söndag 27 november 2011

Bio: The Future

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
En gång i tiden innebar termen "independentfilm" en film, främst en amerikansk sådan, som gjordes utanför de stora studiorna och deras system. Numera har som bekant independentfilm snarare blivit en genre. "American independent". Så fort man hör det ser man bilder framför sig. Några 30-somethings som dricker kaffe och hänger i serietidningsaffärer eller sitter i varandras soffor och pratar och pratar och pratar. Och det är sällan särskilt kul.
Miranda July är visst en av independentfilmens nyare älsklingar, fast jag har inte sett hennes tidigare grejor; främst kortfilmer. Långfilm har hon bara gjort en tidigare, ME AND YOU AND EVERYONE WE KNOW. Jag konstaterar dock att hon skrivit storyn som Wayne Wangs rätt misslyckade (och "vågade") film THE CENTER OF THE WORLD bygger på. Det är inget att vara stolt över. Jag var på urpremiären i Cannes och publiken ryckte mest på axlarna.
THE FUTURE känns nästan som en parodi på independentfilm. Dock är så inte fallet. July har skrivit, regisserat och innehar den ena huvudrollen som Sophie, som sedan några år bor tillsammans med Jason (Hamish Linklater, som är märkligt lik Jessica Harper).
De här två ska adoptera katten Paw-Paw (July gör även kattens röst, den agerar filmens berättare), men det dröjer en månad innan de kan hämta kattskrället. De får av någon anledning för sig att deras liv kommer att ändras totalt när de blir med katt, så de får för sig att, öh, "fånga dagen". För att kunna göra detta säger de upp sig från sina jobb, de säger upp sitt internetabonnemang och börjar ägna sig åt nya saker. Jason blir dörrknackare och säljer träd. Sophie, som är danslärare, hittar på något hon kallar "30 days of dance", hon ska hitta på en ny dans om dagen och lägga ut dem på YouTube (trots att hon alltså saknar internet). Det går inte så bra. Och när Sophie på ett besynnerligt sätt lär känna den äldre Marshall (David Warshofsky) och dennes lillgamla dotter tar saker och ting en ny vändning.
Kort sagt är THE FUTURE en riktigt dåligt film. Det här är löjeväckande pretentiöst. Det ska vara lite absurt och surrealistiskt, är det tänkt. Det är säkert också meningen att det ska vara lite "crazy" här och var. Men det är det förstås inte. Den pratande katten var en sällsynt dum idé. Vi ser bara dess tassar; något slags muppvariant. Marshalls unge var en lika dum idé. Vid ett tillfälle gräver hon en gjup grop i gräsmattan. Sedan ställer hon sig i gropen. Hon har tänkt stå där hela natten. Dumt. Och hon pratar som en förläst 45-åring.
Jason har fått för sig att han kan stoppa tiden, och till slut lyckas han också. Och han kan se vad Sophie har för sig någon annanstans. Till på köpet lyckas han kommunicera med en högre makt; månen, eller vad det nu var, jag minns inte. Otroligt dumt.
Fast jag gillade en scen där Sophie visar rumpan. Men det säger mer om mig än filmen. Av någon anledning är Sophie märkligt lik Linda Lovelace. Eller möjligtvis Desirée Costeau.
Det ligger nära till hands att totalsåga THE FUTURE och sätta en etta, men det tänker jag inte göra. För det här är inte inkompetent gjort. Filmfoto och annat är bra. Och filmen förolämpar inte publiken, som TWILIGHT och I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT.
THE FUTURE är bara en dum, fånig, småtrist, irriterande, superpretentiös konstfilm som lämnade mig fullkomligt likgiltig.







(Biopremiär 25/11)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx