld automatiskt gör en film bra, men ingen vill väl ha en urvattnad, barntillåten Conan - som CONAN FÖRGÖRAREN. Och Marcus Nispels film är våldsam så in i helvete! Detta är troligen årets mest våldsamma, actionpackade och blodiga film. Hinkvis med blod sprutar ur folk ner de slaktas, och folk stryker med mest hela tiden.
Aningen överraskande är denna nonstop-action också ett av filmen problem. Det är för mycket. För många svärdfajter. Det hinns inte med så mycket av själva storyn mellan striderna och det blir därför lite tjatigt. 3D:n gör det inte bättre. Klippen i fajtsekvenserna är snabba, och denna klippteknik funkar inte i 3D. Det är svårt nog att se vaffan som händer även i vanlig 2D när klippningen är så här snabb.

Så: är jag besviken? Ja - och nej. CONAN THE BARBARIAN är ungefär som jag fötreställt mig den. Jag trodde inte att den skulle vara lika bra som filmen från 1982, men jag hade hoppats att den skulle vara mer engagerande. Jag brydde mig inte om rollfigurerna. Storyn är ooriginell.
Men detta är trots allt frejdig, ultravåldsam underhållning; hade jag varit ung grabb hade jag nog älskat filmen: här finns massor av stora svärd, blod, slott, tempel, märkliga farkoster, nakna donnor, och jag gillar den Lovecraftinspirerade varelsen som häckar i vattnet under ett tempel. En rollfigur heter Remo, vilket jag tyckte var lite distraherande.
Jag gissar att de flesta kritikerna kommer att hata den här filmen. Men det skiter jag i. Och trots dess brister, är CONAN THE BARBARIAN bättre än de där sövande SAGAN OM RINGEN-filmerna. Ha! Jag skrev det!
Och nej, jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till Nispels film. Förslagsvis med ett bättre manus.
Förresten! Av någon anledning säger Conan aldrig "Crom!" under hela filmen. Märkligt...






(Biopremiär 19/8)

tisdag 16 augusti 2011

Bio: Apornas Planet: (r)Evolution

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
1977. London. Det var första gången jag var i England och tillsammans med familjen hade vi åkt från stugbyn i Great Yarmouth för att tillbringa en helg i London.
England - och i synnerhet London - var ju fantas-
tiskt spän-
nande. I tunnel-
banan såg jag för första gången en punkare. Fast jag visste inte riktigt vad punk var. Vi gick förbi biografen där ÄLSKADE SPION hade världspremiär, antagligen den kvällen vi var där. Ovan för entrén hängde en fullkomligt gigantisk affisch; jag minns det som att den täckte hela fasaden, men det kan vara en efter konstruktion. James Bond, en galant dam, och stora ubåtar - det var det häftigaste jag någonsin sett.
Här ska vi komma ihåg att detta var alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG och den därpå följande Star Wars-febern. Och vad tillhörde det häftigaste som fanns innan STJÄRNORNAS KRIG - förutom James Bond?
Jo, APORNAS PLANET, förstås.
1977 hade jag förvisso aldrig sett APORNAS PLANET (1968), men jag var välbekant med fenomenet. Det fanns ju serietidningar. Ni tror väl inte att SVT skulle få för sig att visa sådant här på 70-talet, väl?
Just den här helgen i London visade det sig att det skulle gå en Apornas Planet-film på TV. Jag hade bläddrat igenom en dagstidning och kollat TV-programmen. Och jag blev alldeles svettig när jag såg titeln "Planet of the Apes". När vi promenerade runt på stan kunde jag knappt bärga mig tills vi skulle återvända till Charing Cross Hotel, så att jag kunde se på APORNAS PLANET.
När jag väl fick igång TV:n och hittat rätt kanal, hade filmen redan börjat. Rättare sagt: jag lyckades bara se slutet. En massa apor och några människor spräng omkring i underjordiska tunnlar. En blond snubbe såg ut att vara hjälten. De sköt på varandra och bar sig åt och jag tyckte att det var otroligt coolt.
Plötsligt fick hjälten ett skott i pannan och dog. Slut på filmen.
Jaha?
Vad nu?
Det var ju ett konstigt slut.
Men det spelade förstås ingen roll. Jag hade sett APORNAS PLANET. Det hade varit en nästan kosmisk upplevelse.
Några dagar senare, antagligen i en helt annan engelsk stad, gick vi in i en leksaksaffär, där jag fick en Apornas Planet-docka. General Urku. Iförd lila kalasbyxor och utrustad med en detaljerad M-16. Lyckan var total.
Åtskilliga år senare insåg jag att filmen jag hade sett slutet på, var den andra delen i den ursprungliga serien; BORTOM APORNAS PLANET (1970). Efter att ha sett samtliga delar tyckte jag att det var lite mystiskt att general Urku lös med sin frånvaro - men efter lite efterforskningar förstod jag att han var en av figurerna i TV-serien som gjordes efter filmerna (åtminstone pilotavsnittet visades på svensk TV på 90-talet).
År 2001 kom Tim Burtons nyinspelning av den första APORNAS PLANET. Eller snarare nytolkning. Självklart en väldigt onödig film och ett märkligt val av Burton. Nu har jag inte sett den sedan den kom och jag vill minnas att den som film är hyfsad, trots allt, men ointressant, och det är en av Burtons sämsta filmer.
Och nu är det dags igen. Utan Tim Burton. Och den här gången har kritiken i USA varit överraskande positiv, medan mottagandet från publiken varit ännu bättre.
Och det är fullt förståeligt. APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är nämligen ett utmärkt filmäventyr. Jag vill även passa på att berömma Fox för att de behållit den gamla fina, svenska titeln - APORNAS PLANET - och inte kört på originaltiteln RISE OF THE PLANET OF THE APES, vilket jag hade förväntat mig.
Nå, hur förhåller sig den här nya filmen, som regisserats av den nästan helst okände engelsmannen Rubert Wyatt, till den tidigare filmserien - och till Tim Burtons film? På sätt och vis är (R)EVOLUTION något slags kombination av FLYKTEN FRÅN APORNAS PLANET (1971) och ERÖVRINGEN AV APORNAS PLANET (1972), fast med kraftiga modifieringar - här saknas rymdresa tillbaka i tiden och cirkus. Ja, det mesta från de två nämnda filmerna saknas. Förutom intelligenta apor och revolt.
James Franco spelar forskaren Will Rodman, som är besatt av att hitta ett botemedel mot alzheimer - bland annat beroende på att hans far (John Lithgow) lider av sjukdomen. Försöken görs på schimpanser, och serumet man utvecklat går under namnet AZL 112.
Prepa-
ratet gör apor-
nas ögon gröna, men framför allt blir de något alldeles oerhört intelligenta. Resultaten är bättre än väntat, men just som de ska försöka sälja in AZL och håva in stålar, får en apa ett raseriutbrott och dödas.
Det visar sig att apan bara ville skydda sin nyfödde son. Will tar hem bebisapan, som växer upp i den stora villan. Apan döps till Caesar och han utvecklas på rekordtid. Han kommunicerar med teckenspråk, bär kläder och är som en i familjen. Dessutom testar Will drogen på sin far, som genast tillfrisknar och mår bättre än någonsin. För att göra det hela ännu bättre, får Will ihop det med söta veterinären Caroline (Freida Pinto).
Men säg den lycka som varar för evigt. AZL 112:s effekt på människor blir inte riktigt den förväntade, och detta leder till en incident där Caesar ser sig tvingad att gripa in på ett våldsamt sätt. Den stackars apan tvingas därmed åter att leva i fångenskap och plågas av en grym skötare.
Men den hyperintelligente Caesar ruvar på en ljuv hämnd...
Den här gången är det aporna som är filmens huvudpersoner. James Franco må ha top billing, men nog är det Caesar som är filmens hjälte, det är honom vi sympatiserar med. Och han är en datoranimerad figur! Jag vet faktiskt inte om det förekommer några riktiga apor i filmen. Att Caesar och de andra är animerade stör mig inte alls - jag köper dem som riktiga, levande varelser, och precis som i Peter Jacksons KING KONG, är det världens främste apskådespelare Andy Serkis som gör Caesar; han har agerat apa för motion capture-processen.
Att filmen slutar med att aporna håller på att ta över världen är en självklarhet, det vet vi ju redan innan vi ser filmen. Dessa magnifika slutscener; en gigantisk batalj på Golden Gate i San Francisco, för osökt tankarna till ett antal zombiefilmer - framför allt Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS. Men APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION kan väl även sägas vara en allegori om aids. AZL 112 fungerar inte som det ska, visar det sig, och de utsatta drabbas av en mystisk sjukdom. Och för att de resistenta aporna ska kunna ta över världen, måste mänskligheten slås ut. Stanna kvar under eftertexterna...
Rupert Wyatts film innehåller en del blinkningar till de tidigare filmerna; rollfigurer är döpta efter skådisar som medverkat i de tidigare filmerna och vid ett tillfälle utbrister den onde djurskötaren "Get your stinking paws off me you damn dirty ape!"- vilket ju är vad Charlton Heston utbrister i originalet från 1968. I en dagstidning skriker en rubrik att en expedition till Mars har spårlöst försvunnit. Det handlar förstås om farkosten som slungats in i framtiden för att kraschlanda på vad som förvandlats till Apornas Planet.
APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är över förväntan bra. Filmen håller högt tempo, har några bra rollfigurer och dito skådisar (även Brian Cox figurerar), historien är hela tiden engagerande och spännande, filmen är snygg och effekterna är övertygande, den actionpackade finalen är maffig, och Freida Pinto är så vacker att jag blir alldeles till mig i böjsorna.
Dessutom slipper vi se filmen i 3D!






(Biopremiär 17/8)

VINNARNA I CONANTÄVLINGEN!

Sådär, gott folk!
Då har jag fem stycken vinnare i min tävling, där det alltså gick att vinna biobiljetter till CONAN THE BARBARIAN, som har världspremiär på fredag.
Ärligt talat trodde jag att det var omöjligt att svara fel på frågorna; TOPPRAFFELs läsare bör ju ha järnkoll på Conan, men nog lyckades ett gäng tävlande svara fel.
Här är frågorna och de rätta svaren:

1. Vid vilken gud svär Conan?
Svar: Crom  
2. Vad hette den förste tecknaren på Marvel Comics' serieversion av Conan? 
Svar: Barry Smith (eller Barry Windsor Smith, som han senare kom att kalla sig)  
3. Från vilket kargt och manligt land kommer Conan? 
Svar: Cimmeria

Bland annat angav många Robert E. Howard som tecknare - men Howard var ju författaren som skapade Conan på 30-talet.

Jag skrev namnen på de som svarat rätt på små lappar och för att det hela skulle gå riktigt schysst till, lät jag en kinesisk flicka jag aldrig någonsin träffat tidigare (och som inte kunde svenska) dra fem namn.

Följande fem personer har vunnit två biljetter vardera:


PELLE STEN, STOCKHOLM
DANIEL SJÖSTRÖM, GÖTEBORG
HENRIK BORG, PITEÅ
PATRIK HÅDELL, IGGESUND
ÅKE FORSMARK, UMEÅ

Ett hedersomnämnande går till ORVAR SÄFSTRÖM, MALMÖ, som svarade
A. Oden
B. Joakim Pirinen
C. Nangijala
Han har därmed vunnit en fotvandring till Segevång. 


Jag tackar alla som var med och tävlade, jag tackar även Noble Entertainment, och så gratulerar jag vinnarna.
I morgon förmiddag ska jag se CONAN THE BARBARIAN, förhoppningsvis kommer det även en recension under morgondagen.


lördag 13 augusti 2011

Inbred!



fredag 12 augusti 2011

Bio: Nawals hemlighet

Foton copyright (c) Scanbox
Nu pratas det franska igen . Det är ju värst vad jag skrivit om många franskspråkiga filmer på sistone. Fast den här gången är det en kanadensisk film det handlar om - och förutom franska talas det en hel del arabiska.
Denis Villeneuves NAWALS HEMLIGHET bygger på en pjäs av Wajdi Mouawad, och jag satt filmen igenom och undrade hur den pjäsen kan ha sett ut. Filmen skiftar hejvilt mella olika årtionden och kontinenter. Antagligen har pjäsen varit väldigt avskalad och minimalistisk - eller en fullkomligt gigantisk föreställning.
Dessutom kunda jag inte låta bli att tänka på den anime-
rade lång-
filmen BRISBY OCH NIMHS HEMLIGHET. Varje gång jag fick ett pressmeddelande om NAWALS HEMLIGHERT tänkte jag på NIMH.
Filmen öppnar i Quebeck med att den Nawal (Lubna Azabal) plötsligt har dött och hennes barn; tvillingarna Jeanne (Mélissa Désormeaux-Poulin) och Simon (Maxim Gaudette) kallas till en advokat för uppläsning av testamentet. Det är ett väldigt märkligt testamente med en del besynnerliga krav. För det första vill Nawal begravas naken, utan kista, med ansiktet vänt neråt och utan gravsten. För det andra får tvillingarna två brev: det ena ska överlämnas till deras bror och det andra till deras far. När detta är gjort, kommer de att få ett tredje brev och en gravsten kan resas.
Det är bara det att tvillingarna inte har någon bror. Inte vad de vet. Och deras far är okänd. Simon blir förbannad, medan Jeanne beslutar sig att ta reda på vad som har varit moderns mörka hemlighet. Hon reser till ett ej namngivet land i Mellanöstern och nystar i Nawals liv innan denna emigrerade till Kanada.
Jeannes detek-
tivar-
bete varvas med åter-
blickar på Nawals upplev-
elser under 1970-talet, eller om det nu är 80-tal - det är öken och fallfärdiga kåkar, så det är svårt att avgöra.
Nawals liv var minsann ingen dans på rosor. Nawals anhöriga skjuter ihjäl hennes älskade, eftersom han är en flykting. Den gravida Nawal föder en pojke, som genast tas ifrån henne, och sedan kastas hon ut, eftersom hon dragit skam och vanära över familjens namn.
Hon studerar och blir politiskt engagerad. Nawal, som är kristen, sitter på en buss full av muslimer, när plötsligt kristna rebeller slår till och dödar alla ombord, förutom Nawal. Hon söker upp en kristen politisk ledare och skjuter ihjäl honom, vilket leder till att hon kastas i fängelse.
Så fortgår det. Hon hade allt annat än kul, Nawal.
Och Nawals rykte lever kvar i hem-
landet, visar det sig. Jeanne är inte välkommen till vissa ställen på grund av det skamliga ryktet.
Simon sluter upp och tillsammans inser det vad det är för hemlighet Nawal burit på - och det är en minst sagt intrikat historia. Upplösning skulle göra såpoperaförfattare gröna av avund när det gäller att få till det på ett oväntat sätt.
NAWALS HEMLIGHET är en mycket välgjord och välspelad film, handlingen är intressant, och det är förståeligt att den Oscarnominerades till bästa utländska film. Bilden av Mellanöstern är inte precis smickrande, och det är intressant att det den här gången är kristna araber och inte muslimer som får agera bovar. Jag blev även lite förtjust i Mélissa Désormeaux-Poulin.
I princip skulle jag kunna ge filmen en fyra i betyg. Men jag lär nog inte se om NAWALS HEMLIGHET, så jag nöjer mig med en trea.





(Biopremiär 12/8)

Bio: Kvinnorna på sjätte våningen

Foton copyright (c) Atlantic Film
För några veckor sedan hade den franska komedin POTICHE biopremiär. I den spelade Fabrice Luchini en direktör med hunsad fru. Här har vi ännu en fransk komedi, i vilken Luchini har den manliga huvudrollen som Jean-Louis Joubert; en rik aktiemäklare som bor med sin hustru, hemmafrun Suzanne (Sandrine Kiberlain) i en stor, flott Parisvåning, komplett med hembiträde. Tiden är tidigt sextiotal.
På våningen ovanför herrskapet Jouberts; den sjätte, har det flyttat in ett koppel spanska kvinnor. Det är en riktigt risig våning, där de boende bor i små kyffen och de har en gemensam, vidrig toalett, igenkorkad med bajs (varning för närbild på bajset! (Eller är det en bit av rymdmonstret från GREEN LANTERN?)). Dessa spanjorskor är dock glada varelser, som sjunger och spelar och lagar paella; sällan har väl misär varit så idyllisky.
Jouberts hembi-
träde säger upp sig efter tjugo år, och då anställs den söta Maria (Natalia Verbeke) som ersättare. Och snart är sig ingenting likt. Den stele och strikte Jean-Louis fascineras av Maria, som han fattar mer och mer tycke för, och av de övriga spanjorskorna. Han börjar inse att hans liv är inrutat och trist och börjar hjälpa och engagera sig i kvinnorna på sjätte våningen. Suzanne tycker mest att han blivit egendomlig.
Och så bär det sig inte bättre än att Jean-Louis och Maria blir kära i varandra.
...Och det är väl här som Philippe Le Guays film faller en aning. Precis som i såp många andra franska filmer med kärlekstema, handlar det om en grånad gubbe som får ihop det med en tjej som skulle kunna vara hans dotter. Han är liksom ingen stilig, cool, äldre man; han är ingen Kris Kristofferson eller Roger Moore - han är en tradig, fransk aktiemäklare. Men de är ju duktiga på fruntimmer, de där fransmännen.
KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN är dock en rätt charmig och underhållande komedi, om än lättviktig och bagatellartad. Det uppstår en del komik med språkförbistring och kulturkrockar. Ett eller ett par ansikten känns igen från Pedro Almódovars filmer. Natalia Verbeke är till förvilling lik Jennifer Lopez.
Jag missade årtalet som visst dyker upp i bild alldeles i filmens början. Därför satt jag länge och undrade när filmen utspelar sig. Jag hade aldrig gissat på tidigt 60-tal. Frisyrerna är mer 70- eller tidigt 80-tal. De få scener som utspelar sig ute på Paris gator är filmade i lätt grodperspektiv på ytterst begränsade områden, så att man inte behövt ändra eller bygga kulisser. Man ser bara de delar av byggnaderna som settt likadana ut i sekler.
Filmen innehåller förresten Årets Bästa Duschscen. Hubba-hubba!





(Biopremiär 12/8)

Bio: Horrible Bosses

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner Bros.
BRIDESMAIDS. THE TRIP. Och här kommer HORRIBLE BOSSES. Man kan ha mycket roligt i svenska biosalonger just nu. Det går att tillbringa en hel helg i biosalongerna utan att behöva ha tråkigt.
Förvisso når Seth Gordons film inte upp till de två förstnämnda filmernas höjder, men det här är till stora delar en jävligt rolig film - till skillnad från Gordons förra spelfilm; den vedervärdiga BORTA BÄST, HEMMA VÄRST.
I HORRIBLE BOSSES är Jason Bateman, Charlie Day och Jason Sudeikis de tre vännerna Nick, Dale och Kurt, som samtliga har problem med sina chefer. De hatar sina chefer. De vantrivs något alldeles oerhört med sina liv på grund av sina chefer.
Okej, Kurt gillar faktiskt sin chef (Donald Sutherland), men när denne plötsligt dör tar sonen Bobby (Colin Farrell) över. Bobby är en ständigt kokainsnortande, galen översittare med en enastående överkammad flint och härligt dålig smak vad gäller kläder och inredning.
Nicks chef är den benhårde Harken, som görs av Kevin Spacey i bästa Lex Luthor-form. Harken är något alldeles oerhört grym mot sina anställda och - visar det sig - har en tendens att bli direkt psykotisk.
Dale är förlovad med en snäll tös och jobbar som assistent åt tandläkaren Julia Harris (Jennifer Aniston), den kåtaste tandläkare som någonsin skildrats på film. Hon tillbringar dagarna med att göra närmanden på Dale; det är väl sådant som kallas sexmobbning.
Efter att ha diskuterat sina problem över några öl, kommer Nick, Dale och Kurt fram till att de ska ta livet av sina chefer. Men hur ska de lyckas med detta utan att åka dit? De måste anlita en expert. Efter att ha svarat på en annons i tidningen och fått besök av en ytterst professionell och mystisk Wetwork Man (Ioan Gruffudd), vilket visar sig vara ett bisarrt misstag, med betoning på bisarrt, beger de tre sig till stadens skummaste kvarter och en skum bar. Där träffar de den gravt kriminelle Motherfucker Jones (Jamie Foxx), som de hyr för att agera mordkonsult.
Och så går farskarusellen igång. För i mångt och mycket är detta en klassisk fars, med förvecklingar och annat som hör genren till. Skillnaden mellan HORRIBLE BOSSES och farserna på privatteatrar, är att den här filmen är betydligt grabbigare och innehåller grovt språk.
Det är de tre cheferna som är filmens egentliga stjärnor. Det är de som är roligast. Kevin Spacey är fullkomligt lysande, har har hela tiden en elak glimt i ögat och får ibland vansinniga och oväntade utbrott. Colin Farrell ser otroligt rolig ut; det tog en stund innan jag kände igen honom - han brukar ju oftast spela hunk, och här ser han mest ut som ... Ja, jag vet inte. Porrkung från 70-talet, kanske.
Det tog även en stund innan jag kände igen Jennifer Aniston. När hon passerade 40 genomgick hon ju någogt slags förvandling. Jag har alltid tyckt att hon har ett lite småtrist och ointressant utseende, men nu plötsligt är hon en hott MILF, och här är hon hottare än någonsin. Hon är lite annorlunda sminkad och har annorlunda frisyr och stil, vilket innebar att jag fick titta både två och tre gånger - är det verkligen Jennifer Aniston?
Tandläkarens beteende i filmen får mig också att reflektera över något intressant. Dale ska gifta sig med vad som verkar vara en riktigt tradig kvinna; en fånig, lite barnslig typ. Hon tilltalar mig inte det minsta. Å andra sidan är även Dale en fånig typ, men allvarligt talat: hur kan man säga nej till ett sexpaket som han chef? Jag satt mest och tänkte Hot damn, den där med smör på! Men det är ju bara för att sexmobbaren i det här fallet är kvinna - och snygg. Och situationen vore den omvända; om chefen vore en man som trakasserade en kvinna, hade saken blivit en annan.
HORRIBLE BOSSES går kanske lite för långt ibland med en del överdrifter och betyget härunder är lite tveksamt, men filmen innehåller massor av fantastiskt roliga scener och rollfigurer. Som Motherfucker Jones och the Wetwork Man.






(Biopremiär 12/8)

torsdag 11 augusti 2011

Bio: Captain America: The First Avenger

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Kapten Amerika är en superhjälte som fascinerade innan jag visste vem det var. Jag tror att det var en av mina kompisars storebror som hade en eller ett par utländska tidningar med kaptenen, och utan att förstå någonting alls tyckte jag att han var en osedvanligt tuff hjälte. Alla seriefigurer som inte publicerades i Sverige tyckte jag var spännande. Kapten Amerika var extra tuff, eftersom hans uniform såg ut som den amerikanska flaggan, och han hade till och med ordet Amerika i sitt namn. Allting med Amerika var tufft när jag var barn. Jag hade ingen aning om att man inte fick tycka om Amerika på 1970-talet. Hur skulle jag kunna veta det? Nästan allting som var bra kom ju från Amerika! När jag 1977 var i England för allra första gången fick jag förresten en T-shirt med Kapten Amerika på, jag var otroligt stolt över den. (För ett par veckor sedan fick jag en ny Kapten Amerika-tröja - den har jag på mig just nu)
Figuren Captain America dök upp första gången 1941, skapad av Joe Simon och Jack Kirby. Tillsammans med sin motsvarighet till Robin; sidekicken Bucky, var kaptenen ännu en av många superhjältar som skulle stärka amerikanernas moral och patriotism under kriget. Kapten Amerika och Bucky nitade Hitler redan i första numret och fortsatte sedan att spöa nazister så att det stod härliga till.
Efter kriget gick det trögare för kaptenen och serien förde en tynande tillvaro. På 50-talet gjorde Timely/Atlas ett upplivningsförsök och lät Kapten Amerika banka kommunister, men det funkade inte.
Först på 60-talet, när Timely/Atlas hade blivit Marvel Comics, fick man åter fart på Kapten Amerika, som i nutid (det vill säga 60-talet) hittades djupfryst i ett isblock. Efter att ha tinats upp fortsatte han att bekämpa skurkar, vilket han gör än idag.
1944 kom Kapten Amerika (Dick Purcell) ut ur garderoben
För min egen del dröjde det till 1979 innan jag faktiskt fick läsa om Kapten Amerika - han figurerade i de nummer av Jim Sterankos klassiska Nick Fury-avsnitt som Carlsen Comics gav ut som ett tjockt album i Sverige. Jag tyckte att detta var en otroligt fräsig serie. 1980 köpte jag ett par nummer av den italienska tidningen Capitan America. Där blev det till att titta på bilderna. I Sverige utmärkte sig Atlantic Förlag när de gav ut ett nummer av en Marvel-
tidning, jag minns inte vilken, och hade lyckats med konst-
stycket att färglägga Kapten Amerika med fel färger - han var beige!
Reb Brown visar upp sin nya, fina mopedhjälm
Film blev Kapten Amerika redan 1944, då han - som så många andra seriehjältar - fick en egen så kallad serial, en följetong som biovisades innan huvudfilmen med ett avsnitt i veckan. Därefter dröjde det till slutet av 70-talet innan han åter filmades. Då var det Reb Brown som spelade titelrollen i två enastående TV-filmer, varav den andra biovisades i Sverige. Läs min recension av filmen HÄR.
Författaren JD Salingers påg Matt i brottsbekämpartagen
1990 kom Albert Pyuns lågbudgetfilm med Matt Salinger i huvudrollen. Det var meningen att den skulle få biopemiär, men den dumpades direkt på video - även i USA. Jag recenserar den HÄR.
Joe Johnstons (ROCKETEER, JURASSIC PARK III, THE WOLFMAN) CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER är den av årets många superhjältefilmer jag mest sett fram emot. Trailern och bilderna ut filmen såg berydligt mer lovande ut än de övriga filmerna, och recensionerna i USA var överlag goda. Nu tyckte jag att X-MEN: FIRST CLASS var en alldeles utmärkt film och jag gillade även THOR, men CAPTAIN AMERICA verkade ändå vara strået vassare.
Och det är den!
Johnstons film är verkligen ett tjoflöjt-
raffel utan like. Den som vill ha en mörk och vuxen-
orien-
terad superhjältefilm à la Nolans Batmanfilmer eller WATCHMEN lär inte gilla det här. Men jag har ju tidigare påpekat att det ju trots allt är lite märkligt att alla superhjältar - både på film och i serietidningar - numera alltid ska vara så "vuxna" och komplicerade. När det kommer en film som är ungefär som de gamla serierna och riktad till tolvåringar, som till exempel de två filmerna om Fantastiska Fyran, klagar kritikerna och delar av publiken. Men det går ju inte att komma ifrån att superhjältar främst är ett fenomen anpassat för ungar. Att vi som växte upp med serietidningar plötsligt har blivit medelålders och aldrig slutade läsa serier har inneburit att målgruppen har ändrats.
Jag har läst några av de allra första Kapten Amerika-serierna från 40-talet, och jag har läst Marvels första nummer från 60-talet, men jag kan väl inte påstå att jag minns alla detaljer om kaptenens ursprung och vilka övriga figurer som ingick i hans närhet. Mer än att den tanige Steve Rogers väljs ut för ett experiment som förvandlar honom till supersoldat.
Den nya filmen öppnar i nutid: man har hittat en flygfarkost (mer rymdskepp än flygplan) från andra världskriget infruset på, jag vad är det, Nordpolen, gissar jag. Och vem ligger där som en annan fiskpinne, om inte Kapten Amerika. Snabbt hopp drygt 70 år tillbaka i tiden, och vi får träffa den sjuklige och klene lille Steve Rogers (Chris Evans med datormanipulerad kropp), som inget hellre vill än ta värvning och bekämpa nazisterna - men han blir aldrig godkänd. Dessutom åker han alltid på stryk - men han ger sig aldrig i slagsmålen, hur mycket spö han än får. Hans polare Bucky (Sebastian Stan) är stor och stilig och visar upp sig i uniform, och nu ska han avsegla till England. Steve blir avundsjuk. Och nej, i den här filmen är Bucky ingen liten grabb som han var i 40-talets serier.
Steve upptäcks av forskaren Erskine (Stanley Tucci), som har ett hemligt projekt på gång, och han ser till att vår lille huvudperson hamnar i armén, där han är ganska hopplös och överste Phillips (Tommy Lee Jones) undrar vad de ska med ynglet till. Här introduceras vi även för den tjusiga agent Peggy Carter (Hayley Atwell från THE DUTCHESS), en brittisk soldat ingen sätter sig på (här var jag nära att skriva "sätter på").
Efter en tid släpas Steve iväg till ett hemligt laboratorium, där Erskine tillsammans med Howard Stark (Dominic Cooper, som även han var med i THE DUTCHESS); Stark Industries grundare och Iron Mans farsa, har byggt en komplicerat mackapär som mest ser ut som en avancerat gaskammare. Steve stoppas in i denna, och efter en smärtsam process där mystiska serum injiceras och elektriska mojänger ser till att det blixtrar och smäller, kommer Steve Rogers ut och är ett två meter långt muskelberg med övermänskliga krafter.
Dessa krafter behövs på en gång, eftersom en illvillig tysk medlem av den väldigt onda organisationen Hydra närvarar vid experimentet. Steve gör succé och en senator börjar använda Steve som ett slags levande reklampelare för amerikansk patriotism. Utspökad i lustiga mjukistrikåer (dräkten från serietidningarna) reser Steve runt som Kapten Amerika och uppträder med dansöser i världens shownummer, han gör reklamfilm, han spelar i filmer och han får en egen serietidning - tidningen man läser i filmen är Captain America Comics nummer ett; alltså den tidning Simon & Kirbys figur introducerades i.
Men Steve är inte nöjd med denna tillvaro, och när Bucky och ett gäng allierade soldater försvunnit i Italien, beger han sig av och som Kapten Amerika genomför han en lyckad fritagning. Med hjälp av Carter och Stark designar han sedan en snajdig uniform, bildar ett specialkommando, och så ger han sig ut för att vinna kriget.
Och Kapten Amerika och hans team behövs, eftersom den exceptionellt onde, tyske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving), ledare för Hydra, har kommit över en urtida kraft tillhörande asagudarna och har byggt avancerade massförstörelsevapen. Schmidt är bättre känd som Red Skull - han har också utsatts för ett experiment liknande Kapten Amerika-projektet, men han blev mest ... ond, och så vanställdes han och fick ett rött, dödskalleliknande huvud.
CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER känns verkligen som en gamal serietidning på stor duk. Filmen, som är i 3D, är väldigt snygg med stilfulla 40-talsmiljöer, och det ser STORT och påkostat ut. Det är kanske lite förvirrande att Chris Evans även spelade Flamman i Fantastiska Fyran, men han är bra och övertygande som kaptenen.
Men vad är väl en superhjältefilm utan en riktigt rejält skurkaktig skurk? GREEN LANTERN led av att skurken var ett trist, konstigt bajsmoln. Men Red Skull är en fantastisk skurk! Hugo Weaving firar triumfer som klassisk, ond nazist, som lyssnar på Wagner och poserar ondskefullt och inte drar sig för att skjuta ner folk till höger och vänster.
Jag måste även ge Hayley Atwell en eloge; hennes agent Carter är inte ännu en av de där menlösa brudarna den här typen av filmer brukar befolkas av. Förutom att jag tycker att hon är sympatisk och attraktiv, är det en stor, viktig och bra roll; hon är en handlingskraftig kvinna och hennes relation till Steve Rogers blir rätt intressant. Det är synd att vi från början vet att det kommer att sluta med att Kapten Amerika fryses ner i en sjö, vilket innebär att Carter inte kan återkomma i en uppföljare.
Nazister är förstås de bästa filmskurkarna, och i en här filmen går det att komma undan med fläskig heroism och USA-patriotism. Kapten Amerika i Irak hade inte blivit detsamma... Det här är verkligen heroiskt - och vår tappre hjälte far fram som den förebild han vill vara. Han svingar sig i linor! Han kastar sin sköld! Det är klassisk matinéaction så att det står härliga till!
För att göra det hela ännu bättre, bjuds vi på en hel del bensprattel, och det tackar vi förstås inte nej till. Stan Lee har en två sekunders cameo; han spelar en gammal officer.
I vanlig ordning ska man förstås stanna kvar under eftertexterna, för efter dessa får vi inte bara träffa Nick Fury (Samuel L Jackson) igen, utan ganska överraskande vräks det på med en liten teasertrailer för nästa års storfilm THE AVENGERS, och dessa sekundkorta klipp fick nackhåren att resa sig. "Gentlemen! Assemble!"
...Men var höll John Steed och Emma Peel hus?






(Biopremiär 12/8)


 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx