måndag 21 november 2011

Dies irae, baby!

OBS att bilden inte har något med inlägget att göra.
Jag är inte en kyrkans man. Långtifrån. Men igår konstaterade jag att sedan jag flyttade till Malmö har jag nog besökt kyrkor fler gånger än jag sammanlagt gjorde under mina fyra decennier i Landskrona. Och då räknar jag in alla de gånger man tvingades gå när man konfirmerades.
här kan man förstås undra varför jag konfirmerades. De gör jag också. Men vaffan, jag ville ju ha presenter. Och en moped. Dessutom tror jag inte att jag kände till att det var frivilligt. Jag trodde det var ett tvång, eftersom alla andra konfirmerades. På den tiden. Jag kommer fortfarande ihåg svaret på frågan jag fick i kyrkan: "Att han vill behålla kontakten med oss människor." tyvärr minns jag inte frågan. Och ja, vi fick frågorna med svar i förväg. Efter att jag fällt den memorerade meningen fick jag en Puch Dakota.
Nå. Anledningen till att jag besökt Malmös kyrkor så ofta är förstås konserterna. För det går ju inte att komma ifrån att kyrkor, åtmistone gamla sådana, är mäktiga, vackra platser, utmärkta för mäktig musik.
Igår besökte jag S:t Petri där Mozarts Requiem framfördes. Fri entré och allting. Klockan 18 skulle det börja, men jag trillade in redan en timme tidigare, jag mistänkte att det snabbt skulle bli fullt och jag tänkte att jag ju allting kunde strosa runt och titta på grejor i denna enorma och nyrenoverade kyrka. Men det blev att sätta sig på en gång, folk vällde in, och jag tvingades sitta och vänta i en timme. Fatta vad obekväma kyrkbänkarna är! Jag hade ryggont långt innan konserten började. De borde installera biografstolar.
Typiskt nog satte sig en lång, fet kvinna framför mig - till på köpet med håret uppsatt i en slarvig bulle på huvudet. Hon lyckades dölja det mesta av sikten. Bakom mig slog sig ett par i övre medelåldern ner. Var de italienare? Det lät som italienska de pratade. Men uttalet och intonationen var lite udda. Nä, det där var nog inte italienska. Och inte spanska. Portugisiska? Nä, det var nog italienska ändå. I vilket fall luktade mannen svett och surt. Det eleganta paret som glidit in och satt sig bredvid mig verkade tro att det var jag som luktade.
Tio minuter i sex informerades vi om att kyrkan var överfull och åtminstone hundra pers stod utanför och kom inte in. Prick 18:00 tutade konserten igång och den varade i ganska exakt 47 minuter. Lustigt, jag har alltid inbillat mig att Mozarts Requiem är ett mastodontverk som varar fyra timmar. Minst. Trots att jag har den på CD. En skiva som varar kanske 50 minuter. Men nog låter det som att, tja, Mozarts dödsmässa, jösses folk, den håller på hela kvällen!
Har ni förresten tänkt på att väldigt många yngre, manliga kyrkomusiker ofta ser ut som ungmoderater? Oavsett vilka politiska åsikter jag har som vuxen, går det inte att komma ifrån att jag fortfarande avskyr ungmoderater. Dessa små lillgamla muf:are som inte verkar kunna stava till råckenråll eller kunna drälla runt och liksom bara hänga som vanliga ungdomar. Och nog fan ser de hällörade ut. Det är lite mormon över dem. Ungmoderaterna, allts. Som liknar unga kyrkomusiker. De må vara duktiga på att framföra musik, men jag undrar om det går att umgås med dem. Gillar de actionfilmer? Skräck? Serietidningar? Unken humor? Eller sitter de bara och diskuterar döda kompositörer dagarna i ända?
... Fast det får de gärna göra, sitta hemma och diskuterar döda kompositörer, så länge det låter så här bra när de spelar. För gårdagens konsert var verkligen mindblowing. Jag fick gåshud och glömde den stinkande italienaren bakom mig och fettot framför mig.
Dirigenten Alexander Einarsson liknade Bingo Rimér, åtminstone lite grann, och han höll ordning på orkestern Cappella Lundensis, S:t Petri kyrkokör, samt solosångarna. Sopranen såg rätt snygg ut, åtminstone upplyst av levande ljus och från den plats jag satt på. Fast jag kan ju ha sett fel. Men jag imponerades av hennes klackar.
För den allsångsbenägne hade det delats ut ett häfte med verkets texter. På latin, förstås. "Dies irae", det är ett seriealbum av Milo Manara. Men det sjungs det förstås här - följt av "Dies illa". Illa? Låter lite skojigt. Men i övrigt består texten mest av "sanctum" och "memoriam" och grejor. Flera rader skulle kunna vara titlar på Dario Argento-filmer. Eller mystiska böcker och människor i Dario Argento-filmer.
För den som ville fuska fanns det en svensk översättning på högersidorna i häftet. Men det var mest rappakalja. Lite torftigt och osammanhängande. Det låter inte alls lika coolt på svenska.
Fantastisk konsert var det i alla fall. Jag var alldeles svettig efteråt.
På väg hem från kyrkan gick jag bakom en man iförd svart överrock och med snäckor i öronen. I högra handen höll han en cigarrett, medan han i den vänstra bar en genomskinlig påse med åtminstone ett kilo vindruvor och en burk Red Bull.
Det såg inte klokt ut.
Vindruvor och en burk Red Bull? Det är ju en sak att komma gående med en genomskinlig påse med nudlar eller pasta eller två burkar krossade tomater, eller vad man nu kan tänka sig ha köpt med på väg hem för en snabbt middag. Men den här snubben hade tydligen spontantköpt vindruvor. Vilka han ska skölja ner med Red Bull.
Den som vill ha mer requiem rekommenderas se (om) Jean Rollins REQUIEM FOR A VAMPIRE. Mer naket och fler vampyrer än i Mozarts verk.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx