onsdag 12 oktober 2011

Bio: Tanyas sista resa

Foton copyright (c) Folkets Bio
Folkets Bio är ju ett företagsnamn med viss modifikation. Med det namnet bör man ju egentligen förvänta sig pilsnerfilm och fetaction, men det är ju snarare precis tvärtom. De visar några av de smalaste filmerna på repertoaren. Fast så är ju Folkets Bio ett typiskt proggigt företagsnamn med klar 70-talsdoft.
Den ryska filmen TANYAS RESA, i regi av Aleksei Fedorchenko, är verkligen smal. Det här är så långt ifrån en kioskvältare man kan komma, man ska inte förvänta sig långa, ringlande köer till landets biljettluckor.
Det här är en roadmovie om Aist, en man på strax över 40 som bör i en liten stad alla glömt bort (enligt honom). En ful jävla stad är det också. Allting är förfallet. Aists lägenhet är härligt klyschig, fördomarna om rysk landsbygd bekräftas: han har allting i ett och samma lilla rum: spis, vask, badkar, säng, fåtölj, bord; allting självklart rejält nedgånget. Han har även en laptop och på denna skriver han ner gamla folksagor. Aist är väldigt intresserad av det finskättade merjafolket, som dog ut för 400 år sedan.
Aist arbetar som fotograf och kallas en dag in till sin chef. De går upp på ett förfallet tak, där chefen berättar att hans fru Tanya dött under natten. Han vill inte begrava henne, han vill inte ta dit begravningsentreprenör och annat. Istället vill han att Aist hjälper honom att forsla iväg kroppen till en sjö, där de enligt urgamla traditioner ska elda upp liket på ett bål.
Så det gör de.
Och det är i princip hela filmen, ibland varvat med några flashbacks från Aists barndom och från chefens förhållande med Tanya.
Proce-
duren med liket är detalj-
erad; de ska behandla kroppen på samma sätt som man behandlar kvinnor som ska gifta sig: de tvättar den döda kroppen med vodka (what else?) och knyter sedan fast olikfärgade trådar i pubishåret (så klart). Detta parallellklipps med bilder på hur två unga tjejer knyter fast trådar i busken på en ung brud, vars ansikte man aldrig får se. Oscarsklass på den prestationen.
Efter att Aist och chefen eldat upp Tanya (efter att dränkt in henne i åtskilliga liter vodka), händer det lite till, karlarna blir uppraggade av två horor, och sedan slutar det lite spejsat. Aist och chefen pratar knappt med varandra. Ingen annan heller. Kvinnorna i filmen är ofta nakna och ... frodiga.
Filmens teman är livet, kärleken och främst däden. Framför allt döden. Allting i den här filmen har dött. Inte bara Tanya. Aists familj har döt. Hemstaden har dött. Kulturen har dött. Traditionerna har dött. Språket har dött. Merjafolket har dött. Vid ett tillfälle för vi sett ett vackert gammalt slott, inbäddat i dimma mitt ute i ingenstans, men vad det är för spännande ställe får vi aldrig riktigt veta, för genast klipps det till närliggande, förfallna - och därmed döda byggnader. Vid ett annat tillfälle går Aist och hans chef omkring i ett stort köptcenter och tittar på supermoderna TV-apparater och annat, men de verkar undra vad de har där att göra. Sådana moderniteter hör inte hemma i deras gamla döda värld.
Ibland kan TANYAS RESA bli lite vacker med en del intressanta kameralösningar, och på ett par ställen är det lite småroligt, men som helhet är detta ingenting för mig. Filmer som den här ger mig absolut ingenting. Jag satt även och funderade på hur jävla tråkigt det måste vara att bo i ett ruckel på den ryska vischan. Något jag även funderar på när jag reser genom Sverige och konstaterar att det faktiskt bor människor mitt ute i ingenstans. Om än i villor och inte i ruckel.






(Biopremiär 14/10)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx