torsdag 31 mars 2011

Bio: Hopp

Foton copyright (c) UIP
Tim Hill, mannen som gjorde ALVIN OCH GÄNGET och GUSTAF 2, slår till igen, den här gången med en påskfilm.
När såg du en påskfilm senast? Var det EASTER PARADE? Eller RAPA-NUI? Eller kanske PÅSKMANNEN RINGER ALLTID TVÅ GÅNGER?
Familjefilmen HOPP öppnar på Påskön, Rapa-Nui, och där presenteras vi för en massa harar och kycklingar. De jobbar alla i en fabrik som tillverkar påskgodis. Bland hararna finns även den främste av dem: Påskharen! Men nu är det snart dags för Påskharens lille son PH att ta över. PH står inte för Penis till Höger. I originalversionen heter han EB - Easter Bunny, förstås.
Men lille PH vill inte alls bli Påskhare, han vill bli trummis. Han gör inget annat än spelar trummor hela dagarna. Så denne lille datoranimerade kanin rymmer och hamnar i USA, där han genast ser till att bli utslängd från the Playboy Mansion, som PH trodde var ett tillhåll för kaniner - där finns ju bunnies.
Strax därpå håller han på att bli överkörd av en kille som heter Fredde (James Marsden); en redig slarver som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar trots att han är vuxen. Fredde lyckas aldrig fixa jobb, och han lyckas inte med så mycket annat heller. Och nu måste han ta hand om en vild, pratande, trumspelande hare.
En dag upptäcker PH att David Hasselhoff ska komma till stan i jakt på talanger, och PH ser sin chans att slå igenom som stjärntrummis. Och Fredde får samtidigt för sig att han vill bli världens första mänskliga Påskhare...
Tekniskt sett är HOPP väldigt välgjord. Den animerade haren flyter bra in i miljöerna.
Men i övrigt är det här rätt tradigt. Det är segt och inte speciellt roligt. Jag skrattade till ett par gånger, det är ju kul att Hopp bajsar gelégodisägg, och The Hoff är kul. Och det är kul när Hopp låtsas vara en leksak. Men annars är det här absolut ingenting. Jag tror nog att ALVIN OCH GÄNGET var roligare.
Vad som gör HOPP än värre är det faktum att den är dubbad till svenska. Huga! Det känns bara konstigt att se Marsden, Hasselhoff och Gary Cole som Freddes farsa prata svenska ur synk. Även Russell Brand dyker upp på ett hörn - det lustiga här är att i originalversionen är det han som gör PH:s röst. I den svenska versionen hörs Tommy och Anton Körberg, Nils Eklund och en massa andra vars namn jag inte hann läsa. 
Finns det förresten några skräckfilmer med påsktema, typ HALLOWEEN och STILLA NATT, BLODIGA NATT? Jag kan bara komma på gangsterfilmen DEN BLODIGA LÅNGFREDAGEN.
...Och ska du bara se en kaninfilm i ditt liv, väljer du inte HOPP, utan NIGHT OF THE LEPUS.
Ja, och så får du förstås ta och se om HARVEY med Jimmy Stewart.






(Biopremiär 1/4)

Bilda kö! Nya svenska filmer på gång!

Månadens produktionsstöd från Filminstitutet presenteras. Den här gången känns projekten mer än lovligt intetsägande. Är ISDRAKEN en fantasyfilm eller vardagsrealism om en gosse med mycket fantasi? Fast filmen om köttbullarna verkar ju lovande.

Långfilm


Isdraken
Regi Martin HögdahlManus Petra RevenueProducent Peter HiltunenStödmottagare Illusion Film & Television ABStödbelopp 9 000 000 kronor
Målgrupp Barn
Genre Drama
Filmkonsulent Suzanne Glansborg
Produktionsbolagets presentation: ”Isdraken” är ett äventyr som handlar om Mick 11 år som måste hitta ett nytt hem. Mick rymmer på en Isdrake, äger en kattfabrik, blir kompis med bröderna Bengt och Bertil, blir kär för första gången och hittar hem till slut.

Love AddictionRegi Pernille Rose GrønkjærManus Pernille Rose Grønkjær
Producent Margarete JangårdStödmottagare WG Film *
Stödbelopp 250 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Genre Dokumentär
Filmkonsulent Suzanne Glansborg
*Svensk samproducent. Huvudproducent: Danish Documentary Productions; Sigrid DyekjaerProduktionsbolagets presentation: ”Love Addiction”  är en film om kärleksberoende med personliga berättelser av kärleksmissbrukare och människorna omkring dem. Kärleksmissbrukare blir kär i en fantasi, någon som kan ge deras liv en mening. Och för detta är de beredda att gå långt.

Peter Dalle 2011Regi Peter DalleManus Peter Dalle
Producent Patrick RybornStödmottagare S/S Fladen Film ABStödbelopp 3 000 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Genre Thriller
Filmkonsulent Suzanne Glansborg
Produktionsbolagets presentation: Peter Dalle 2011

Kortfilm

Köttbullarna 3 och 4Regi Johan HagelbäckManus Johan Hagelbäck
Producent Johan Hagelbäck
Stödmottagare HB Johan Hagelbäck Tecknad FilmStödbelopp 410 000 kronor
Målgrupp Barn
Genre Komedi
Filmkonsulent Johan Bogaeus
Produktionsbolagets presentation: Två nya filmer om köttbullarna.


Medan du var bortaRegi Frida KempffManus Frida Kempff
Producent Erik AnderssonStödmottagare Medima Film & TVStödbelopp 170 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Genre Dokumentär
Filmkonsulent Andra Lasmanis
Produktionsbolagets presentation: När Mattias står inför ett livsavgörande ögonblick sätts tankar igång om hans svåra relation till sin pappa. Vi får följa honom under ett kritiskt dygn när någonting av stor betydelse händer i hans liv. Något som får honom att kontakta sin pappa.

Vem-filmerna 14-16Regi Jessica LaurénManus Stina WirsénProducent Linda HambäckStödmottagare FilmTecknarna Fiction Stockholm ABStödbelopp 600 000 kronor
Målgrupp Barn
Genre Komedi
Filmkonsulent Linus Torell
Produktionsbolagets presentation: Vem-filmerna del 2. Tecknade filmer om nalle, fågel, kanin, katten, nallegrisen och blåa katten, som sover över hos varandra, känner sig ensamma, blir lite förälskade, tävlar om vem som är bäst och om katten som är adopterad, vad är det? Ibland blir det lite bråkigt, men det slutar alltid bra!

Publicerad 2011-03-30

Bio: No Strings Attached

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Bara några veckor efter den svenska premiären på BLACK SWAN, är Natalie Portman tillbaka på biodukarna - den här gången i en romantisk komedi, eller snarare sexkomedi, av gamle, fine Ivan Reitman. Jag kan förvisso inte påminna mig om Reitman gjort något minnesvärt de senaste decennierna, men det spelar väl ingen roll.
I NO STRINGS ATT-
ACHED spelar Portman och Ashton Kutcher Emma och Adam, som träffas första gången som unga tonåringar, och redan då gör Emma klart att hon inte är intresserad av något seriöst förhållande, hon är inte den typen.
Emma och Adam springer på varandra ytterligare ett par gånger de kommande femton åren, och när Adam en dag gjort slut med sin puckade flickvän, råkar han träffa Emma och de har sex. Emma är dock fortfarande av samma inställning; hon vill inte binda sig, hon vill inte bli kär, hon vill inte bli emotionellt involverad i något. Adam protesterar inte, så de två fortsätter att träffas endast för att ha, öh, herdestunder - samtidigt som de försöker hitta en "riktig" pojk/flickvän.
Självklart går det inte så bra att hitta någon annan. För självklart har inser Adam att han varit förälskad i Emma hela tiden. Och den som gissar att Emma nog också är kär i Adam vinner inga priser.
NO STRINGS ATTACHED vill väldigt gärna vara "vågad" och "fräck", men eftersom det i slutändan är en amerikansk komedi med stora stjärnor, blir det ändå en ganska pryd tillställning. "People have sex with their underwear on", som det brukade stå i gamla Psychotronic Video. I USA blev filmen förstås försedd med åldersgränsen R, från 17 år, men här i Sverige är den nog barntillåten, skulle jag tro.
Reitmans film är alldeles för lång och lite tjatig, men den är hyfsat under-
hållande. Vad som är lite lustigt är att jag tycker att Natalie Portman, som även producerat, är mycket bättre här, än i BLACK SWAN, som hon ju Oscarbelönades för trots sin ganska enkelspåriga rolltolkning. Ashton Kutcher har jag dock svårare för. Jag har alltid svårt för honom. Jag vet inte vad det är, men jag blir alltid irriterad när han dyker upp på film och TV. Han har liksom något självgott över sig. Och han spelar alla roller likadant.
Kevin Kline spelar Adams farsa, och han är skitrolig som knarkande, utflippad, brudjagande hollywoodstjärna. Roligast av alla är dock en tjej som jobbar tillsammans med Adam. Tyvärr uppfattade jag inte namnet på henners rollfigur och vet inte vad skådisen heter, men det är hon på bilden här intill någonstans; hon med glasögon. Hon är verkligen skitrolig och samtidigt lite småsexig på ett fulsnyggt sätt, när jag tänker efter är jag nog mer attraherad av henne än av Natalie Portman, som mest är söt och gullig.
Ivan Reitman själv dyker upp under två sekunder som regissör.
Jag kommer att ha glömt bort NO STRINGS ATTACHED om några veckor, men som det brukar heta: filmen är helt okej underhållning för stunden.





(Biopremiär 1/4)


onsdag 30 mars 2011

Bio: Let Me In

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Som säkert är bekant vid det här laget, blev jag inte särdeles överförtjust i Tomas Alfredsons LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Jag hade inte läst John Ajvide Lindqvists roman när jag såg filmen, och jag har fortfarande inte läst den - filmen fick mig inte att vilja läsa den.
Jag har några kollegor som faktiskt håller med mig, men annars brukar folk förvånat höja på ögonbrynen när jag hävdar att LÅT DEN RÄTTE är extremt överskattad och att jag absolut inte förstår dess storhet. Speciellt i utlandet älskas Alfredsons film. Herregud, inte nog med att den fått lysande kritik av mainstream- såväl som skräckkritiker världen över och vunnit horder av priser, nej, den har ju också röstats fram som Årets Bästa Film av skräckfansen i tidningar som Fangoria och Rue Morgue.
Och jag undrar om världen råkat ut för något slags kollektiv hjärntvätt.
Är det det faktum att det pratas svenska i filmen som lett till framgångarna? Känns den väldigt exotisk? Består hela publiken av mobbade tonåringar som känner utanförskap och relaterar till handlingen?
Jag tyckte att Alfredsons film var väldigt snygg. Jag tycker i princip att handlingen är intressant.
Men. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är ju inte det minsta spännande. Den funkar inte som skräckfilm. Tomas Alfredson har dessutom upprepade gånger sagt att han inte gillar skräckfilm. Istället fokuserade han på utanförskapet hos de två huvudpersonerna; den mobbade pojken och vampyrflickan. Med betoning på grabbens jobbiga situation hemma och i skolan.
Jag tyckte att det här var samma typiska, svenska mob-
bing-
drama och misär-
skildring vi sett otaliga gånger förut - fast försedd med vampyrer och sökt, konstlad dialog. Jag har alltså inte läst boken, men i filmen tillför vampyrinslaget inget speciellt. Vad hade vampyrism med allt att göra?
Jag gav filmen en tveksam trea och jag har inte orkat se om den sedan pressvisningen.
Nu får så till slut den amerikanska nyinspelningen en väldigt sen svensk biopremiär - filmen är redan DVD-akuell i USA och England. Regissör är Matt Reeves, vilket först inte bådade vidare gott, eftersom jag inte precis gillade hans CLOVERFIELD. Fast det är klart, CLOVERFIELD var så långtifrån LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN man kan komma, så kanske skulle Reeves få till det ändå på någon vänster. Och så började en väldig massa positiva recensioner ploppa upp utomlands. Jag började känna att det här kommer antagligen att bli bättre än det svenska originalet. 
Och det blev det.
Bäst av allt är de första sekunderna. Klassiska brittiska bolaget Hammer Films har ju återuppstått och detta är en av deras första nya produktioner - och deras nya logga är något alldeles makalöst snygg. Oj!
Så börjar då själva filmen - och vi känner verkligen igen oss från förra gången. Nästan.
Istället för Blackeberg befinner vi oss i en snöig håla i New Mexico. Året är 1983 och vi hamnar i ett bostadsområde av en typ vi sällan ser i amerikanska filmer. En vanlig hyreskasern där arbetarklassen bor. Det ser väldigt svenskt ut. Och jo, stämningen i Reeves film är identisk med den i Alfredsons. Fotot påminner nästan om Cronenbergs gamla 70-talsverk, förresten.
Kodi Smit-McPhee är tolvårige Owen; den mobbade killen som lär känna vampyrflickan, som här heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (Hit Girl i KICK-ASS!). Richard Jenkins spelar den äldre mannen som är Abbys beskyddare, medhjälpare - och eventuellt gamle älskare?
Men så kommer vi till tilläggen i Reeves version - Reeves står förresten även för manus. En stor del av filmen ägnas åt Elias Koteas, som gör en polis som är satt på den bisarra mordvåg som drabbat trakten. Tydligen har Reeves stoppat in en del material från Lindqvists bok, som ströks i Alfredsons film. Var månne Alfredson rädd att dessa scener skulle förvandla hans film till en mer regelrätt skräckfilm?
Skådespeleriet är mycket bättre i LET ME IN än i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. De fyra huvudpersonerna är mer än utmärkta, och kemin mellan Smit-McPhee och Moretz bättre än i den svenska filmen. Dialogen är bättre skriven och rollfigurerna, framför allt barnen, agerar mer naturligt.
LET ME IN fungerar också som skräckfilm. Okej, jag kan väl inte påstå att jag tyckte det var spännande, kanske beroende på att jag visste vad som skulle hända. Men skräckstämningen är mer påträngande. Splatterscenerna är bättre gjorda och mycket blodigare än i originalet - samtidigt som den eventuella spirande romansen mellan människa och vampyr är mer övertygande. Owen och Abby är inte två skitkonstiga ungar den här gången.
Ett par scener där Abby hoppar omkring som en upp-
speed-
ad loppa när hon dödar folk ser dock inget vidare ut. Vissa scener är nästan helt identiska med de motsvarande i Alfredsons original. Precis som i originalfilmen är det märkligt ont om vuxna på den skola Owen går på och där han ideligen utsätts för förnedrande mobbing. Owens morsa spelas av Cara Buono, men vi får aldrig se hennes ansikte - onekligen ett intressant grepp.
Det visade sig alltså att det är med svenska vampyrer som med Wallander. Vad gäller den sistnämnde kom ett gäng engelsmän över hit och gjorde en egen version som är betydligt bättre än den svenska. Och nu har alltså ett gäng amerikaner tagit en framgångsrik svensk biofilm och gjort en version som åtminstone jag tycker är betydligt bättre än originalet.
Ska vi skåda in i framtiden, tror jag att den kommande amerikanska versionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR kommer att bli fan så mycket bättre än den svenska... 
Vad är det jag sitter och skriver? Jag som så ofta beklagar mig över remakes...!
Okej. Eftersom jag gav LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN tre syndiga dvärgar i betyg och eftersom jag tycker att Matt Reeves version är bättre, kan betyget den här gången inte bli något annat än: 






(Biopremiär 1/4)

TOPPRAFFEL! sörjer: Farley Granger

Farley Granger var med i två Hitchockfilmer. En av mästarens allra bästa - FRÄMLINGAR PÅ TÅG - och en av hans mindre lyckade, åtminstone är jag inte speciellt förtjust i den: REPET.
Granger hade bland annat förhållanden med Ava Gardner, men det var en illa dold hemlighet att han var bisexuell - något han visst berättar öppenhjärtligt om i sina memoarer som kom 2007. Men redan REPET innehåller som bekant anspelningar på homosexualitet.
Runt 1970 anlände Granger till Italien där han medverkade i en rad filmer. Återigen: något han har gemensamt med flera andra homo- och bisexuella hollywoodstjärnor, är att de skapade sig en ny karriär utomlands, ibland efter någon form av skandal på hemmaplan. Jämför med till exempel George Nader, som spelade FBI-agenten och kvinnokarlen Jerry Cotton i en lång rad tyska actionraffel.
Farley Granger medverkade bland annat i DOM KALLAR MIG TRINITY - DJÄVULENS HÖGRA HAND, och i den beryktade giallon RIVELAZIONI DI UN MANIACO SESSUALE AL CAPO DELLA SQUADRA MOBILE, bättre känd som SO SWEET, SO DEAD och THE SLASHER, men beryktad efter att en amerikansk distributör redigerade om den och klippte in hårdporrscener med Harry Reems, och släppte den X-rated som PENETRATION!
Farley Granger dog den 27:e mars och blev 85 år gammal.
R.I.P.

Farley Granger möter Mästaren i FRÄMLINGAR PÅ TÅG.

Ur REPET.
Kommentar överflödig.

Den beryktade giallon som blev...

...porrthriller!

tisdag 29 mars 2011

Hybris A Go Go!

Nu har jag bläddrat i den här tidningen.
Åh, herrejävlar...
Om detta hade varit en bilaga i Svenska MAD på den tiden de gjorde pariodier på andra magasin, hade jag tyckt att det här är strålande satir. Men nu är det alltså på riktigt.
Okej. Jag har ju inte läst artiklarna. De är kanske riktigt bra. Men för jävelen, här bjuds det på Per Morberg på längden och tvären - han medverkar för bövelen till och med i åtminstone en av annonserna! Det är spdan overkill - överdesignad overkill, dessutom - att det nog måste vara ett skämt trots allt. Det är ju ändå snart första april...
 
 
 

 




 
 
 
 

Tja, i alla fall JAG väntar med spänning...

Men så är ju jag som jag är...



Nu kan du köpa min bok på Amazon!

Som ni vet har jag samlat en hög blogginlägg i boken PÅ SPANING EFTER DET MÖG SOM FLYTT (med förord av Jan Sigurd). Boken finns endast som Print On Demand. Ni som av någon anledning inte vill beställa den från Lulu.com (se info i högerspalten här intill), kan nu även hitta den på Amazon - en sajt ni säkert är mer bekanta med. Klicka HÄR för att beställa från den amerikanska sajten, och HÄR för den brittiska!

Sju nya guldbaggar

P R E S S M E D D E L A N D E


Sju nya Guldbaggar

Matti Bye tar emot en särskilda insatser-Guldbagge
för musiken i Maria Larssons eviga ögonblick
galan 2009. Nu får filmmusiken sin egen Guldbagge.
Foto: Patrik Österberg

Sju nya Guldbaggar kommer från och med nästa Guldbaggegala att delas ut i nya kategorier. Det innebär att Guldbaggar för första gången kommer att delas ut för till exempel bästa musik, bästa klippning, bästa kostym, bästa scenografi, bästa mask. Totalt kommer 19 Guldbaggar att ges ut i stället för som tidigare 15 stycken.

Svenska Filminstitutets styrelse fattade beslutet på sitt senaste styrelsemöte. Det innebär att de baggar som belönat särskilda insatser försvinner och ersätts av de sju nya Guldbaggarna som alltså ska gälla filmer med premiär under 2011 och delas ut på Guldbaggegalan i januari 2012.

– Det här är något som diskuterats länge och det är hett efterlängtat i branschen. I många andra länder med en produktionsvolym liknande vår egen belönar man de här kategorierna, det som i branschen brukar kallas A-funktioner, vid de nationella galorna, säger Bengt Toll, vd.

Filminstitutets vd har fått styrelsens uppdrag att under våren se över hur arbetet med nominering och juryarbete praktiskt ska lösas. I maj kommer regelverk och kategorier att presenteras.

Guldbaggen, skapad av konstnären Karl Axel Pehrson (1921-2005), har delats ut sedan 1964.
Mer information: www.sfi.se/guldbaggen


Stockholm 29 mars 2011

DVD: Legend of the Fist

LEGEND OF THE FIST (Atlantic Film)
Under första halvan av 1990-talet tittade jag och många andra på oerhörda mängder hongkong-
action. Det var ju den stora grejen då - John Woo slog igenom, Chow Yun-Fat blev den nya stjärnan, och efter att hongkong-
film tidigare främst varit förknippat med Jackie Chan och Bruce Lee, upptäckte vi fler genrer och filmtyper. 
Det var nu längesedan jag såg på Hongkongaction. Visst, jag kan fortfarande klämma en och annan film, men numera blir det några nya om året och jag har slutat att aktivt leta importfilmer. Jag blev rätt mätt en gång i tiden.
Skicklige Donnie Yen skojar man dock inte bort. Han har förvisso en lång karriär bakom sig, men det är inte så många år sedan jag konstaterade att han ofta gör bra filmer, fyllda med extremt bra kung fu-slagsmål.
Här är Donnie Yen maskerad hjälte; Chen Zhen, i en film som inte riktigt är det jag trodde den skulle vara. Jag förväntade mig en tjoflöjtfilm, kanske något i stil  med Jet Lis BLACK MASK, men där sket jag mig på tummen.
Efter en imponerande prolog som utspelar sig i Frankrike 1917 under första världskriget (bajonett-kung fu är en nyhet för mig), hoppar vi till 20-talets Shanghai och en ganska komplicerad historia om kriget mellan Kina och Japan, spioner och gangsters. Det är en superpåkostad, gigantisk och myllrande film, mycket allvarligare och mer seriös än jag trodde den skulle vara. Lite i pratigaste laget, men actionscenerna imponerar.
Även favoriten Qi Shu - eller heter hon Shu Qi? - medverkar.


måndag 28 mars 2011

Bio: The Black Power Mixtape 1967-1975

Foton copyright (c) Folkets Bio
Som säkert har framgått av mina skriverier de senaste tjugo åren, har jag aldrig varit speciellt inne på svart kultur och -populärkultur. Svart i betydelsen afro-amerikansk. Afrikansk kultur är jag ännu mer ointresserad av. Om det inte handlar om djungelraffel.
Blaxploitation är en genre som är väldigt cool - på pappret, men i realiteten tycker jag att de allra flesta blaxplorullarna är rätt trista. De räddas av den coola musiken. Just den där coola blaxplofunken är väl det enda i svart kulturväg jag gillar. Det värsta jag vet - bredvid reggae - är ju hiphop och dess medföljande kultur. Jag tycker att det är fruktansvärt. Och för att heta soul, är soulmusik märkligt överproducerat och själlöst.
Men det är klart, jag är uppvuxen i Landskrona, som förr i tiden var en väldigt trygg plats. Jag kände bara till två svarta människor i Landskrona, efter ett tag dök det upp en tredje. Jag lyssnade på rock framförd av vita band, alla i min omgivning var vita, mina kompisar med invandrarbakgrund var födda i Sverige.
Black Power-rörelsen och de Svarta Pantrarna är företeelser jag stötte på först i tonåren. Visst existerade de när jag var barn, men varför skulle jag känna till dem då? Jag hade nog trott att Svarta Pantrarna var en superhjältegrupp ledd av Luke Cage.
Nåja.
Danny Glovers svenska karriär går vidare efter att han skåde-
spelat i långfilmen FÖR KÄR-
LEKEN. Han står nämligen som samproducent till den här svenska dokumentären om svarta amerikaners politiska engagemang och revolt under den period som nämns i filmtiteln; 1967-1975.
Enligt pressinformationen har mannen bakom filmen, Göran Hugo Olsson, hittat arkivmaterial som legat bortglömt i en källare i mer än trettio år. Exakt vilka avsnitt av filmen som utgör detta material framgår inte riktigt, ej heller om det någonsin har visats någonstans. Det förekommer även klipp från nyhetsprogram och liknande.
I THE BLACK POWER MIXTAPE berättas den afro-amerikanska medborgarrättskampens historia, främst genom intervjuer med Angela Davis, Stokely Carmichael och flera andra, och med jämna mellanrum ligger nygjorda intervjuer på ljudspåret, dock utan att man får se personen i fråga; här dyker folk som Melvin Van Peebles och Harry Belafonte upp, liksom en äldre upplaga av Angela Davis, samt en massa människor jag inte vet vilka de är - rappare, kanske? I filmklippen får man självklart se de väntade Malcolm X och Martin Luther King, men även mindre väntade herrar - som gamle kungen.
Stora delar av filmen handlar om väpnad kamp och jag har rätt svårt för det. Svarta barn drillas att hata polisen och lär sig hantera vapen. Och tycker man att detta är en självklarhet - vilket de intervjuade verkar göra - är man förstås inte bättre än de som anses vara fienden.
Hela filmen är förstås intres-
sant, men allra intres-
sant-
ast tycker jag att den del som handlar om TV Guide är. Just det. TV Guide. Amerikas mest lästa tidning. I början av 1970-talet skrev en journalist där om Holland och framför allt om Sverige, och vår syn på USA. Journalisten intervjuas och uttalar sig om det USA-hat som då genomsyrade Sverige.
Även om jag inte var medveten om de svartas kamp i USA när jag var barn, märkte jag av hatet mot Amerika. Jag förstod det inte. För mig som liten gosse var USA bäst i världen. Där gjordes de bästa filmerna och TV-programmen. Därifrån kom alla häftiga superhjälteserier. Mina favoritband var amerikanska. Allting som var häftigt var amerikanskt. Jag förstod inte varför vissa konstiga vuxna - till exempel på TV2 - var så avigt inställda till detta fantastiska land. Idag finns det ju åter horder av svenskar, främst yngre, som verkligen hatar USA. Beroende på Bush och alla krig. Men jag tycker att dessa hatiska svenskar ska åka över till några amerikanska småstäder och gå fram till de vanliga knegarna och säga "Fan, vad jag hatar er och ert jävla land!".
En grej som slår mig när jag ser Olssons dokumentär, är hur naiva vi var i Sverige för fyrtio år sedan. Lite oskuldsfulla - Sveriges oskuld togs inte förrän Palme mördades. Och som legendaren Jan Lööf sa förra året när någon, en kompis till mig, tror jag, frågade om hans inställning till vänstern på 60-talet: "Jag hade ju polare som dyrkade massmördare!". Lööf var inte alls speciellt vänster, han var väl mest humanist. Han fick ju trots allt kicken från serien Bellman, eftersom den inte var vänster nog.
Hm, nu måste jag nog hejda mig. Jag känner att jag håller på att glida ifrån ämnet. Var var jag?
Just det: här.
För att sammanfatta: THE BLACK POWER MIXTAPE, som visats både på Sundance (där den fick pris för bästa klippning) och i Berlin, är alltså väldigt bra, välgjord och intressant. Men som så ofta när jag ser den här typen av dokumentärfilmer mest bestående av talking heads: vad ska den upp på bio att göra? Det här är ett TV-program och ingen biofilm!
För övrigt var det längesedan jag såg en film där ordet "neger" förekommer så flitigt som i den här.





(Biopremiär 1/4)

DVD: Machete

MACHETE (Twentieth Century Fox)
En av 2010 års stora skandaler var att Robert Rodriguez’ fantastiska MACHETE aldrig gick upp på bio i Malmö - eller någonstans utanför Stockholm. Eller gick den månne i Göteborg? Den här filmen, som bygger på den “fejktrailer” Rodriguez gjorde till Grind-
house-
projektet, är så cool att jag gjorde vågen. 
MACHETE är överraskande nog en politisk kommentar till flyktingtrafiken över mexikanska gränsen, men förpackad som en härligt skräpig B-film. Just den politiska aspekten gjorde en hel del fans i USA besvikna, men det stör inte mig.
Danny Trejo är hjälten som vägrar använda mobiltelefon och säger “Machete don’t text!”. Steven Seagal är fantastisk borde få en Oscar för rollen som skurken; en tjock mexikan i hawaiiskjorta! Robert DeNiro är slem politiker, medan Don Johnson är korrupt och sadistisk sheriff. Jessica Alba är läcker som handlingskraftig agent som alltid bär högklackat. Lindsay Lohan klär ut sig till nunna. Michelle Rodriguez trotsar all beskrivning, men hur hon ser ut framgår klart och tydligt av DVD-omslaget här intill.
MACHETE är osannolikt våldsam, extremt blodig, innehåller många omotiverade nakenscener och annat vi har rätt att kräva av en film. Den är också väldigt rolig och ohemult underhållande!


De tre matrixiärerna?

Här är den första trailern till den nya DE TRE MUSKETÖRERNA i 3D.
Öh... Jaha? Och vad ska detta föreställa? BATMAN? MATRIX? RESIDENT EVIL? Så här minns jag inte att boken var när farfar läste den för mig när jag var barn.



Fantomen - som ni aldrig sett honom förut

Redan på 1940-talet gjordes det film om Fantomen - vilket jag rapporterat om här på TOPPRAFFEL!. Det dröjde till 1990-talet innan det gjordes spelfilm på nytt om Den vandrande vålnaden - om man inte räknar den misslyckade, aldrig visade TV-piloten från 1961. Nästa månad släpps SyFy Channels miniserie om en "alternativ" Fantomen på DVD i Sverige.
På 80-talet figurerade Fantomen som en av hjältarna i den tecknade TV-serien DEFENDERS OF THE EARTH och 1994 dök han upp i tecknad form igen i PHANTOM 2040, en futuristisk version. En grej jag funderat lite på är varför Semic och King Features aldrig producerade en tecknad TV-serie när Fantomen var som störst på 70-talet. En sådan borde ha funkat bra i Skandinavien och Australien.
Men!
Nu upptäckte jag att det gjordes Fantomen för TV på 70-talet! Kanske den mest obskyra Fantomenfilmatisering som går att uppbringa.
Jag har tidigare skrivit om den animerade versionen av Corto Maltese som ingick i det italienska TV-programmet SUPERGULP. Ett program som innehöll tecknade filmer baserade på tecknade serier. En del köpte italienarna in färdiga - som de som byggde på Marvels superhjälteserier. Men en del andra snickrade man själv ihop på enklast möjliga sätt.
Minsann om de inte gjorde en tecknad film baserad på vad som ser ut att vara det klassiska avsnittet "Luftpiraterna" av Lee Falk och Ray Moore! Man har tagit serierutorna som de är och nöjt sig med att panorera över dem och animera vissa detaljer. Det lustiga är att det liksom med Corto Maltese funkar rätt bra!
Här är hela äventyret - tyvärr på italienska och utan text. Eftersom det här är en italiensk produktion är förstås Fantomen röd.







söndag 27 mars 2011

DVD: S.W.A.T.: Firefight

S.W.A.T.: FIREFIGHT (Sony)
Jag har aldrig sett TV-serien S.W.A.T. från 1970-talet. Häromåret kom en långfilm med Samuel L Jackson baserad på serien, och av någon anledning har jag inte sett den heller. Men här har vi en uppföljare gjord direkt för DVD, och den har jag minsann sett!
Gabriel Macht, som var trist som huvudpersonen i Frank Millers hemska THE SPIRIT, är riktigt bra som stenhård SWAT-snut som skickas till Detroit för att drilla ett kaxigt gäng gröngölingar. Han får genast ihop det med söt poliskvinna. Teamet förstärks med den bästa experten man kan uppbringa, och denna expert visar sig vara en fotomodellsnygg brud med bar mage.
Robert Patrick är bra som skurken, men handlingen är riktigt tunn och lite konstig. Jag blir inte riktigt klok på vad det är Patrick håller på med.
Det här är väl helt okej som hyfsad underhållning, men filmen känns som ett avsnitt av en TV-deckare. I och för sig passande, med tanke på att den bygger på en TV-deckare. Det coola ledmotivet från TV-serien återanvänds.
Filmen skyltar även med Kristanna Loken från TERMINATOR 3 och jag satt och undrade när hon skulle dyka upp. Det visade sig att hon var tjejen i öppningsscenen; hon gjorde en så pass liten cameo att jag inte hann känna igen henne.
 

DVD: Death Race 2

DEATH RACE 2 (Universal)
Paul Bartels Roger Corman-produ-
cerade DEATH RACE 2000 med David Carradine och Sylvester Stallone från 1975, var en film som gjorde stort intryck på mig långt innan jag såg den på video mer än tio år efter premiären. Jag brukade stå utanför Imperial och titta på de tuffa lobbykorten och fantisera om hur fantastisk DEATH RACE 2000 var, och sedan gå hem och rita serier om filmen, så som jag trodde att den var. 
Häromåret kom DEATH RACE med Jason Statham, som inte var en remake på kultklassikern, utan en så kallad “re-imagining”. Statham-rafflet blev tydligen en hyfsad framgång, så här har vi en prequel till filmen, den här gången producerad direkt för DVD. Fast nu spelas hjälten av gamle popstjärnan Luke Goss från Bros (the poor man’s Jason Statham). Detta är hans första huvudroll. 
Här berättas hur dödsspelen startade, hur en TV-kanal i den nära framtiden kom på att man kan tjäna pengar på att låta dödsdömda fångar tävla på liv och död i bilrace. Men njä, den här filmen funkar inte riktigt. Här finns en del bra och fläskig action, men filmen känns ologisk och ryckig. Framför allt faller den på att TV-kvinnan som får idén till dödsracen är lite för ung och fel typ för att spela en så pass extrem roll. Hon övertygar inte alls. Och filmens samhälle är inte tillräckligt dekadent och utflippat. Det känns fortfarande som om de flesta är normala och lever normala liv i normala hem - det här är inte en dystopisk framtidsvärld där folk tittar på gladiatorspel till döds på TV för nöjes skull.
Även Sean Bean, Ving Rhames och Danny Trejo medverkar. 
 


Mörka själar

Hmm... Kan det här vara något?




Vad hände med den här?

 Förra helgen satt jag och pratade med en filmregissör och vi diskuterade distributionskanaler, och jag kom då plötsligt att tänka på den HÄR filmen, som jag recenserade den 26 november 2009, och som gick upp på Spegeln i Malmö dagen därpå.
Vad hände med denna minst sagt besynnerliga (och usla) film? Visades den någonstans utanför Malmö? Släpptes den på DVD? Sågs den av några alls på Spegeln? I så fall: varför?
Jag har inte hört eller läst någonting alls om den eller dess upphovsmän sedan premiären.

lördag 26 mars 2011

Dolphan & Åkerlund!

Jonas Åkerlund är en trevlig kille och han har gjort en del klassiska musikvideor. Hans karriär som långfilmsregissör är dock mer tveksam. Fast hans nya film SMALL APARTMENTS kan kanske bli något. Om inte annat för att DOLPH LUNDGREN är med och tydligen har färgat håret svart...
HÄR rapporterar Twitch, och HÄR finns en ny intervju med Dolphan.

Bio: Medan åren går

Foton copyright (c) SF Film
Mike Leighs Oscarnominerade MEDAN ÅREN GÅR uppmärksammades i Sydsvenskan häromdagen. Det har nämligen tagit över två månader för filmen att nå Malmö. Stockholmspremiären var den 21:a januari, då den även gick upp i Göteborg, men först nu har en ganska repig kopia gått upp på Spegeln i Malmö. Distributören SF Film skyller på att det är trångt på biograferna i Malmö - vilket det förvisso är - och att det är svårt att visa den här typen av smalare film här nere. Tja, om SF Bio låter bli att visa samma blockbusters i tre salonger på tre biografer samtidigt, lär det ges utrymme för fler filmer.
Jag brukar ofta blanda ihop Mike Leigh med Ken Loach. Leigh är väl den för mig intressantare och trevligare av de två, men jag har lik förbannat svårt att hålla dem isär. Och på grund av ovannämnda försening, har nu filmer av både Loach och Leigh gått upp på Spegeln med en veckas mellanrum.
I den tokhyllade MEDAN ÅREN GÅR spelar Jim Broadbent och Ruth Sheen det äkta paret Tom och Gerri, som nu är 60+, och vi för följa deras liv under fyra årstider. Således borde den svenska titeln lyda MEDAN ÅRET GÅR och inte ÅREN, fast det är ju klart, det går kanske ett par år från scenerna markerade "Summer" till de som föregås avtexten "Autumn"? Nej, det gör det inte.
Sympa-
tiska Tom och Gerri är ett nästan oförskämt lyckligt par; de har det bra, de är glada och de jobbar på sin kolonilott och har det trevligt. Med jämna mellanrum umgås de med sina familjemedlemmar och andra vänner, och alla dessa övriga människor är olyckliga på något sätt. Framför allt den närmast psyksjuka Mary (Lesley Manville); en arbetskamrat till Gerri som dyker upp med jämna mellanrum. Den smällfete Ken (Peter Wight) har problem med hälsan och spriten. Toms bror Ronnie (David Bradley - nej, inte han i American Ninja!) förlorar sin fru, men han ger intryck av att ha varit introvert redan innan detta hände. Imelda Staunton har en liten roll och hon är väldigt deprimerad.
Större delen av MEDAN ÅREN GÅR - i princip hela filmen - består av att man sitter hemma hos Tom och Gerri i London och pratar. Ibland pratas det på andra ställen, men hela filmen bygger på långa dialogscener. Och dessa är alldeles utmärkta. Replikerna är oerhört välskrivna och skådespeleriet är så exemplariskt det kan bli. I synnerhet Jim Broadbent står ut; när allt kommer omkring är det prestationer som hans som borde Oscarbelönas.
Ändå kan jag inte
oreser-
verat stämma upp i hyllnings-
kören. Här finns någonting som gör att jag inte kapitulerar totalt och jag funderade på vad det är. Visst, ett par scener med Mary är alldelers för långa; hon är en väldigt påfrestande människa och jag fick nog väldigt snabbt, hennes pladdrande gick mig på nerverna.
...Men jag tror att orsaken till att jag inte jublade av lycka i salongen var att - jag är för ung för filmen. Javisst, det låter märkligt. Men Mike Leigh är född 1943 och MEDAN ÅREN GÅR känns verkligen som en film specialgjord för 40-talister. Något som egentligen inte borde vara ett hinder för mig att njuta fullt ut. Men jag satt hela tiden och kändeatt, oj, den här filmen kommer min farsa och hans generation att älska och ha mer utbyte av än jag. På samma sätt som ofödda foster har mer utbyte av JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER än jag.
Hur ska jag göra med betyget? Ett tag tänkte jag sätta en fyra. Det här är ju så förbannat välgjort och välspelat. Det går inte att hitta en mer välspelad film på bio just nu. Men nej, Mike Ligh får nöja sig meden trea från mig. Av nyss nämnda skäl.    

(Malmöpremiär 25/3)

fredag 25 mars 2011

Snacka om hybris!

I butik nästa vecka...



En redi bonnamässa!

Igår slog årets upplaga av Mila upp portarna, och i egenskap av skjutjärnsjournalist var jag där.
Mila? Vad är det? utbrister du brunstigt.
Det är en lantbruksmässa här i Malmö.
En gigantisk mässa full med ... djur. Och maskiner. Och bönder.
Jag och en kollega fick en guidad rundvandring och fick lära oss allt om denna fascinerande värld.
Fattar ni hur jävla stora tjurar är? De är ju fan skitstora! Och man får absolut inte klappa dem på huvudet. Jag såg två tjurar som bajsade samtidigt. Jag såg en kvinna som tvättade anus på en ko med en tvättsvamp.
Ett rum var märkt Styling" där släpade man in kor och fixade till dem så att de skulle bli granna.
En herre som födde upp- och sålde kor och tjurar av rasen Angus hävdade att dessa är godast. Han frågade om vi hade kor. Det hade vi inte.
På en liten arena hölls tävlingar där nöt- och mjölkdjur bedömdes.
I en hörna skulle man gissa vikten på en sugga.
En stor avdelning hette Traktortorget. Där fanns en massa traktorer. Även antika drån 1940-talet. Dessa var snygga och såg ut att vara hämtade ur Kalle Anka.
I en manege red ryttare runt, runt lite då och då. Några var utklädda till husarer. Ibland spelades marschmusik.
En hyfsat stor avdelning bestod av montrar med matproducenter. Korv, honung, chips, donuts, mer korv, mer kött. Det gick fint att smaka. Ugglarps bjöd på en pint lättöl. Den la sig som en klump cement i magen. Jag förstod inte meningen med honung med polkagrissmak.
En del besökare och utställare bar cowboy-
hatt.
En gubbe såg ut precis som Ed Gein och hade likadan rödrutig mössa.
Var och varannan monter hade egen kaffebryggare och det åts mycket kakor av alla de slag.
Nu i helgen arrangeras tävlingen Sveriges starkaste dräng på mässan. Då kommer ett gäng karlar att välta traktorer och ha sig.

För er som befinner er i Alingsås den 29:e mars

Hushållningssällskapet

Länk till Hushållningssällskapets pressrum

Pressmeddelande

Välkomna att närvara vid utdelning av Stora Potatispriset 2011!

2011-03-24 08:18
Välkomna att närvara vid utdelning av Stora Potatispriset 2011!
Den 29 mars, på Jonas-dagen, är det dags för Potatisakademien att för tredje gången dela ut det Stora Potatispriset i samband med akademiens årsmöte. Stora Potatispriset delas ut till fil dr och forskare Kerstin Olsson för sitt mångåriga arbete som forskare och föreläsare om potatis, samt för sitt engagemang att sprida dessa kunskaper för såväl vetenskap som allmänhet.

När:              Prisutdelning sker Tisdagen den 29 mars kl 18.00
Var:              Alströmerska Magasinet, Alingsås
Kerstin Olsson är fil dr i Kulturväxternas genetik och förädling och är idag verksam vid Nordgen (fd Nordiska Genbanken) som är en institution under Nordiska Ministerrådet. Kerstin har skrivit eller varit en del av hundratalet publikationer varav 70% har handlat om potatis. Hon har en lång karriär inom forskning och är en ledande auktoritet när det gäller växtförädling av nya potatissorter med bättre resistens mot bladmögel.
Priset består av ett diplom, en kopparnola, formgiven och tillverkad av Alingsåssmeden Peter Petersson samt en prissumma på 5000 kr.
Potatisakademien bildades 2008 och har som syfte att:
  • Främja kunskapen om potatis, Solanum Tuberosum, genom utbildning och information.
  • Öka medvetandet om potatisens gastronomiska och kulinariska egenskaper.
  • Positionera potatisen genom att lyfta fram dess hälso-, miljö-, och näringsmässiga betydelse.
  • Värna om potatisen i ett historiskt och kulturellt perspektiv.
//Detta är tredje gången Potatisakademien delar ut Stora Potatispriset. 2009 tilldelades priset Richard Tellström, doktor i måltidskunskap vid Hotell- och restauranghögskolan i Grythyttan. Han fick priset för sitt arbete med att sätt ord på hur potatis smakar. 2010 fick potatisälskaren och potatissamlaren Torvald Fälth priset för sitt stora intresse för och kunskap om potatis samt för hans värnande om det historiska arvet och mångfalden av olika potatissorter genom sitt odlande av dessa. //
VÄLKOMNA!

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx