måndag 28 februari 2011

Bio: Mina eftermiddagar med Margueritte

Foton copyright (c) Atlantic Film
Är det inte konstigt att man längtar bort ibland? gnolar jag för jämnan under dessa dagar när jag tittar ut genom valfritt fönster och konstaterar att det är grått, mörkt, svinkallt, isigt och allmänt deprimerande. Jag drömmer mig bort. Jag föreställer mig hur jag sitter i solen på en provencalsk uteservering och äter ost och dricker vin. Tar en promenad och skådar ut över de börjande, gröna landskapen. Eller de landskap som skiftar i alla möjliga färger. Lavendel, till exempel.
Nu ligger förvisso Pons nära Frankrikes västkust och inte i söder, men det spelar ingen större roll. Småstädernas arkitektur är snarlik, liksom landskapen. Och det är i Pons MINA EFTERMIDDAGAR MED MARGUERITTE, efter romanen "La tête en friche", är inspelad.
Gérard Depardieu behöver inte längre klä ut sig för att spela Obelix. Han ser numera ut precis som Obelix utan att anstränga sig - snacka om kagge! Den här gången spelar han Germain Chazes, en outbildad, lite utstött man som brukar jobba som hantverkare och som bor i en husvagn utanför sin vedervärdiga morsas kåk. Morsan är så grotesk att hon ser ut att vara tecknad av Francois Boucq! Under hela Germains uppväxt har hon behandlat honom som skit, och det fortsätter hon med nu när han långt ifrån är någon ungdom.
En eftermiddag traskar Germain iväg för att sätta sig i en park, räkna duvorna vilka han även namngett, och äta sin lunchmacka. Men just den här dagen träffar han den lilla spröda, 95-åriga damen Margueritte (Gisèle Casadesus) som han börjar samtala med, och det dröjer inte länge förrän en ny värld öppnar sig för Germain.
Margue-
ritte är näm-
ligen en intel-
lektu-
ell liten tant som älskar att läsa de stora, franska klassikerna, och med Camus' "Pesten" som första bok, börjar hon läsa dessa för den illiterade Germain vars lärare i skolan alltid ansåg honom som genomkorkad. Germain suger åt sig alla meningar han hör och snart börjar han även att låna och läsa böcker själv. Margueritte träffar han dagligen.
De vanliga snubbarna Germain hänger med på stamkrogen tycker att han börjar bli konstig. Morsan fortsätter att behandla sonen som skit. Och Germains unga flickvän vill ha barn.
Jo, han har en flickvän. En söt tös som ser ut att vara hälften så gammal som Gérard Depardieu. Om nu Germain ska föreställa en lite utstött, halvkorkad drummel, hur kommer det sig att han har en flickvän de flesta män bara kan drömma om? Om som desutom är så ung?
Det känns lite märkligt och osannolikt (och en del PK-kritiker har upprörda påpekat åldersskildraden), men egentligen stör det inte Jean Beckers film. MINA EFTERMIDDAGAR MED MARGUERITTE är nog lite väl bagatellartad som helhet, men det är en ytterst charmig liten film. Jag satt sådär med ett fånigt leende filmen igenom och tyckte bara det var mysigt och trevligt.
Det här är den perfekta medicinen mot det Skitsverige som erbjuds just nu. Det är varmt, grönskande, prunkande, upplyftande, underhållande.
...Och det är ju något makalöst vad mackorna Germaine stoppar i sig ser goda ut! Den typen av mackor är standard i Frankrike. Om man skulle försöka det som svenska butiker kallar "sandwichs" i Frankrike, hade man åkt på stryk.





(Malmöpremiär 25/2)

Dagen då ankdammen grumlades

Som bekant är det idag 25 år sedan Olof Palme såg sin sista Susanne Osten-film - och som alltid kommer jag att tänka på min morfar.
Vad hade min morfar med mordet på Palme att göra? Absolut ingenting.
Själv kommer jag ihåg att jag låg vaken i min säng och läste med nattradion på, när nyheten kom. Omtänksam som jag var ville jag inte väcka resten av familjen.
Men morfars reaktion var roligare.
När han kom in i sitt kök på morgonen, var mormor redan där. Hon hade dukat fram frukost och radion stod på (i det här fallet radion man lyssnade på, för hos mormor och morfar brukade även TV:n gå under beteckningen "radion").
"Har du hört va som hänt, Harry?" sa mormor. "Palme e dö!"
"Ja, de vet ja väl," svarade morfar.
"Hur kan du veta de?"
"Därför att ja va oppe å pinka i natt å då gick ja in en stund i köket å slo på radion å hörde de."
"Men varför väckte du mej ente å berätta?"
"Nä, jag tänkte, jaha, de e jö inget ja kan göra nåt åt, så jag la mej igen å somna om."

Sågad regissör död

En återkommande rubrik här på TOPPRAFFEL! är ju "TOPPRAFFEL! sörjer" - när någon har gått hädan. Men den här gången handlar det om en kille som gjort två av de senaste årens sämsta filmer. Variety meddelade alldeles nyss att regissören Gary Winick dött. Det var han som förpestade biograferna med LETTERS TO JULIET och BRIDE WARS (fast jag erkänner: 13 SNART 30 var rätt ku.). Han blev inte mer än 49, Winick, och HÄR kan du läsa mer. TOPPRAFFEL! sörjer dock icke.

Rymd-Åskar

Sådär, då har det ju delats ut Oscarsstatyetter ännu en gång, och jag satt uppe i goda vänners lag (sockerlag) och tittade på tillställningen. Och det var...
...den svagaste Oscarsgalan på år och dagar. På flera sätt.
Att försöka föryngra galan med ett ungt värdpar var en dum idé. James Franco och Anne Hathaway må vara två utmärkta skådisar, åtminstone den sistnämnda; Franco är väl fortfarande för mycket av en pretty boy - men några skämtsprutande komiker och karismatiska värdar var de inte. Tvärtom var de två nästan genant dåliga med sin usla timing och brist på skämt. Och varför kom Franco plötsligt in i peruk och klänning utan att egentligen göra något?
Fördelningen av priserna var väl också lite av ett antiklimax, då statyetterna blev väl spridda. Ingen film tog storslam, INCEPTION fick fyra (eller var det fem?), men nästan bara tekniska priser. TRUE GRIT blev den stora förloraren, bröderna Coens film var nominerad till tolv priser men fick inte en enda utmärkelse. THE KING'S SPEECH fick de tunga priserna; film, regi, manus och manlig huvudroll, men THE FIGHTER och BLACK SWAN (de två filmerna jag inte sett) bröt sig in och norpade några av de andra tunga priserna.
Randy Newmans sång som premierades var som vanligt fruktansvärt usel, men även om hans score var anonymt och trist, var det ju ascoolt att Trent Reznor fick en Oscar. Vem skulle kunnat förutspå det för femton år sedan?
Galans enda skandal var att Melissa Leo råkade säga "fucking", vilket förstås fortfarande upprör amerikaner, som ju som bekant barnförbjöd THE KING'S SPEECH på grund av dess svordomar.
...Och när Kirk Douglas delade ut priset till bästa birollsaktris? Jag vet inte. Jag kan inte bestämma om det var coolt eller ovärdigt att släpa fram en 94-årig, nästan oigenkännlig, sluddrande gubbe. Fast han själv verkade ju ha kul...
Natalie Portman bar förresten ett par fruktansvärda örhängen; alldeles för stora och för tunga. De fick hennes öron att se ut som Kirk Douglas'!

Månadens recept

Potatisfolket har åter hört av sig...

Svensk Potatis

Pressmeddelande

Månadens recept i mars - Raggvåfflor

2011-02-28 05:00
Månadens recept i mars - Raggvåfflor
Receptmakare: Elisabet Stelin
Foto: Björn Tesch

– Idén till det här receptet dök upp efter en lunch, där det bjöds på raggmunk och alla gästerna stönade av lycka över hur gott det var. Jag hade precis ärvt ett våffeljärn och tyckte i vanlig ordning att det var kul att experimentera lite, berättar matglada Elisabet Stelin.
Raggvåfflorna är mycket mäktiga och passar som en förrätt. Ett par hjärtan per person räcker. Servera gärna med créme fraiche, någon trevlig lök och fiskrom. Eller varför inte som svenska tapas med lite fläsk och lingon?
Raggvåfflor
Portioner: 4-6 som förrätt

50 g smält smör
1 äggula
1 dl vetemjöl (gärna med fullkorn)
1 dl vatten
2 krm salt nypa salt
1 dl vispgrädde, vispad
1 äggvita, vispad till hårt skum
200 g mjölig potatis, gärna King Edward

Till servering:
Löjrom, forellrom eller stenbitsrom
Creme fraiche eller smetana
Finskuren rödlök eller gräslök
Smält smöret och låt svalna. Rör ihop smör, äggula, mjöl, vatten och salt till en jämn smet. Vispa äggvitan och grädden fluffiga var för sig. Vänd först ner grädden, sen äggvitan i mjölsmeten.
Skala potatisen och riv på rivjärnets grövsta sida. Vänta med att med att riva potatisen tills resten av smeten är klar, så är risken mindre att den mörknar.

Hetta upp ett våffeljärn och grädda våfflorna gyllengulbruna. Var gärna lite snål med smeten och ta hellre lite i underkant än för mycket i laggen så blir de fint knapriga.



Månadens recept är ett samarbete mellan branschorganisationen Svensk Potatis och Taffel.se. Vinnare har utsetts i tävlingen Årets Potatisstjärna som arrangerades av Taffel.se och Svensk Potatis. Kockarna presenterar nya favoritrecept med utvalda potatissorter i säsong varje månad. Syftet är att väcka intresse och lust att laga mat med potatis. Aktiviteten är en del av projektet Merpotatis.nu som finansieras med stöd från Europeiska Unionen och Lantbrukarnas riksförbund . www.merpotatis.nu

söndag 27 februari 2011

Bio: Sarahs nyckel

Foton copyright (c) SF

Det verkar som om det står i Kristin Scott Thomas kontrakt att hon förbinder sin att medverka i varannan fransk film som får biopremiär i Sverige (medan Charlotte Rampling medverkar i var tredje). Jag recenserade flera stycken Scott Thomas-filmer förra året, och här har vi henne igen. 
I de flesta fall spelar Scott Thomas en brittisk kvinna, sedan länge bosatt i Frankrike - den här gången ska hon föreställa en New Yorker, sedan länge gift med en fransman och bosatt i Paris. Hon övertygar mer som fransyska än som amerikan.
Hennes rollfigur Julia är journalist på ett amerikanskt nyhetsmagasin och hon ger sig på att skriva en artikel om ett av de mörkaste kapitlen i Frankrikes historia - sommaren 1942, då fransk polis hämtade tusentals judar från Paris judiska kvarter och spärrade in dem i arenan Velodrome d'hiver, i väntan på att de skulle skeppas iväg till koncentrationslägren. Det visar sig nämligen att den lägenhet Julia med familj ska flytta in i döljer dramatiska hemligheter.
Lägenheten har funnit i Julias makes släkt sedan just 1942 och dessförinnan bodde där en liten judisk flicka som hette Sarah. I en parallellhandling till Julias research får vi följa Sarahs liv, från det att hon tar det snabba beslutet att låsa in sin lillebror i en dold garderob när polisen knackar på, via livet i läger där hon hela tiden med garderobsnyckeln i handen försöker fly för att rädda sin bror (hur tror ni han ser ut efter flera månader inlåst utan vatten och mat i en skrubb? Just det...), fram till livet som ung kvinna i frihet.
Det är bara några månader sedan den nu DVD-aktuella I GRYNINGENS TIMMAR gick på bio, en film som också handlade om Vel d'hiv, och det känns lite märkligt att se de två filmerna så tätt inpå varandra. I GRYNINGENS TIMMAR var lite glättigare, mer strömlinjeformat Hollywoodanpassad. I SARAHS NYCKEL ser det ut som om man återanvänt samma kulisser, men använt sig av en filmfotograf med en mer gritty, skitig estetik.
Men trots det allvarliga ämnet blir jag inte särdeles gripen av SARAHS NYCKEL. Det är lite för mycket tantfilm över det hela. Storyn skulle kunna vara något som publiceras under rubriken "Direkt ur verkligheten" i valfri veckotidning. Det är lite lagom gråtmilt, sådär. Framför allt den "fina" sista scenen fick mig nästan att fnissa till.
Som alltid gör Kristin Scott Thomas bra ifrån sig, hon är en utmärkt skådespelerska - men som alltid upplever jag henne som rätt kall. Jag gissar att det är den air av brittisk aristokrat hon utstrålar som spökar.
Flera scener är på engelska, bland annat när magasinet har redaktionsmöte - och dessa scener är påfallande illa agerade och allmänt taffliga. Som fallet ofta är i Europuddings på engelska med internationella stjärnor, men europeisk regissör, får jag intrycket att Gilles Paquet-Brenner - som regisserat SARAHS NYCKEL - inte har tillräckligt bra koll på engelska språket för att uppfatta när dialogen flyter trögt och replikerna känns stiffa.
Aidan Quinn dyker upp mot slutet. Han har blivit grå och tjock och jag hade först problem att känna igen honom.
Visst är väl SARAHS NYCKEL ett helt okej, klart godkänt drama, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det hela känns märkligt avslaget. Fast återigen börjar jag fundera på franska polisens handlande den där gången för 70 år sedan. Hur fan fick man Paris' poliskår att gå i Hitlers ledband på detta sätt?

(Biopremiär 25/2)

DVD: La Horde

LA HORDE (Noble Entertainment)
Ja, just det. Jag skulle ju recensera den här, det lovade jag i mitt inlägg om THE WALKING DEAD. Trots detta löfte har jag hela tiden glömt bort det. Tills nu.
Jaha. Tja, det finns egentligen inte så mycket att säga om den franska LA HORDE mer än att filmen är ett typexempel på varför zombiegenren verkligen måste ta en lång paus nu. Dessutom gör regissörerna Yannick Dahan och Benjamin Rocher ytterligare några fel som hindrar mig från att uppskatta det här.
Här har vi ett gäng osympatiska rövhål till snutar som är på jakt efter ett gäng ännu värre, osympatiska rövhål till gangsters. De två grupperna tar sig in i ett övergivet höghus, där de drabbar samman. Men det visar sig att situationen är värre än så: kåken lyckas även bli omgärdad av horder av zombies som tar sig in för att äta upp huvudpersonerna. För att överleva måste de två till varandra fientliga grupperna samarbeta.
Självklart blir inte en film bättre bara för att den är på franska, eller något annat språk som inte stavas "Engelska". LA HORDE är ett bra exempel på det. Miljöerna i filmen är tristare än tristast. Ett fult, förfallet, övergivet höghus. Hur kul är det? Men värre är att samtliga huvudpersoner är  groteskt osympatiska. Varför ska jag bry mig om hur det går för dem? Det är svårt nog att stå ut med dem i 90 minuter utan att de attackeras av zombies.
Zombierna i sig är väl välgjorda och här finns en cool scen; den brukar återges på bild i skräckfilmstidningar och posters: en av "hjältarna" slåss för livet, stående högst upp på ett berg av zombies, ungefär som en gammal Conanmålning av Frazetta.
Du som har sett väldigt få zombiefilmer eller splatterfilmer rent allmänt, tycker kanske att det här är hur häftigt som helst. Det tycker kanske även du som är femton.
Själv satt jag mest och hade väldigt tråkigt åt den här banala, tjatiga filmen om rövhål som skriker åt varandra.
Kanske är jag för hård som ger den en etta i betyg, men jag kan inte riktigt motivera en tvåa. Okej, ett litet plus för att den har fått behålla sin franska titel, och inte kallas THE HORDE.

lördag 26 februari 2011

Första teasern till uppföljaren vi alla ser fram emot:



fredag 25 februari 2011

De förnekar sig aldrig, amerikanerna

Jaha... Då har bröderna Weinstein slängt iväg en omklippt version av den i Sverige barntillåtna THE KING'S SPEECH till MPAA och fått åldersgränsen sänkt från Rated R (17) till PG-13. Det är förstås svårdomarna som nu förvanskats.
HÄR rapporterar Variety...

Sexister, förenen eder!

Läste en rad sågningar av MIN LÅTSASFRU, och påfallande många anmärker på att den - liksom alla andra Adam Sandler-filmer - är sexistisk.
Och jag ställer mig alltid lika frågande.
MIN LÅTSASFRU innehåller väldigt många kalaskex i bikini, ibland i slow-motion. Adam Sandler och Dennis Dugan gillar sådant. Liksom majoriteten straighta killar. Utom de som bor i vissa stadsdelar och lever på groddar och krasse.
Jag gillar förstås kvinnlig ögonfägring. Konstigt vore det annars.
Jag kommer aldrig att förstå varför man tvunget ska skämmas för att man gillar att kolla på galanta damer. Det är ju idiotiskt att sitta och ljuga, till exempel i sina recensioner.
Och det är det nog många som gör.

TOPPRAFFEL! stirrar stint på Oscarsnomineringarna

För några veckor sedan publicerade jag listan med samtliga filmer och personer som nominerats till en Oscar i år. Jag kommenterade dock inte listan.
Nu har jag dock tagit mig i kragen. Min genomgång där jag tippar vinnarna hittar ni HÄR.

Bengt-Johnny och Jan-Anders: partysnubbar

Det verkar som om jag slutligen kommit fram till vad som är den perfekta drycken för TOPPRAFFEL!s läsare. Mjöd!
Tänk er: en härlig eftermiddag med Kenneth & The Knutters på stereon och ett stop mjöd.


Örtagård Öst

Länk till Örtagård Östs pressrum

Pressmeddelande

Passion för Mjöd – drycken från Örtagård Öst

2011-02-24 07:44
Passion för Mjöd – drycken från Örtagård Öst
Passionen för Mjöd har ännu bara väckts hos ett fåtal. Nu är det tid för den stora publiken att lära känna vikingadrycken. På Passion för Mat får du känna hur drycken förenas med Jämtländska smaker. Och ta del av nästan hela hemligheten bakom.

I Jämtlands djupa skogar finns en gård. Där bor Bengt-Johnny och Jan-Anders. De tar vara på det skogen, gården och grannarna har att erbjuda. Resultatet är konfityrer, torkade bär, nektar, glögg, rabarbervin och så mjöd. Allt sötat och jäst med den egna honungen. Bröderna levererar till kungligheter och mästerkockar. Och till dig genom sin webbutik.
Här i obygden har, Bengt-Johnny och Jan-Anders tagit hjälp av farmorsmor Augusta Petronellas recept från tidigt 1800-tal för att ge bygden liv.  I mars börjar SMAK-resorna till gården. Då är du välkommen till Örtagård Öst på en riktig vikingalunch.

Till dess, varmt välkommen till Örtagård Öst i monter 116 på Passion för Mat i Eriksbergshallen, Göteborg den 25-27 februari.

torsdag 24 februari 2011

Nya bilder på USA:s svar på kapten Haddock: kapten Amerikat

Den ser filmen ser ju faktiskt riktigt, riktigt lovande ut. Läser även att Chris Evans ska låna ut sin röst till ett TV-spel om kaptenen.


Februari månads produktionsstöd

Okej - dags för handuppräckning! Hur många av nedanstående filmer vill ni se? Jag menar, verkligen betala pengar för att se på bio? I väntan på ÅSA-NISSE 2, här är de svenska filmprojekt som fått produktionsstöd i februari.
(Mest intressant verkar Eva Lindströms kortfilm vara, kanske mest för att det förekommer en uggla som heter Lage)

Ugglor, labradorer och rysk politik bland februari månads produktionsstöd

När årets första produktionsstöd offentliggörs finns både dokumentärer med politiska teman och filmer för de yngsta med.
Finns i skogen. Bild: Eva Lindström
I Finns i skogen bryter småfåglar upp från boets trygga tillvaro.
Bild: Eva Lindström

Marina Goldovskaya långfilmsdebuterar med dokumentären A Bitter Taste of Freedom som hon samregisserar med Malcolm Dixelius. Den handlar om mördade Moskvajournalisten Anna Politkovskaya. Långfilmsdebuterar gör även Frederikke Aspöck med Labrador, ett vindpinat ö-drama mellan å ena sidan gravida paret Stella och Oskar och å den andra Stellas pappa Nathan och hans hund.

Bland kortfilmerna märks Finns i skogen regisserad av Eva Lindström och animerad av David Rylander. Filmen, som är producerad av nyligen Gullspirabelönade Lisbet Gabrielsson är en trilogi om att lämna sina trygghetszoner: fågelbarn lämnar boet och ugglan Lage byter skogen mot storstan. I Stora scenen, placerar konstnären Tova Mozard sig själv, sin mamma och sin mormor på Dramatens stora scen för att ta reda på vad som förs vidare mellan generationer.

Långfilm

A Bitter Taste of FreedomRegi Malcolm Dixelius, Martina GoldovskayaManus Martina Goldovskaya
Ptoducent Malcolm Dixelius
Stödmottagare Dixit International ABStödbelopp 500 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Konsulent Tove Torbiörnsson
Produktionsbolagets presentation:
Den ryska journalisten Anna Politkovskaja var en kompromisslös sanningssökare. Alltid på de förfördelades sida. Ofta med livet som insats. I filmen tecknas ett intimt och komplext porträtt av en kvinna, som gick sitt öde till mötes med öppna ögon.

Ingen vågar minnasRegi Ewa CederstamManus Ewa Cederstam
Producent Stina GardellStödmottagare Mantaray Film ABStödbelopp 1 200 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Konsulent Tove Torbiörnsson
Produktionsbolagets presentation:
En film om en grov våldtäkt som skedde för 25 år sedan, om att leva med minnena och att börja våga prata, om att inte längre väja för frågor om skuld, ansvar och försoning, om att gå vidare i livet.

Labrador
Regi Frederikke AspöckManus Daniel DencikProducent Hans Lönnerheden, Thomas HeinesenStödmottagare Greta Film AB*
Stödbelopp 900 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Genre Drama
Konsulent Lars G. Lindström
*Svensk samproducent. Huvudprodducent Nordisk Film Produktion A/S, DanmarkProduktionsbolagets presentation:
En enslig, vindpinad ö. Stella och Oskar, ett ungt par, besöker Stellas pappa Nathan som lever ett ensamt liv med sin labrador. Stella är med barn och längtar efter att hennes barn ska födas, men Oskar verkar vara osäker. När Oskar faller offer för Nathans provokationer och känner sig förvirrad av relationen mellan far och dotter är en sammanstötning mellan de två männen oundviklig Stella kommer i kläm mellan dem.

Kortfilm

Have a Nice DayRegi Åsa JohannissonManus Marianne StrandProducent Lina JonssonStödmottagare Altair Film ABStödbelopp 300 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Genre Drama
Konsulent Andra Lasmanis
Produktionsbolagets presentation:
”Tänk om jag glömde spisplattan på?" Många av oss kan känna oron när vi skyndar hemifrån, men - vi kommer iväg. För K blir detta en morgon då tanken på eld tar över. Strategierna för att hindra en brand blir alltmer absurda. När hon äntligen tror sig säker tar elden en ny väg...

Sent på jordenRegi John SkoogManus John Skoog
Producent Josefin GranqvistStödmottagare Good World ABStödbelopp 250 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Genre Drama
Konsulent Andra Lasmanis
Produktionsbolagets presentation:
Inspirerad av Ekelöfs dikt har John Skoog gjort en film bestående av tio tablåer inspelade i Kvidinge under skymningen - i timmen mellan hund och varg. Den beskriver en omfördelning av makten, när det okända blir starkare än det kända, då när man både blir mer lättskrämd men också vågar göra saker man inte skulle i fullt dagsljus.

Finns i skogenRegi Eva LindströmManus Eva Lindström
Producent Lisbet GabrielssonStödmottagare Lisbet Gabrielsson Film ABStödbelopp 2 200 000 kronor
Målgrupp Barn
Genre Drama
Konsulent Johan Bogaeus
Produktionsbolagets presentation:
Finns i skogen, en trilogi av Eva Lindström och animatören David Rylander. I en fågeldag följer vi fågelbarnens äventyrliga promenad bort från hemmet, från ljus morgon till mörk natt. I Jag rymmer! har det lilla fåret bestämt sig för att lämna sin flock och i Min vän Lage möter vi ugglan Lage som lämnat sitt hem i den mörka skogen för att bli storstadsuggla.

De lyckligt förtryckta
Regi Mette AakerholmManus Mette Aakerholm
Producent Stina GardellStödmottagare Mantaray Film ABStödbelopp 150 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Konsulent Tove Torbiörnsson
Produktionsbolagets presentation:
Regissören Mette Aakerholm Gardells personliga film om tre generationer lesbiska. Om hur de hittar sina platser och roller i relationer och i en världsbild där det inte finns någon man.

Stora scenenRegi Tova MozardManus Tova Mozard
Producent Lars JönssonStödmottagare Memfis Film ABStödbelopp 150 000 kronor
Målgrupp Vuxen
Konsulent Tove Torbiörnsson
Produktionsbolagets presentation:
Konstnären Tova Mozard placerar sig själv, sin mamma och mormor på Dramatens stora scen. I en terapiliknande iscensättning kommer berättelser om vad som oavsiktligt och oundvikligt förs över mellan generationer, mellan mor och dotter.

Svenska Tecknare kräver: Ändra lagen!

Jag har ju inte skrivit speciellt mycket om den där skandalösa domen mot mannen som i media går under beteckningen "mangaöversättaren" (utom i Nyheter24, som kallar honom "Serietecknaren"), jag har tagit upp det lite grann, men tycker att andra - till exempel Åke Forsmark på sin blogg - har skrivit så utmärkta saker om fallet att jag inte har något att tillföra.
Men nu ryter Svenska Tecknare till! Föreningen skickade nyligen ut nedanstående pressrelease, i vilken "mangaöversättaren" dessutom namnges - fast det har väl egentligen inte varit någon hemlighet.

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA TECKNARE 2011-02-23

ÄNDRA LAGEN!

Föreningen Svenska Tecknare kommenterar domen mot mangaexperten Simon Lundström.

En expert på mangaserier har av hovrätten dömts för barnpornografibrott för innehav av ett antal tecknade serierutor. Men det finns inget brottsoffer, det finns ingen kränkning av verkliga barn. Lennart Eng, ordförande i Svenska Tecknare, anser att lagen måste ändras.

– Det här är minerad mark. Men att det ska vara ett brott mot ”allmän ordning” att inneha tecknade fantasibilder utan koppling till verkliga barn eller händelser är inte rimligt. En sådan lagstiftning är ett hot mot såväl konstnärlig frihet som mot yttrandefriheten, säger Lennart Eng.

– Domen har också väckt oro hos tecknare som kontaktat oss, det liknar mycket en uppseglande censurdebatt som man hoppades slippa i Sverige 2011, fortsätter han.

Svenska Tecknare vill att lagstiftningen ändras enligt de tankar som framförts av straffrättsprofessor Madeleine Lejonhuvud. Hon anser att lagen bara ska gälla dokumenterade övergrepp på barn och placeras i det lagrum som hanterar själva övergreppsbrotten.

– Att som nu blanda ihop fantasifigurer och fiktion med verkliga barn riskerar också att urholka och sänka legitimiteten för hela lagen, säger Lennart Eng.

Det är svårt att hitta röster som försvarar domen och lagens nuvarande utformning. Slutsats är att lagen måste ändras. Justitieministern bör dela ut uppdraget att med utgångspunkt i den aktuella domen, utreda möjligheterna för en lagändring.

I bifogad artikel utvecklar Lennart Eng resonemanget runt domen. Artikeln kommer att publiceras i nästa nummer av Svenska Tecknares tidning Tecknaren som utkommer andra veckan i mars.



(Den bifogade artikeln kom som en pdf-fil)

onsdag 23 februari 2011

Forgotten Fulci

De senaste dagarna har jag sett- och skrivit om några gamla Lucio Fulci-filmer jag aldrig sett. Jag fick ett ryck. Det var ju längesedan jag var superentusiastisk över sådant.
Jag känner mig faktiskt ung på nytt när jag ser- och skriver om de här gamla filmerna.
Klicka på titlarna för att läsa:
THE HOUSE OF CLOCKS
VOICES FROM BEYOND
MANHATTAN BABY
...Fler kommer, skulle jag tro...

Sverige är och förblir svenskt!

Jag läser i Resumé att popsnöret Oskar Linnros, som jag egentligen inte riktigt vet vem det är, har blivit anmäld till Konsumentverket av en privatperson.
Linros' låt "Från och med du" innehåller textraden "har samma trasor, går och röker samma Marlboro". Detta fick anmälaren att trumpeta:
”Jag trodde att det var förbjudet med tobaksreklam i Sverige. Detta är väl i högsta grad DOLD TOBAKSREKLAM”.
Anmälaren, en - gissar jag - väldigt tragisk figur, hävdar att popsångaren gör sig skyldig till vilseledande reklam och oschysst marknadsföring.
Själv skulle jag vilja anmäla Bruno K Öijer och Joakim Thåström. Efter att jag som ung köpt Imperiets platta "Synd" och hört spåret "Vykort", gick jag genast ut och köpte BÅDE Lucky Strike och Chesterfield:

Dag som natt
Het trafik
Han tänder sin Lucky Strike
reglar dörren till peepshow båset
drar ner brallorna
Stoppar i en tjugofemcents
Hon flyttar klackarna till rock'n'roll
Hostar slem och neon
Viftar med sina långa Chesterfields
Pressar fittan mot glasrutan framför hans mun
Han lever i ett fritt land
Hon lever i ett fritt land

TOPPRAFFEL! sörjer: Laila Westersund

Ska jag vara lite ofin och ärlig, sörjer jag inte alls. Jag tyckte nämligen aldrig riktigt om Laila Westersund. När hon inte var med i GÄSTER MED GESTER, dök hon upp i eviga repriser på- och varianter av sketchen "Sexobjektet" från 1982, som väl aldrig var speciellt rolig till att börja med. Eller det var den kanske. En gång i tiden.
Westersund gjorde betydligt mer än den sketchen, hur mycket som helst, men jag minns inget annat än den...
...och när hon rev av "Raggarpolka" i RAGGARGÄNGET. Eller när hon fick utgöra något slags kärleksintresse i 47:AN LÖKEN BLÅSER PÅ.
Mitt konstigaste minne av Yrvädret från Trollhättan är från en gammal herrtidning jag en gång fick tag i. Ett obskyrt magasin från tidigt 80-tal, tror jag det var. Jag minns inte vad tidningen hette, men den kan inte ha kommit ut med många nummer. Just detta nummer innehöll en massa porr - plus ett hemma hos-reportage och intervju med Laila Westersund. Det var tidningens huvudnummer.
Westersund, som hade cancer, blev 68. HÄR skriver DN om henne. Min gode vän Trampe laddade upp det här på YouTube:

Hörru, grabbhalva, ska de va en köttlåda ida?

Jag fick nyss en pressrelease med ett ord i ämnesraden som gjorde mig nyfiken.
"Köttlåda".
Först såg jag framför mig en låda - tillverkad av kött. Efter Lady Gagas köttklänning kommer nu köttlådan. Vaffan ska man ha en köttlåda till? Hur länge kan man förvara saker i den innan köttet blir skämt? Är köttlåda ett skämt?
Så läste jag pressreleasen, och det handlar om en låda som innehåller kött. Rättare sagt, olika lådor. Det är tydligen som att köpa kött på postorder. En bokklubb för köttälskare.
Vad jag ser framför mig nu, är att jag kommer hem efter att ha varit bortrest två veckor, och utanför dörren står det en stor låda opaketerat, flugomgärdat kött...


MatHem i Sverige AB

Länk till MatHem i Sverige ABs pressrum

Pressmeddelande

MatHem i samarbete med Skebo Kött – erbjuder hemleverans av färdiga köttlådor med ekologiskt, närproducerat kött

2011-02-22 07:45
I samarbete med Skebo Kött erbjuder nu Mathem sina kunder färdiga köttlådor i olika storlekar och utföranden med ekologiskt och närproducerat kött levererade direkt hem till dörren.
Nu slipper du leta efter de perfekta köttbitarna i en urplockad butik, du slipper vända och vrida på förpackningen för att få fram vilket ursprung köttet har och vilka villkor djuren levt under. Genom att abonnera på valfri köttlåda via Mathem får du de finaste bitarna levererade direkt hem till dig!

Ekologiskt, KRAV-certifierat och närproducerat
Med ekologiskt menar vi kött från djur som tillåtits leva ett så naturligt liv som möjligt med bete på obesprutade och icke konstgödslade marker, samt utfodring med ekologiskt producerat foder. Djuren har haft gott om utrymme, avskildhet vid födsel och tillgång till rastgångar i det fria. Även slakten har skett så skonsamt som möjligt i närheten av gården för att undvika långa transporter och onödig stress. Allt detta känns naturligtvis bra för samvetet, men ger också ett naturligare och godare kött.
De köttlådor vi på MatHem erbjuder innehåller dessutom Stockholms enda närproducerade kött. Allt kött kommer från djur uppfödda, slaktade och styckade i Uppland. Att både slakteri, styckeri och charkuteri bedrivs i samma byggnad betyder att varorna inte behövt fara hit och dit innan de hamnar hos dig som konsument. Detta är inte bara bra för miljön utan också för kvalitén.

Köttlådor från MatHem
Lilla köttlådan, ekologiskt närproducerat, ca 4 kg, från Skebo Kött
Lilla köttådan innehåller kött, färs och charkuterier. Lådans innehåll kan variera men köttslag som kommer att vara med är nöt, kalv, gris, lamm och vilt.
Köttlåda Gris, KRAV närproducerat, ca 16,5 kg, från Skebo Kött
Allt kött kommer från den KRAV-certifierade Åsbergsby gård i Knivsta. Lådan innehåller bland annat benfri skivad kotlett, benfri karré i bit, Picnic bogstek och rökta revbensspjäll.
Köttlåda Lamm ekologiskt närproducerat,  ca 4,5 kg lamkött från Skebo Kött
Lådan med lammkött innehåller bland annat benfri nätad lammstek, ytterfile, entrecote och lammfärs.
Stora köttlådan, ekologiskt närproducerat, ca 7 kg, från Skebo Kött
Stora köttlådan innehåller kött, färs och charkuterier. Innehållet kommer att variera över året men köttslag som kommer att vara med är nöt, kalv, gris, lamm och vilt.

tisdag 22 februari 2011

DVD: Game of Death

GAME OF DEATH (Nordisk Film)
Wesley Snipes, den gamle burfågeln, är tillbaka med en ny actionrökare av direkt på DVD-varianten, förstås, och inspelad mellan rättegångarna innan han åkte in i finkan. Den här gången drabbar han samman med Zoe Bell och Gary Daniels så att tänderna flyger. Okej, kanske inte tänderna, men här knäcks det ben en masse.
Eftersom jag redan recenserat filmen på Xomba - på engelska - hänvisar jag till den texten. Det är ju ganska poänglöst att sitta och översätta den, eftersom ni alla begriper detta för fransmän främmande språk. Min recension hittar ni HÄR.
Vad jag inte nämner i den recensionen, är att jag hörde att Snipes bedömdes lite som paria innan inspelningen och en del ville inte befatta sig med projektet. En tjej jag känner var eventuellt på gång fören roll i GAME OF DEATH, men hon rekommenderades att inte ta den - just för att inte besudlas av Snipes nu skamfilade rykte. Lite synd, eftersom den här filmen är över genomsnittet när det gäller D2DVD-action.
På Xomba delar jag inte heller ut syndiga dvärgar, så de kommer här:

De traskande döda

En av vinterns mest hypade TV-serier är zombiesåpan THE WALKING DEAD, som tydligen började sändas på svenska TV11 i söndags. Det har skrivits om den överallt, även i forum som annars inte skriver om skräck och zombies. Det här ska minsann vara något utöver det vanliga.
TV-serien bygger på en uppmärksammad tecknad serie och häromåret lånade jag den första samlingsvolymen på biblioteket, efter att tidigare fingrat på den i Science Fiction-bokhandeln och funderat på om jag ska våga köpa den eller ej. Grafiskt tilltalade serien mig inte, men jag hade blivit rekommenderad den. Och när jag väl slog mig ner med boken, läste jag aldrig klart den. Serien fångade mig aldrig riktigt. Jag minns inte riktigt vad det var som gjorde att jag aldrig kom in i den. Kanske var det de grova teckningarna.
Av någon anledning känns det som om alla - som i "alla" - redan har sett det sex avsnitten i TV-seriens första säsong. Och för en gångs skull kan jag, som ju nästan aldrig ser på nya TV-serier, säga att jag faktiskt också har sett dem!
...Och det börjar onekligen bra. Riktigt bra. Första avsnittet är alldeles utmärkt. Så även det andra. Kanske även det tredje.
Men därefter tycker jag att det börjar svaja alltmer. Det bloir mer och mer oengagerande - eller ska jag kanske skriva mindre och mindre engagerande? Jag började tröttna. Okej, vi har de levande. Och vi har de döda. Världen är öde. Det blir konflikter. Hur länge ska de kunna variera detta på sätt vi aldrig sett förut?
För jag är rätt trött på zombiefilmer nu. Boomen peakade för längesedan, det känns nästan som om THE WALKING DEAD kommer för sent. Och varje gång det kommer en ny zombiefilm på DVD tycker jag mig ha sett den förut.
Egentligen gillar jag ju fortfarande zombies. Jag fortsätter att se om de gamla italienska 70- och 80-talsklassikerna om och om och om igen, och det kan fortfarande hända att jag trillar över en gammal obskyr Eurohorror-zombiefilm jag aldrig sett. Romero och hans amerikanska efterföljare har jag aldrig uppskattat lika mycket som européerna.
Men i slutändan går det inte att variera temat speciellt mycket. Jag ska inom kort ta mig i kragen och recensera den DVD-aktuella franska zombierullen LA HORDE, och nä, den var inget vidare. Genren måste nog pausa några år.
Efter att ha sett de första två avsnitten av THE WALKING DEAD ville jag omedelbart kasta mig över kommande avsnitt. När jag var framme vid den sjätte episoden brydde jag mig inte längre.
En fånig detalj är att även om TV-serien innehåller mycket superbrutalt våld och annat otäckt, får rollfigurerna inte lov att svära!

Äntligen kommer den på DVD!

Fick nyss ett braskande email. Äntligen är en lite "försvunnen" film på gång att släppas på DVD i Sverige! Kontraktet skrevs igår. Behöver jag nämna att det är kulturens förkämpar på Studio S Entertainment som står för bragden? Lite mer info finns HÄR...

måndag 21 februari 2011

Bio: Min låtsasfru

Foton copyright (c) UIP
I slutet av 1970- eller början av 80-talet gick filmen KAKTUSBLOMMAN från 1969 på TV. Jag tyckte att det var en otroligt rolig film.
Tjugo år senare trillade den plötsligt in på DVD - jag hade inte sett den sedan den där gången för längesedan och kom inte alls ihåg vad den handlade om, mer än att Ingrid Bergman tokade sig. Nu tio år efter att jag såg DVD:n måste jag erkänna att jag ännu en gång inte minns vad den handlar om, mer än att Ingrid Bergman tokar sig och att Goldie Hawn fnissar charmigt, så jag kollade snabbt upp den på nätet: Walter Matthau spelar en tandläkare som låtsas att han är gift för att ragga brudar. Han kör med andra ord med George Costanza-tricket, ni vet då när George oväntat börjar dejta Marisa Tomei och ställer till det för sig när han låtsas vara gift. Men så tvingas Matthau att visa upp sin fru, och låter sin sköterska - Bergman - spela rollen.
I eftertexterna till MIN LÅTSASFRU, som heter JUST GO WITH IT i original och som jag tycker borde heta MIN LÅSSEFRU på bio här i Skåne, står det att filmen bygger på just KAKTUSBLOMMAN. Och nej, det kopplade jag inte alls.
Här är Adam Sandler plastikkirurgen Danny, som kör med Matthaus trick; han brukar sätta på sig en ring för att hävda att han lever i ett olyckligt äktenskap och är på väg att skiljas, och ofta lyckas han med detta få omkull brudar som vill muntra upp honom. Hans slagfärdiga sköterska Katherine (Jennifer Aniston), ensamstående mor till två barn, känner till Dannys trick och tycker att han är en tramsbyxa.
Så träffar Danny på det blonda bombnedslaget Palmer, som spelas av en snäcka som heter Brooklyn Decker och verkligen ser ut att heta Brooklyn Decker*. Danny blir kär i henne på riktigt och efter en het natt på stranden råkar hon hitta ringen, som Danny för en gångs skull gömt i fickan. Hon blir förbannad och det ena leder till det andra, och Danny blir tvungen att visa upp sin fru som han ligger i skilsmässa med. Självklart tvingas Katherine spela rollen, och hon kallar sig Devlin efter en tjej hon hatade på college. De två barnen blir också anlitade att spela Dannys barn, mot att de allihop åker till Hawaii. Danny har vid ett tillfälle nämnt en snubbe som heter Dolph Lundgren, men som inte är skådespelaren Dolph Lundgren, och av oklar anledning följer Dannys flängde kusin Eddie (Nick Swardson) med och utgör sig för att vara en galen tysk (?!) som heter Dolph Lundgren. Och vem träffar de på Hawaii, om inte den riktiga Devlin (Nicole Kidman) - oj oj oj, vilken farskarusell...
...Är det meningen att man ska tycka. Men det är lätt att hålla sig för skratt.
Vad har hänt med Adam Sandler? Jag gillar ju egentligen honom. I början av karriären gjorde han fantastiska tramsfilmer som BILLY MADISON och HAPPY GILMORE, och den romantiska komedin THE WEDDING SINGER är väl en modern klassiker. Numera är han fast i det mest slätstrukna träsk man kan tänka sig. Om Jack Blacks karriär följer Eddie Murphys, kan man nästan säga att Sandler går i Steve Martins fotspår.
Filmerna hamnar alltid mellan två stolar. De är inte renodlade tramskomedier. De är inte raka romantiska komedier. De är inte drama fullt ut. De försöker hamna i ett fack där de ska passa alla, hela familjen, och de får inte vara stötande på något sätt.
MIN LÅTSAS-
FRU börjar onekligen rätt bra, så länge de håller sig i Los Angeles är det hyfsat kul, ibland riktigt kul. Men så fort de beger sig till Hawaii, där merparten av filmen utspelas, sjunker allt som en anka med gipsbyxor.
Jennifer Aniston är förvisso rätt kul och hon har ju vuxit till sig och blivit något slags MILF. Det är bara det att jag är äldre än Aniston och för gammal för att jaga MILFs - jag är hänvisad till GILFs om jag vill ragga moget. Nicole Kidman ser hemsk ut. Verkligen fruktansvärd. Hon ser ut som om hon fått fejset struket med ett ångstrykjärn! Hon har ett spänt och hårt ansikte med lite arga drag - och det blir minst sagt ironiskt när hon diskuterar plastikoperationer med Sandlers rollfigur.
Tysken Dolph Lundgren är så fånig att jag vrider på mig och skäms å hans vägnar. Han är som hämtad ur ett barnprogram - kanske från HOTELL GYLLENE KNORREN?  
Regissör till det här är Dennis Dugan. Han gjorde senaste den lika misslyckade GROWN UPS, och dessförinnan JIDDRA INTE MED ZOHAN, som jag inte sett, den fruktansvärda HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER CHUCK OCH LARRY och den fatalt o-roliga NATIONAL SECURITY.
Men. Jag tillåter mig ändå att ge MIN LÅTSASFRU en tvåa i betyg. Det blänker till ett par gånger - och vad som är intressant är att i ett par scener där Danny och Katherine pratar förtroeligt med varandra, fungerar det väldigt bra, kemin mellan Sandler och Aniston är utmärkt. Och ni hade väl inte förväntat er något annat än att Danny och Katherine egentligen är förälskade i varandra, va?






(Biopremiär 23/2)

* Tänker man efter är Brooklyn Decker ungefär lika häftigt som att heta Rosengård Svensson eller Bagarmossen Bengtsson.

Bio: Hotell Gyllene Knorren - Filmen

Foton copyright (c) SF Film
Som barn på 1970-talet tittade jag förstås alltid på Julkalendern på TV, och jodå, det fortsatte jag väl med en bit in på 80-talet. Därefter brukade jag nöja mig med att se första avsnittet av nyfikenhet, för att de senaste tio-femton åren inte titta alls.
Jag minns att jag avskydde en del kalendrar, som BARNEN I HÖJDEN (vilken jag tycker jag borde varit för liten för, men ändå minns), RULLE PÅ RULSERÖD, DET BLIR JUL PÅ MÖLLEGÅRDEN och Beppes konstiga grej om en lastbilschaffis. Märkligt nog vill jag minnas att jag såg - och var lite rädd för - BROSTER, BROSTER, men jag var oerhört liten när det sändes.
Samtidigt fanns det ju de jag verkligen gillade, jag var en av de få som tyckte STJÄRNHUSET och dess grekiska gudasagor var spännande. Men när jag som vuxen fått en massa gamla julkalendrar på DVD och försökt se om dem, har jag tröttnat illa kvickt. Det är väl bara FEM MYROR och kanske ALBERT & HERBERT som funkar. TROLLTIDER var inte som jag mindes den, JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT har jag inte sett om, inte TESKEDSGUMMAN heller. HERKULES JONSSONS STORVERK såg jag som sommarlovsföljetong på 70-talet, jag var en tvärhand hög julen den gick på TV.
Förra året gick det något som hette HOTELL GYLLENE KNORREN, som jag förstås inte såg ett enda avsnitt av. Jag läste dock i tidningar att många barn var rädda för morsan i familjen, hon var ofta vresig - på finlandssvenska. Serien bygger på en eller flera böcker av Måns Gahrton och Johan Unenge - den senare är en av landets trevligaste serietecknare. Inte nog med det, han kusin eller bror eller vad han nu är, kallade sig en gång i tiden för "Danny Young" och komponerade musiken till THE NINJA MISSION!
Nu går det upp en långfilm om familjen Rantanen och deras hotell, till skillnad från den - antar jag - vintriga TV-serien, är det nu sommar.
Och nej, jag kan omöjligt recensera den här filmen.
Mikael Syrén har regisserat den här historien om hur den rika familjen Grossman, som driver ett konkurrerande lyxhotell, av någon anledning utmanar Rantanens på en tävling i Agility; något slags hunddressyr. Grossmans skickar efter en superhund från utlandet, medan Rantanens tvingas ställa upp med minigrisen Pyret.
Tja, det är väl vad det handlar om. Det kommer lite nya gäster till Hotell Gyllene Knorren, det ska bli lite tok och farsan i familjen trillar och ser knasig ut. Stina Ekblad är en hård rikemanskärring med lapp för ögat. Till slut blir det tävling och kamp mot klockan och det går precis som väntat, trots att en journalist spelad av Vanna Rosenberg (rollfiguren heter Gudrun Wallraff!) försöker sätta käppar i hjulet.
Jag vet inte vad den här filmen har på bio att göra. Jovisst, man vill mjölka serien lite till, men det här är inget annat än ett barnprogram på stor duk. Allting är gjort så enkelt som möjligt och jag gissar att filmen är inspelad väldigt snabbt.
Det här är även en orgie i överspel - här ska det minsann göras skojiga grimaser och pratas med lustiga röster för de små barnen i publiken! Jag såg den faktiskt med små barn - en lågstadieklass eller två var inbjudna till pressvisningen, men de var förhållandevis tysta. De skrattade ibland när någon trillade. Biografchefens lilla dotter, som är tre äpplen hög, gillade när grisen fick en puss på slutet. Jag ser att filmen kostade 21 miljoner kronor att göra. Fråga mig inte vad de lagt pengarna på. Grismat?
Den här typen av barnfilm gör mig automatiskt uttråkad och sömnig. Och som vuxen kan jag inte avgöra om det är bra barnunderhållning eller inte. Det är i alla fall totalt harmlöst.
Men gå och se filmen med en unge och låt honom eller henne skriva sitt eget betyg på raden här under. Känner jag ungen rätt, blir det högsta betyg. Ungar ger alltid högsta betyg till alla filmer. I synnerhet om de fått godis.



_______________________________________
(Biopremiär 23/2)

När Robert Rodriguez gör reklamfilm...

...Då blir det så här:

Världens undergång är nära...

...Här är RE-ANIMATOR - THE MUSICAL!
Med George Wendt ... Norm i SKÅL på TV!
Vad kan vi förvänta oss härnäst? Dr. Freudstein steppar i THE HOUSE BY THE CEMETERY - THE MUSICAL?
...Eller CANNIBAL HOLOCAUST som operett?

söndag 20 februari 2011

Överraskande statistik

Jag kollar in lite statistik för TOPPRAFFEL! och när jag klickar för att se se mest lästa blogginläggen mellan maj 2010 och nu, blir jag minst sagt överraskad.
Vilket inlägg lästes av flest besökare under denna period? Det om TWILIGHT: ECLIPSE? Senaste Harry Potter?
Nix.
Rätt svar är min recension av BRÖDERNA KARLSSON. Varför har jag ingen aning om. Detta inlägg har dessutom mer än dubbelt så många klick som tvåan på listan: min recension av BURLESQUE. Det är för övrigt en prestation av den filmen att hamna så högt upp - till skillnad från BRÖDERNA KARLSSON, hade BURLESQUE premiär bara för några veckor sedan. Det är väl alla Christina Aquilera-fans som googlat recensioner av filmen...
På tredje plats kommer ett inlägg jag skrev förra veckan! Min sammanställning av kritiken av nya Åsa-Nisse. Vem hade väntat sig det? Min recension av ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT har hamnat på en tiondeplats.
Däremellan hittar vi bland annat TWILIGHT, DRAKTRÄNAREN, Potter och mitt dumma inlägg med snuskiga julrim. Det sistnämnda skrev jag ju bara för att jag såg att folk hittat hit genom att söka på "snuskiga julrim". Märkligt, eftersom här inte fanns några sådana innan jag skrev inlägget.
Det är också fascinerande att ett tiotal personer varje vecka tar sig till TOPPRAFFEL! genom att skriva "Fantomen han har en trikå som är blå" i Googles sökruta. Det är uppenbarligen ganska många människor som kommer ihåg Robban Brobergs gamla trudelutt...

Jag - ett pretto som recenserar film på främmande språk...

...och utan text på begripligt språk. Vad nu, har jag gått och blivit en så kallad konstskolebög? Nädå. Men jag har sett en skräckfilm av Lucio Fulci - på italienska. Av någon anledning saknades engelskspråkigt ljudspår. Det är ju rätt lustigt, men upplevelsen blev betydligt mer arty när det talades italienska - och jag knappt förstod någonting som sades. Jag gissar att det är ungefär som när folk utomlands ser LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN och får intrycket av att det är en konstfilm eftersom det pratas svenska.
Här är min uttömmande recension, för säkerhets skull författad på engelska:

Bio: Aurora

Foto: Aurora, regi Cristi Puiu - distribution novemberfilm
De senaste veckorna har det på tidningarnas kultursidor stått en hel del om den rumänska filmvågen, om den rumänska trenden och hur rumänsk film av idag ser ut. I dessa artiklar och recensioner pratas det om hyperrealism och realtid.
En gång i tiden sa Torsten Jungstedt - frid över hans minne - att vi måste komma ihåg att film först och främst är underhållning. Jag håller med. Underhållning är ett ord vi först och främst förknippar med lättviktigt tidsfördriv - men så behöver ju fallet inte vara. Även dramer av Bergman, Strindberg, Shakespeare eller vem som helst måste besitta ett visst underhållningsvärde för att man ska orka ta del av berättelsen från början till slut, för att intresset ska hållas vid liv under hela resan, för att vi ska bry oss om rollfigurerna och deras öden.
När upphör en långfilm att var en långfilm för att i stället bli något annat?
Jag han ibland irritera mig på så kallad videokonst - i synnerhet när det i praktiken inte är något annat än en kortfilm som visas på ett konstgalleri. För att komma med ett enkelt men illustrativt exempel: om man ställer upp två bildskärmar bredvid varandra och låter dessa interagera med varandra, till exempel genom att låta en dialog spelas upp mellan två personer, en i varje skärm, ja, då kan jag gå med på att det är någon form av konstverk snarare än filmkonst. Men i de flesta fall handlar videokonst om kortare filmer med för- och eftertexter. Filmerna kan vara fullkomligt obegripliga och bara bestå av lösryckta, konstiga klipp, med de blir lik förbannat kortfilmer.
Cristi Puius AURORA upplever jag som motsatsen till långfilm. Den bryter mot alla orsaker till att jag älskar film, till att jag började intressera mig för film. En del av er minns kanske när jag förra året gjorde ett försök att se POLIS, ADJEKTIV; en rumänsk film som fick mig att somna efter en halvtimme. AURORA är likadan, fast i kvadrat.
AURORA varar i tre timmar - och då är den nerklippt efter att ursprungligen ha varit fem timmar lång. Det är en direkt provocerande långsam och händelselös film om en man som av oklar anledning ska begå mord. Något som som framgår ungefär halvvägs in i filmen. Mannen spelas av Puiu själv och filmen utspelar sig i ett grått, fult och deprimerande Bukarest.
Jag upplever det som att AURORA upphör att vara en långfilm. Istället blir det något slags pretentiöst, humorbefriat konstprojekt som utspelas på biografer. Filmen skulle kunna vara en ambientbakgrund på en klubb där det bara serveras vodka och kålrötter.
Min gode vän och kollega Tommy tyckte att AURORA var "rätt spännande" (i sättet den är gjord på, antar jag). Själv sov jag som en klubbad oxe. Jag undrade varför jag såg en film som slösar flera minuter på att visa en man som går i gyttjan mellan två parkerade långtradare.
Och jag känner att jag kan inte recensera det här. Lika lite som jag kan recensera barnfilm som riktar sig till tre-fyraåringar.












(Biopremiär 18/2)

lördag 19 februari 2011

Bio: Tamara Drewe

Foton copyright (c) PAN Vision
Stephen Frears senaste film TAMARA DREWE pressvisades samtidigt som TRUE GRIT och av ganska uppenbara skäl valde jag den sistnämnda. Detta innebar att jag, när jag igår kväll satt på lokal och läste tidningar medan jag plågades av jobbiga kvinnoröster (se tidigare blogginlägg), snubblade över några recensioner av filmen. Jag försökte undvika att läsa dem; jag ville se filmen clean så att säga, men det var omöjligt att missa betygen och några meningar och stycken här och där.
Samtliga recensenter satte en trea i betyg, skrev att det var en typisk brittisk feelgoodfilm - och att det väl är detta som är det stora problemet med filmen. Den är för trevlig och mysig! Hu, så hemskt! Se om SVINALÄNGORNA istället! "SVINALÄNGORNA - filmen för dig som vill bli ur gängerna!"
Nu har jag precis sett TAMARA DREWE - och pågar och töser, det var precis vad jag behövde en mörk, iskall och rejält tradig lördagkväll i februari! Frears film tinade upp mig som vore den en sprakande brasa, och jag lämnade salongen med lätta steg och ett fånigt leende på läpparna.
TAMARA DREWE bygger på en tecknad serie jag aldrig hört talas om. Jag var förstås nu tvungen att kolla upp denna serie, och av de exempel jag hittade, ser filmen precis ut som serien. Det är onekligen rätt fräsigt, det här, att den aktade Stephen Frears filmatiserar en serie - och en fjäder i hatten för vårt älskade seriemedium. Jag gissar att få kritiker, åtminstone svenska sådana, har noterat att filmen bygger på en tecknad serie (fast det står "based on the graphic novel by Posy Simmonds" i förtexterna). I Sverige är det fortfarande vanligt att avfärda simpla underhållningsfilmer - i synnerhet actionfilmer - med att de håller serietidningsklass. Detta ska utläsas som något negativt. Serier är ju inget bra. Därför är det kul med hyllade filmer som ROAD TO PERDITION, GHOST WORLD, AMERICAN SPLENDOR och A HISTORY OF VIOLENCE, vilka alla bygger på tecknade serier. De visar att serier bara är ett sätt bland många att berätta en historia på. Största skillnaden är väl att serier är ett lite mer avancerat medium som är svårare att använda.
Filmen utspelar sig på den superidylliska engelska landsbygden. Tänk er HEM TILL GÅRDEN. Gör ni det nu? Bra. Vräk på lite till. Gör Emmerdale ännu mer idylliskt. Gör de pittoreska husen än mysigare. Fläska på med prunkande grönska. Visa upp bilderna med hjälp av mjukt, färgsprakande filmfoto. Fyll miljöerna med ett lika färgstarkt persongalleri.
Detta är Ewedown i Dorset. På en gård här bor den populäre deckarförfattaren Nicholas Hardiment (Roger Allam) och hans trogna, ständigt bakande fru Beth (Tamsin Greig). Nicholas bedriver något slags författarkurser på gården; förhoppningsfulla blivande författare bor där för att arbeta och diskutera skrivandets konst, vilket innebär en brokig skara människor, bland annat en tosing som skriver lesbiska kriminalromaner. En annan av dessa författare är amerikanen Glen (Bill Camp), som snart utkristalliserar sig som en av berättelsens huvudpersoner.
Här finns även drängen Andy (Luke Evans), som är byns hunk, och de två femton-
åriga, uttråkade tjejerna Jody (Jessica Barden) och Casey (Charlotte Christie), som längtar bort från Ewedown, men främst suktar de efter popbandet Swipe och då i synnerhet dess trummis Ben Sargeant (Dominic Cooper).
Plötsligt dyker journalisten Tamara Drewe (Gemma Arterton från PRINCE OF PERSIA) upp. Hon är född och uppvuxen i byn, nu har hennes mor dött och hon återvänder för att göra sig av med huset. Hon är även förtrollande söt, Tamara (efter att ha plastikopererat sin en gång enorma kran), och snart är karusellen igång. Vill hon ha Andy, som hon hade en romans med i tonåren? Kommer hon att utsättas för närmanden från den notoriskt otrogne Nicholas? Och vad händer när hon skickas iväg för att intervjua Ben Sargeant? De två tonårstjejerna ser till att göra det hela ännu mer komplicerat.
TAMARA DREWE är en oförs-
kämt under-
hål-
lande film. Feelgood är bara för-
namnet. Jag satt verkligen och njöt av det här från början till slut. Här finns så mycket att tycka om. Kanske främst det festliga persongalleriet. I synnerhet den lite fumlige amerikanen Glen är rolig - kolla bara in scenen där han går på toaletten (en kvinna bakom mig i salongen skrattade så att hon kiknade). Eller gubben som låter signalera att han inte vill bli störd genom att bära hatt. Hatt på - var tyst! Trummisen är kul även han.
Det är en stor fördel att det här är en brittisk produk-
tion. Det här är förstås en barntil-
låten komedi och även om den inte riktar sig till barn, kan hela familjen ha utbyte av Stephen Frears film - om barnen är tonåringar. Men eftersom filmen är brittisk, går man lite längre än vad som hade tillåtits i Hollywood. Rollfigurerna - även femtonåringarna - svär som borstbindare; det är "fucking wanker" hit och dit, det pratas mycket om sex, här finns ett par sexscener, om än inte så grafiska, och Arterton visar rumpan. Om Hollywood får för sig att göra en remake på filmen, kommer självklart allt detta att strykas, vilket lär resultera i en slätstruken produkt.
Jag har svårt att förstå varför så många recensenter var lite kyligt inställda till filmen. Jag tycker själv att det är längesedan jag såg en så här rolig, varm och underhållande film - en film som dessutom lyckades komma med några överraskande vändningar under handlingens gång. Den blir till och med lite gripande mellan skratten. 
Okej, en stor del av filmen handlar om kreativt skriv-
ande, vilket tilltalar mig personligen. Jag blir inspirerad av att titta på filmer som handlar om detta. Och visst tilltalas jag av den romantiska drömmen (eller finns det i verkligheten?) om att hyra en superidyllisk kåk på engelska landsbygden där man sitter och skriver en bok i lugn och ro utan att distraheras. Fast känner jag mig själv rätt, hade jag spenderat mer tid på puben och kommit hem med fem halvfärdiga romaner.
Publiken på den visning jag bevistade var liksom jag väldigt nöjd när eftertexterna rullade.
Det borde även du bli.
En kanonfilm.






(Biopremiär 18/2)

Mitt nya favoritband

Visst är de för goa. Italienare och allt. Man blir ju lite rörd. Och även om de är hela fem medlemmar här, har de lyckats få med två Paul Stanley och en Vinnie Vincent (!), men ingen Gene Simmons!



Här är dock en Gene Simmons med. Men gitarristen som är Ace? Är det en kille eller en jävligt butch flata? Han ser lite malplacerad ut...


Bio: Gullivers resor

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Som barn älskade jag 1939 års version av GULLIVORS RESOR; den tecknade långfilmen från Fleischer Studios. När jag sedan började skolan hittade jag ett exemplar av Jonathan Swifts roman i klassrummet. Ett väldigt antikt sådant, det skulle inte förvåna mig om det var från sent 1800-tal. Genast började jag läsa boken när det var dags för "bänkbok"; när vi fick läsa vad vi ville. De övriga i min klass kunde inte läsa, så de tragglade sig igenom häften som "Var är pappas potta?" eller vad de nu kunde ha hetat - medan jag alltså läste politisk satir från 1700-talet.
Självklart gick det inget vidare och jag gav upp efter ett par sidor. Den minnesgode kommer kanske ihåg att jag även försökte läsa IVANHOE när jag gick i första klass. Med samma dystra resultat. Så det blev till att läsa något enklare i stället. Alfred Hitchcock och Tre Deckare, kanske. Vad vet jag.
Jonathan Swift nämns inte alls i den här nya filmatiseringen, och allvarligt talat - varför skulle han göra det? Här är det nämligen inte mycket som är sig likt.
Jack Black är Lemuriel Gulliver, som i tio års tid jobbat i post-
rummet på en tidning, han är en glad skit, men lyckas aldrig avancera i karriären. Och han är sedan flera år hemligt förälskad i reseredaktören Darcy (Amanda Peet).
Under ett fumligt försök att bjuda ut Darcy, råkar Gulliver slänga ur sig att han egentligen är resejournalist och Darcy ser genast till att skicka ut honom på ett jobb ingen annan vågar ta: han måste ensam och i båt ta sig till Bermudatriangeln. Och där går det förstås åt helvete, när det stormar upp och han dras ner i en mystisk virvel.
När Gulliver vaknar upp, är han - precis som i Swifts original - fastbunden på en strand och omgärdad av pyttesmå människor. Gulliver kallas Besten och slängs i en fängelsehåla - men när det börjar brinna på slottet rycker Gulliver ut och släcker eldsvådan på samma sätt som Nisse Alroths jätte i ÄPPELKRIGET: han kissar på slottet. Genast blir Gulliver landet Lilliputs hjälte och han ser till att modernisera saker och bygga om stället till sin egen idealvärld.
Lilliput styrs av en kung och landets prinsessa (Emily Blunt) uppvaktas av den slemme general Edward (Chris O'Dowd), prinsessans trolovade. Fast hon är inte det minsta intresserad av honom, och han verkar bara uppskatta krig. Däremot har Gulliver lärt känna en annan fängslad kille, Horatio (Jason Segal), som är kär i prinsessan, så Gulliver hjälper honom på traven att vinna prinsessans hjärta, bland annat genom att recitera Princes "Kiss". Edward blir sur och sällar sig till landets fiender...
Jag missade pressvisningen av GULLIVERS RESOR. Då satt jag på restaurang SMAK och åt torsk, och vem av alla människor slog sig ner vid mitt bord, om inte Lars Vilks. Efter denna lunch träffade jag några kollegor, som hävdade att filmen hade varit riktigt, riktigt dålig. Således förväntade jag mig det värsta när jag slog mig ner på den utsålda premiärvisningen på Entré.
Riktigt så illa var det inte. Det gick ju att se på filmen och jag skrattade till här och var. Men det här är väldigt slätstruket.
Jack Black har blivit den nye Eddie Murphy. Efter att ha gjort vulgära och roliga filmer som TENACIOUS D och några andra, medverkar han nu i alldeles för familjevänliga, uddlösa komedier. Okej, jag var väl aldrig någon större beundrare av Black tidigare, han var mest en tjock, gapig amerikan, men ibland fick han till det.
Jag kan väl inte påstå att jag hade tråkigt under visningen av GULLIVERS RESOR - till skillnad från när jag ser visa rumänska dramer - och kanske smittades jag av publiken, som skrattade mycket och ofta. Men det handlar lik förbannat om en standardiserad familjefilm där ingenting får stöta sig med någon. Jag blev aningen förvånad när Gulliver faktiskt kissar på slottet och folk dränks i piss, och i en annan scen trillar Gulliver på en gubbe,som har oturen att hamna i rövskåran, men "farligare" än så blir det inte.
Skådespelarna gör väl okej ifrån sig. Emily Blunt har kanske lagt ribban lite väl lågt som prinsessan.
Men vad mina kollegor glömde berätta, var att Amanda Peet medverkar. Åh, Amanda Peet, denna varelse som flörvandlar mig till en dallrande hög brylépudding. Det var längesedan jag såg henne och hon har varit saknad. Fast hon medverkar bara i filmens början och avslutning.
GULLIVERS RESOR är regisserad av Rob Letterman, som tidigare gjort de animerade HAJAR SOM HAJAR och MONSTERS VS ALIENS. Filmen är i 3D, men av detta märks i princip inget alls. Med andra ord är det precis som vanligt: en ny film skryter med att vara i 3D och biljetterna är extra dyra, men i slutändan är den tredje dimension lika onödig som omärkbar.
Innan filmen visas en förfilm: en nyproducerad och väldigt kort liten film om Scrat från ICE AGE. Den är fantastiskt rolig och mycket bättre än huvudfilmen!






(Biopremiär 18/2)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx