fredag 4 november 2011

Bio: Page One: Inside the New York Times

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jag började skriva professionellt i media 1993. Okej, redan 1989, om vi ska räkna min debut som professionell manusförfattare till serietidningar.
Fast egentligen kan vi gå tillbaka ända till 1981, då jag publicerade mitt första fanzine. På den tiden, för 30 år sedan, fanns det inga andra alternativ om man ville publicera sig; om man ville ge ut sina egna och/eller andras grejor. Inte nog med att jag gav ut en mängd serie- och science fiction-fanzines (ibland fotostatkopierade, ibland spritstencilerade, ibland tryckta på mer avancerade sätt), jag spenderade dessutom en hel del pengar på att köpa fanzines. De här kostade nämligen pengar - eller åtminstone svarsporto.
I och med att det kostade pengar att trycka och distribuera sin lilla tidning, man ville ju få tillbaka sina utgifter - och därför försökte i alla fall de flesta av oss att åstadkomma en produkt folk faktiskt var villiga att betala pengar för. Det var inte alltid tidningarna var värda pengarna, men principen var förstås att man betalade för innehållet.
Ett av de stora problemen idag är ju att Internet gjord det så ohyggligt lätt för vem som helst att publicera sig - och för världens befolkning att komma över information gratis. Något som lett till Den Stora Tidningsdöden.
... Och, tja, se på mig. Här sitter jag och skriver detta - på Internet. Jag startade den här bloggen 2008 för att få möjlighet att skriva precis hur fan jag vill om film och annat, utan att någon redaktion lägger sig i. En annan orsak är att jag ville nå läsare över hela landet. Har jag plötsligt börjat konkurrera med mig själv? I mitt fall kan det dyka upp en del märkliga frågeställningar.
Trots att jag själv är väldigt verksam på nätet, är jag kritisk till många av de som kommit fram med hjälp av bloggar och annat. Bara för att man kan designa en snygg sajt är behöver man inte vara en bra skribent. Bara för att man vet mycket om mode och har hundratusentals läsare, behöver man inte vara en bra skribent. I synnerhet inte om man är 20 och absolut inte kan något annat.
Problemet med dessa bloggare och liknande är ju att de ynglat av sig till andra medier. Kvällspress, gratistidningar och ibland även morgontidningarna skriker efter unga skribenter. Helst unga tjejer. Det spelar ingen roll om de skriver dåligt och att de saknar både livs- och yrkeserfarenhet, så länge de är unga och coola. Herregud, när jag läser om de artiklar och recensioner jag skrev när jag var 25 skäms jag. Man ska fan inte låta 25-åringar recensera film!
Oavsett vad som händer på Internet: Print is king. Att skriva för en tryckt tidning smäller i många fall högre. I alla fall om man tillhör mitt skrå. Och om man bor i Sverige. Vem som helst kan på fem minuter starta en filmblogg och kalla sig filmkritiker, men vill man få recensionsexemplar av DVD:er, komma in på pressvisningar och liknande, är det bra att även ha en tryckt tidning i ryggen. TOPPRAFFEL! har inget gigantiskt antal läsare, men ändå hyfsat många. Dock imponerar det mer om jag visar upp till exempel Nya Upplagan, som trycks i 30 000 ex i månaden.
Vart vill jag komma med allt detta? Jag har ju fortfarande inte kommit fram till filmen jag ska recensera!
Men det gör jag nu.
Andrew Rossis dokumentär PAGE ONE: INSIDE THE NEW YORK TIMES tar oss bakom kulisserna på denna gamla drake, en av världens mest betydande dagstidningar (och vars entré maskerades till The Daily Planets i SUPERMAN - THE MOVIE). The New York Times är även en av de tidningar som fortfarande ges ut i USA, efter att ett oerhört stort antall tvingats lägga ner, utkonkurrerade av andra medier.
Dagspress är för långsamt. Nyheterna kommer ut för sent. Det är ett av de vanligaste argumenten till varför allt färre köper dagstidningar. Ett annat argument är att dagstidningar kostar pengar - och i dag är få villiga att betala för en produkt när i stort sett exakt samma information finns tillgänglig annorstädes.
Visst, det stämmer. Men köper man en dagstidning, för man - förhoppningsvis - bättre, mer erfarna skribenter och fylligare artiklar och reportage. En tweet är inte samma sak som fyra helsidor i New York Times.
I Rossis film träffar vi en rad journalister och redaktörer, de berättar om hur de arbetar, hur de kämpar mot konkurrensen, och om alla nerskärningar. Journalistveteranen David Carr ställs mot en nyanställd 21-årig kille som handplockats av tidningen, eftersom hans blogg alltid var först med stora nyheter och nådde stora mängder läsare. Carr - som låter som Harvey Pekar och har samma buttra utstrålning - är en före detta narkoman, han har levt ett hårt liv, och som journalist är han verkligen Old School. Det är en hårdkokt kille och jag tänker på en del klassiska amerikanska 40-talsfilmer som utspelar sig i nyhetsbranschen. Till slut erkänner Carr att han börjat twittra. Han hade inget annat val.
En stor del av filmen ägnas åt Julian Assange och dennes WikiLeaks; den sajt som verkligen fick gammelmedia att få upp ögonen och inse att något har hänt, att media inte längre ser ut som det alltid gjort. Passande med tanka på rättegången mot Assange häromdagen.
PAGE ONE: INSIDE THE NEW YORK TIMES bjuder kanske inte på några nyheter vad gäller problematiken med modern nyhetsförmedling. Åtminstone inte för mig, som börjar bli något av en veteran. Men det är en väldigt intressant film. Dessutom är den välgjord och medryckande, till skillnad från Maj Wechselmann vet Andrew Rossi hur man gör en dokumentärfilm.






(Biopremiär 4/11)

2 kommentarer:

Cyril Tönisberg sa...

"...till skillnad från Maj Wechselmann". Den var bra!

Pidde Andersson sa...

... Hä hä hä!
Stämningen var rå, men hjärtlös!

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx