måndag 3 oktober 2011

Bio: Så jävla metal

Foton copyright (c) Atlantic Film
Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout it out loud" och med "Sweet pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 eller så, men jag minns helt klart att det var på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett vitt konvolut, så jag ritade själv dit medlemmarna i KISS (plus lite stridsvagnar och explosioner) - självklart med kulspetspenna.
Min kompis Adam hade dock flera album med KISS och ett par år senare köpte vi varsin elgitarr och bildade en hårdrockgrupp som märkligt nog aldrig fick något namn. Vi fick heller aldrig fler medlemmar. Däremot komponerade vi ett helt gäng låtar, både på svenska och engelska, som vi spelade in på ett billigt kassettband. Våra kunskaper i engelska var bristande, och Adams låt "I was love" måste ha varit ett mästerverk i genren Konstiga texter: "I was love in the girl - his name was Susan".
När jag växte upp spelades det i princip aldrig hårdrock på radion eller visades något på TV. Vi läste tidningen Poster och fantiserade om hur coola alla dessa band måste vara när de även rör på sig. Och många av banden på bilderna och affischerna visste vi inte heller hur de lät, enda sättet att höra dem var att köpa deras skivor.
Först på 1980-talet började det spelas en del på radio; jag satt varje vecka klistrad och lyssnade på Rockdepartementet på P3, och minsann om det inte dök upp program som körde musikvideor på TV. Dock började jag under 80-talet lyssna på annat än hårdrock. Det var inte lika kul när KISS sminkade av sig och jag tyckte att banden såg allt jönsigare ut. När jag tänker efter var det väl inte så mycket musiken som gjorde att jag slutade lyssna på hårdrock - även om jag hade svårt för alla fläskiga syntar som plötsligt dök upp. Det var nog mest att hårdrockarna inte var så tuffa längre. Det var klar pellejönsvarning på många av dem. Jag började istället att lyssna på andra genrer, för att mot slutet av 80-talet bli så kallad svartrockare. Hm.
Yasin Hillborgs dokumentär SÅ JÄVLA METAL var den klart bästa svenska film jag såg på Malmö Filmdagar härommånaden. Versionen som visades var till 95% färdig, men det var bara småjusteringar som skulle göras och inga drastiska ändringar. Här skildras den svenska hårdrockens historia från sent 60-tal fram till idag.
Inte helt oväntat öppnar filmen med ett par klipp ur det legendariska avsnittet av SVAR DIREKT där Siewert Öholm ska diskutera hårdrock i allmänhet och W.A.S.P. i synnerhet; ett fullkomligt bisarrt program i klass med STUDIO S om videovåldet. Dåvarande OKEJ-redaktören Anders Tengner satt där som expert, men fick knappt säga någonting, medan publiken utgjordes av upprörda föräldrar, småbarn, ett gäng religiösa, samt Staffan Hildebrand. Vi får se väldigt lite av det här programmet i Hillborgs film, men bland det märkligaste är att Öholm insisterar på att W.A.S.P. står för We Are Satans People, medan Tengner säger något om att det i hans ordbok står att det betyder "geting" (detta visas inte i dokumentären). Ingen var medveten om att W.A.S.P. förstås är en väletablerad förkortning för White Anglo-Saxon Protestant, vilket man tycker att någon borde känt till.
Hur som helst, därpå följer en ohyggligt lång rad med intervjuer med bandmedlemmar och gamla, mer eller mindre suddiga konsertklipp. Först band jag aldrig någonsin lyssnade på, som November och Neon Rose, innan man når fram till den roligaste delen; den om 80-talet. Jag må ha varit avigt inställd på den tiden, men idag kan jag inte låta bli att charmas och bli nostalgisk. Det känns som om allting var gladare, färggrannare och mer oskyldigt på 80-talet. Det är ju som Mickey Rourke säger i THE WRESTLER; plötsligt kom Kurt Cobain och förstörde allt.
Yngwie Malmsteen medverkar förstås och berättar några sanslösa historier, och även om jag förstås aldrig gillade Europe, är det intressant att höra bandmedlemmarna berätta om sin karriär. När 80-tal blir 90-tal är det för min del inte lika intressant längre. Min musikdiet på 90-talet bestod av en märklig mix av Trent Reznor, tysk partymusik och Dean Martin. Jag tyckte även att hårdrocken rockade allt mindre - jag började känna mig som min farfar, som brukade hävda att all modern musik lät som tröskverk. Nej, jag har ingen som helst relation till Entombed, Bathory och de där, för att inte tala om senare band. Hammerfall? In Flames? Nä. (Här påpekade genast en läsare - vi kan kalla honom "Orvar" - att Bathory skivdebuterade redan '84 och därför inte kan kallas ett utpräglat 90-talsband)
Slog mig just att den senaste hårdrockskonserten (nåja) jag var på, var när Lordi spelade på en beach i Cannes. Det var jätteroligt - i synnerhet som Njutafilms' head honcho Nicolas Debot hela tiden skrek "Fortare! Hårdare!".
Förutom en massa svenska band och producenter, intervjuas även Dani Filth, Danko Jones och Lars Ulrich. Det dyker upp fler klipp ur gamla TV-program och folk på stan frågas vad de tycker om hårdrock, och om hårdrock tycker de inte. En gammal kärring undrar varför det måste komma nya saker, vad är det för fel på den gamla musiken?
Nej, det är inget fel på den gamla musiken. Idag, 25 år senare, kan jag mycket väl lyssna på 80-talshårdrock. Och då inte ens i smyg.
I vilket fall: SÅ JÄVLA METAL är en jävligt underhållande och intressant dokumentär! Fast vissa av de medverkande borde allt klippa sig.






(Biopremiär 7/10)

2 kommentarer:

Spiring sa...

Var rätt förtjust i Sweet i mitten av 70-talet (det var Hårdrock, i alla fall för tioåringar), men under hela 80-talet kändes hårdrocken rätt ointressant. Först när dödsmetallen kom började det kännas just Hårt igen. Och Rätt.

Öholm var säkert medveten om vad WASP normalt sett stod för (att Tengner inte var det förvånar mig inte ett skvatt). Men Öholm visste förstås vad de EGENTLIGEN menade. Samma med Kiss och Slayer, båda ord med en alldaglig betydelse som trots det kunde utläsas som lite toofare. Satan Laughs As You Eternally Rot! Men såna som Öholm lurar man inte.

Pidde Andersson sa...

Jag minns ju att man i mitten av 70-talet gillade KISS och Sweet (och gjorde ingen större skillnad på musikstilarna). Och detta var ju dessutom några år innan kampen mellan syntare och hårdrockare uppstod.
Dödsmetallen har jag aldrig förstått mig på.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx