torsdag 20 oktober 2011

Bio: Pina

Foton copyright (c) TriArt Film
Då har jag återigen sett en film jag omöjligt kan recensera - ellerrättare sagt, omöjligt sätta ett betyg på. Senast var det ju VEM ÄR VAR?, som vänder sig till treåringar. Den här gången handlar det om dans. Konstnärlig dans. Och jag är något alldeles oerhört ointresserad av konstnärlig dans, jag tycker att det är fullkomligt obegripligt och tråkigt. Jag förstår mig på det här lika mycket som högstående poesi och svensk folkmusik, två andra kulturyttringar jag aldrig skriver om.
Men jag har ju bestämt mig för att ta upp alla filmer som får biopremiär i Malmö (om jag nu inte missar dem), och även om jag inte kan recensera och rättvist bedöma PINA, kan jag ju alltid skriva om den. Notera att jag inte kommer att skriva "filmen är en enda lång pina," eftersom det är ett lite för lättköpt skämt.
Wim Wenders ligger bakom den här hyllningsfilmen till den tyska koreografen Pina Bausch, som gick bort 2009. Att kalla filmen dokumentär vore fel, eftersom 97% består av dans, ibland varvat med dansare som uttalar sig om Pinas stora inflytande.
Filmen är i 3D, vilket kan tyckas vara ett märkligt beslut, men jag tror att baktanken här är att få bioduken att framstå som en scen; 3D:n här ger enbart en känsla av djup, dansarna slungas inte ut i publiken (vilket onekligen hade varit effektfullt). PINA visas på Spegeln i Malmö, som har ett helt annat 3D-system än Filmstaden och Royal. Det Spegeln använder sig av är betydligt bättre, bilden är genomgående skarp. Enda nackdelen är att Spegelns stora salong inte är den bästa; sluttningen är minimal och duken sitter för högt, vilket innebär att man inte kan sätta sig på ett för 3D optimalt ställe, det vill säga i mitten relativt långt fram.
Pina Bausch själv dyker upp på ett ställe och dansar, således måste hon ha kolat vippen efter att arbetet med filmen påbörjades. Hon ser ut som den där otäcka kvinna i JURTJYRKOGÅRDEN; hon som låg i ett rum på vinden och led av ryggmärgscancer eller vad det nu var.
Dansarna pratar om att uttrycka sig med kroppen, om att berätta historier med kroppen, om rollfigurer - men jag fattar fortfarande ingenting. Jag vet inte vad det är de vill uttrycka eller berätta. Jag är väl dum i huvudet. I första scenen ligger de mest och kravlar i sand som hällts ut på scengolvet. I nästa scen skuttar de omkring i ett tom kafé och det är visst dramatiskt och de klättrar på stolar och varandra med desperata ansiktsuttryck. Här, ungefär en halvtimme in i filmen, gick jag ut i foajén för att hämta en mugg kaffe, och därute kände jag för att stanna - men det var bara jag där, och jag gick in igen. Jag hade inte missat något, de satt fortfarande på kaféstolar och viftade med armarna.
Därefter sprattlar folk omkring i vatten och skuttar omkring på stan, ombord på en buss och på industriområden. I ett återkommande inslag promenerar folk i en lång rad och utför rörelser som ska symbolisera årstider.
Är jag fördomsfull? Klart jag är! Koketterar jag med min okunnighet? Klart jag gör! Men det är det förstås helt okej att jag gör, med tanke på alla dessa horder av filmkritiker som koketterar med sin okunnighet om- och ignorans av genrefilmer.
Påfallande många av dansarna är ... av mogen ålder. De är rätt gamla. Ibland mycket gamla. Jag tänkte att om inget annat kan man väl få se lite tjusiga snuttgurkor som dansar loss, men de är fåtaliga.
Pina Bausch och hennes danstrupp och uppsättningar är världsberömda, och det finns förstås en orsak till detta. Det är bara det att jag inte förmår uppskatta det. Om du nu råkar vara inne på dans, lär du säkert tycka att PINA är en fantastisk film. Själv tyckte jag mest att det var grymt tråkigt.
Så vad sätter jag för betyg på det här? Nja, jag vet inte. Men varför inte ge Wim Wenders en baguette?







(Biopremiär 21/10)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx