onsdag 12 oktober 2011

Bio: Franska nerver

Foton copyright (c) TriArt Film
Ännu en gång dags för en fransk film. Det brukar ju bli ett par i månaden nuförtiden. Den här gången är det en romantisk komedi av bagatellartad med charmig karaktär.
FRANSKA NERVER är en ganska missvisande titel. Jag tolkar uttrycket som att man har lätt för att brusa upp, och det är inte vad Jean-Pierre Améris' film handlar om. Originaltiteln är LES ÉMOTIFS ANONYMES, vilket på ett ungefär betyder "anonyma känslomänniskor". Det här är en grupp människor i Paris som träffas och enligt Anonyma alkoholister-modell pratar om sina problem med just känslor och beteende. En kvinna kan inte säga nej och hamnar på grund av detta alltid i knipa. Och så har vi Angélique (Isabelle Carré), som är väldigt blyg, hämmad och inte klarar av uppmärksamhet - hon kan till och med tuppa av.
Angélique är utbildad choklad-
bagerska, hon är till och med Frank-
rikes bästa - något ingen känner till, eftersom hon jobbade anonymt och utgav sig för att vara en gammal eremit. När hennes arbetsgivare dör tar hon anställning hos en annan chokladtillverkare, ett konkurshotat företag som drivs av den vid första intrycket stränge och bestämde Jean-René Van Den Hugde (Benoit Poelvoorde). Dock visar det sig att Jean-René lider av samma symptom som Angélique och går till en psykiater, som ger honom olika uppgifter.
Ingen vet förstås att det är Angélique som är eremiten, hon tror att det är en bagare de söker, men det är som säljare hon omedelbart får anställning. Jean-Renés psykiater ger sin patient i uppdrag att bjuda ut en kvinna, och han frågar då genast Angélique om hon vill gå på restaurang med honom - vilket leder till en märklig middag, där Jean-René svettas av nervositet och hela tiden springer in på toaletten för att byta skjorta, medan Angélique har förberett sig med olika samtalsämnen, som "Vad tycker du om situationen i Mellanöstern?".
Det dröjer inte många dagar innan Angélique och Jean-
René blir förälsk-
ade i varandra, vilket skrämmer dem och leder till fler förvecklingar - och självklart moste hon också rycka in och komponera utsökta praliner för att rädda företaget.
Problem-
et med FRANSKA NERVER är att filmen ungefär halvvägs in börjar trampa vatten; situa-
tionerna leder inte vidare, och av någon anledning har man drämt till med ett riktigt Hollywoodslut, där alla ska hjälpa till för att få ihop Angélique och Jean-René. Det enda som saknas är applåder.
Men det är trots detta onekligen en väldigt charmig liten film med flera roliga scener. Poelvoorde, som vi känner igen från en lång rad filmer, är skojig och har ett bra minspel. Det förekommer även en kul kypare.
Jag blev lite förvånad när det plötsligt dyker upp en laptop - jag var nämligen övertygad om att filmen utspelar sig på 1960-talet. Det ser ut som om tiden har stått stilla i dessa Pariskvarter, folk klär sig inte speciellt modern, och i en märklig scen brister Angélique ut i sång och dans när hon nyförälskad promenerar genom stan.
Småtrevligt, bagatellartat och lättglömt. Men oj, vad jag blev sugen på choklad när jag såg filmen!





(Biopremiär 14/10)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx