måndag 19 december 2011

Lite längre bak i Fantomen

Jag har spenderat de senaste månaderna med att läsa om några gamla nummer av Fantomen från åren 1976 till 1980. Den period jag slaviskt läste tidningen.
Fantomen har alltid haft många bra så kallade biserier, det vill säga de övriga serier som upptar halva tidningen - på grund av någon gammal konstig postregel, fick huvudserien förr inte uppta mer än hälften av tidningens sidor. Jag har aldrig riktigt begripit det där.
Men ändå.
I flera fall har Fantomen kört biserier som varit betydligt bättre än huvudserien - vilket innebar att det kunde hända att jag köpte tidningen för att främst läsa något annat än Fantomen. Under 80-talet började man köra The Spirit och Blueberry - två serier som tydligen delade läsarna i två läger; det kan låta märkligt, men väldigt många tyckte att dessa två klassiker var dåligt tecknade (!) och svårbegripliga (!!).
Rent allmänt har Fantomen publicerat många bra, fransk-belgiska albumserier; på min tid på 70-talet var det förstås främst Bernard Prince som gällde.
De oftast förekommande biserierna under min slaviska period, var Mandrake, Blixt Gordon och Rick O'Shay. Dessa var med i vart och varannat nummer, och det finns väl inte så mycket att säga om detta. När jag nu som vuxen läser om Mandrake, en serie jag nog aldrig var så förtjust i som barn, konstaterar jag att det är en rätt konstig serie - och dessutom lite märkligt berättad. Flytet är dåligt, det är rätt stifft. Det här måste ha känts mossigt även för 30+ år sedan. Jag upptäcker att att Mandrake bara är 29 år gammal - jag har alltid sett på honom som en typisk 47-åring.
Blixt Gordon av Dan Barry och Rick O'Shay tyckte jag bättre om. Ett tag körde man även King vid Gränspolisen, som jag av någon anledning var lite förtjust i under en period. Att plötsligt köra en dammig gammal 40-talsserie i en 70-talsserie kan kännas lite konstigt, men King är trots allt en klassisk serie, vilket förstås även gäller för Blixt och Mandrake.
Däremot kunde det bli väldigt, väldigt märkligt när Ulf Granberg och de andra i redaktionen försökte leta upp nya biserier att publicera i Fantomentidningen. Av alla tusentals serier det fanns att välja bland, valde man några serier ytterst få - eller ingen alls - kan ha varit intresserad av.
... Eller vad ska man säga om Roland den Djärve? Av någon anledning ville Fantomen tvunget ha med en riddarserie. Detta känns väääldigt avlägset idag. Riddarserie? Nå. Valet föll alltså på denna amerikanska serie från 1950, som i original hette Kevin the Bold och som utspelade sig på 1500-talet. Jag tyckte att Roland den Djärve var en fruktansvärt trist och träig serie när den dök upp 1977, och teckningarna fick mig inte att vilja läsa äventyren. Efter ett par avsnitt började jag hoppa över serien, som tack och lov inte blev långlivad i tidningen.
Men man ville tvunget ha med en riddarserie (vem efterfrågade riddarserier 1977?), och nästa rustningsklädda hjälte man slängde in, 1979 var året, var nästan lika konstig som Roland den Djärve: Tyste Riddaren från DC Comics. Även detta en serie från 50-talet, närmare bestämt 1955 - varför letade man inte upp nyare serier? Åkej, den här tyste riddaren hette Silent Knight i USA och var något slags medeltidsvariant av Läderlappen och andra maskerade brottsbekämpare. Den mesige väpnaren Brian byter om till oigenkännlig riddare och fajtas med bovar i slott och koja. Förvisso var väl den här serien hyfsat vältecknad, men DC:s serier under den här perioden var alltid korta, vilket ledde till att äventyren kändes rumphuggna och ibland var berättandet lite skumt. Dessutom var Tyste Riddaren en alldeles för ointressant standardserie, så man undrar ju varför valet föll på denna obskyritet.
... Precis som man undrar varför man plötsligt började köra Vigilante; en annan gammal DC-serie, skapad på 40-talet och de episoder som publicerades var säkert nästan lika gamla. 50-tal, kanske? Vigilante var ännu en maskerad brottsbekämpare; han var klädd som en cowboy, dolde ansiktet bakom en bandana och körde omkring på en motorcykel. Hans medhjälpare var en liten kille. Precis som Tyste Riddaren, handlade det om korta, rumphuggna äventyr, och det var alldeles för mycket standardserie över Vigilante, det var bokstavligt talat en utfyllnadsserie.
Förvisso kan man kanske idag, som vuxen, tycka att både Tyste Riddaren och Vigilante är lite coola, tecknade i slickad, amerikansk serietidningsstil, och med lagom flängda och fullkomligt harmlösa historier. Men tyckte 10-12-åringar på 70-talet verkligen att detta var fräsigt och spännande på riktigt? Jag minns inte vad jag tyckte, men jag tror inte jag var speciellt begeistrad.
En fjärde serie jag vill minnas att jag med tiden började hoppa över, var en dagstrippserie om Sherlock Holmes, tecknad av William Barry. När den dök upp i Fantomen 1979 var den rätt ny; den skapades 1976. Sherlock Holmes var en elegant tecknad serie - men! Den hade all text och dialog i rutornas nedre kant. Detta gjorde serien svårläst - tyckte jag i alla fall då. Det var som att läsa en roman försedd med fruktansvärt många illustrationer. Jag har inte försökt att läsa om serien som vuxen, men jag kan mycket väl tänka mig att den är väldigt träig. Jag inbillar mig dock att manusen ligger nära Conan Doyles berättelser.
Detta om detta.
Jag kan inte låta bli att undra vad dagens läsare hade tyckt om ovannämnda serier plötsligt dök upp i Fantomen - eller Agent X9. Jösses, det här var ju mossigt redan för 35 år sedan, då de introducerades som nya och fräscha inslag i tidningen!

2 kommentarer:

Magnus Christiansson sa...

En fråga: hade man inte en biserie om en "levande handske" som liksom levde sitt eget liv? Hette den inte "Svarta handsken" eller något liknande? Jag minns den som lite märklig. En serie där huvudpersonen var...en handske.

Pidde Andersson sa...

Jodå. Du tänker förstås på gamla fina IPC-serien "Ödeshandsken", som under 80-talet även licensproducerades av Semic för Fantomentidningen.
Fan vet varför just den här serien blev så populär ... Den är ju väldigt ding.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx