torsdag 1 december 2011

Bio: The Skin I Live In

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Vad hade filmbranschen gjort utan alla galna vetenskapsmän, tosiga läkare och flängda kirurger? Och var hade europeisk skräckfilm befunnit sig utan Georges Franju och dennes LES YEUX SANS VISAGE från 1960, vilken hette DE BESTIALISKA i Sverige (och som jag av en ren händelse recenserar HÄR)? I Franjus klassiker försöker en läkare reparera sin dotters vanställda ansikte.
En som tog detta upplägg till sig, var Jess Franco, som återkom till temat flera gånger, och mest känd är kanske hans FACELESS från 1988 (som jag av en ren händelse recenserar HÄR).
I en av Pedro Almodóvars tidiga filmer, jag tror det är KÄRLEKENS MATADORER från 1986, förekommer klipp ur ett par Jess Franco-filmer. Just denna film gjorde rätt stort intryck på mig när jag såg den några år senare. Jag hade en period då jag gillade Almodóvar. Med tiden blev spanjoren en allt större och mer betydelsefull regissör, men samtidigt började jag tappa intresset för honom. Det var inte så kul längre. Jag har faktiskt inte sett allt han gjort, men jag har klämt de senaste årens produktioner, och jag tycker att det handlar om väldigt snygga och ibland intressanta filmer, men jag har inte blivit överförtjust. Ibland har jag blivit direkt uttråkad.
Men så kommer då årets film. THE SKIN I LIVE IN.
Satan, vad bra det här är!
Jag vill faktiskt påstå att detta är Pedro Almodóvars bästa film. För mig personligen är den det. Jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade efter knappt två timmar.
Genast infinner sig ett problem: hur ska jag kunna redogöra för handlingen utan att fullständigt förstöra filmen för er? Ju mindre man vet om handlingen, desto bättre. Men för att ta det kort:
Antonio Banderas (som medverkade i ovan nämnda KÄRLEKENS MATADORER) spelar plastikkirurgen Robert Ledgard, som bor i en stor, pampig villa i Toledo tillsammans med sin mor (Marisa Paredes) - och ytterligare en kvinna. Denna andra kvinna, Vera, verkar hållas inlåst i ett stort rum, men hon ger inte intryck av att vare en fånge.
Vera, som spelas av den otroligt vackra Elena Anaya, går ständigt omkring i något slags sparkdräkt, och hon tränar yoga och annat för att hålla sig igång. Det framgår att hon har något slags hudproblem, huden verkar vara okänslig. Robert i sin tur arbetar med att ta fram en ny typ av syntetisk hud, något han jobbat med sedan hans fru brändes till oigenkännlighet efter en bilolycka. Hustrun tog senare livet av sig.
Men vem är denna Vera? Vad gör hon där? Vad går det hela ut på?
Filmen ställer hela tiden en massa frågor, vilket gör att den oavbrutet blir spännande och intressant ända fram till slutet, då allting förklaras på ett synnerligen tillfredställande sätt. Denna upplösning är lika fantastisk som otrolig och långsökt, men tack vare sättet filmen berättas på, blir det hela märkligt nog trovärdigt. Som i så många Almodóvarfilmer, finns här även ett visst inslag av bögtematik, vilket just i den här filmen blir minst sagt ... intressant.
THE SKIN I LIVE IN, som bygger på en roman av Thierry Jonquet, är en enormt skickligt gjord film. Förutom dess otroliga handling och intressanta rollfigurer, är det en makalöst snygg film. Det är även en härligt bisarr film! Väldigt mycket naket, väldigt mycket sex, många konstiga outfits och märkliga, fascinerande miljöer - kolla bara scenen där dr Ledgard går omkring i en stor park under en bröllopsfest. Där får vi allt serverat på en gång.
Almodóvars film är full av referenser till europeisk genrefilm från 1960- och 70-talen, ja även till äldre filmer. Om man, som jag, är gammal fan av just europeisk genrefilm är THE SKIN I LIVE IN förstås en ren njutning från början till slut. Jag hittar blinkningar inte bara till modernare gotisk skräck (som DE BESTIALISKA), utan även till italiensk giallo (många förskärare, rakkniv, elegant estetik) och spansk exploitation modell Jess Franco. Men förhoppningsvis kan man ta till sig och uppskatta Almodóvars verk även om man inte är insnöad på allt det här; på alla gamla obskyra konstigheter.
THE SKIN I LIVE IN är tammefan det bästa jag sett på bio i år. Jodå. Så är det. Det här är årets bästa film!
Och visst är det kul att äntigen få se Antonio Banderas i något vettigt igen. Almodóvar verkar vara lika fascinerad som jag av Elena Anayas ansikte, flera gånger upptas hela bioduken av hennes anlete. Ska jag anmärka på något, är det väl den ödesmättade filmmusiken. Jag tycker att den är alldeles för traditionell, filmen hade fungerat bättre med något mer Morriconeaktigt. Det skulle förstås även förstärka känslan av genrefilmhyllning.
Det är filmer som den här Dario Argento borde göra numera, om karlsloken inte ballat ur och börjat klämma ur sig den ena slarviga skitfilmen efter den andra.
Gör dig själv en tjänst. Se THE SKIN I LIVE IN. Så snart som möjligt. På stor duk.






 (Biopremiär 2/12)

7 kommentarer:

Björn sa...

Såg filmen på Stockholms filmfestival. Helt fantastisk. Vilka applåder den fick.




(Wuthering heights fick också applåder. Artiga svenska applåder för att filmens regissör var där. För den filmen var verkligen usel och ett sömnpiller)

avadeaux sa...

Ursäkta om jag är pedantisk, men jag får Vera till den andra kvinnan i din beskrivning, inte den tredje.

Pidde Andersson sa...

avadeux: Jo, självklart har du rätt. Jag tänkte väl "den tredje personen" och skrev "kvinnan istället". Me fix.

Pidde Andersson sa...

Magnus Christiansson skrev en kommentar jag inte kan publicera i sin helhet, eftersom han avslöjar slutet. Men med några ord bortplockade ser kommentaren ut så här:

"Jag såg den också på filmfestivalen. Publiken var reserverad.

Det finns få regissörer som har ett så passionerat förhållandet till kroppen som Pedro Almodóvar. I "The skin I live in" tar han alla chanser att smeka, spekulera runt och analysera kroppen och vad den betyder för oss. Det är ett intressant tema, men det hans självklara och egenartade tonfall blir bara excentriskt utan att gripa tag i betraktaren. Antonio Banderas gör en doktor Frankestein (...). Det blir faktiskt mest en patetisk Nip/tuck-fars."

... Nä du, Magnus, jag håller inte med det minsta. Filmen grep ju verkligen tag i mig och flera av mina vänner och kollegor. Filmen är excentrisk på ett BRA sätt. Fast du gillar kanske inte de gamla filmer jag refererar till i recensionen?

Magnus Christiansson sa...

Mja. Jag har bara sett två andra Almodóvar-filmer: "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" (fyra hysteriska spanjorskor av fem) och "Tala med henne" (två sömnpiller av fem). Jag har lite svårt att förstå det fantastiska, även om jag ser en röd tråd i hans filmskapande.

Pidde Andersson sa...

De två Almodóvarfilmer du nämner tyckte jag också var skittrista. Men det var inte Almodóvars filmer jag åsyftade, utan de gamla europeiska genrefilmerna.

Sparkdräkten One Piece sa...

Den verkar ganska speciell men grym.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx