Bio: Green Lantern

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox
När jag var liten påg gick Gröna Lyktan i tidningen Gigant, en färgtidning med superhjälteserier från DC, och som jag då tyckte var väldigt tjock – hela 68 sidor. Dyr var den också, så pass dyr att jag bara köpte den begagnad på Fyndshopen, där den kostade lika mycket som alla andra tidningar.
I Gigant huserade Lagens Väktare, Blixten, Höken och lite annat löst folk, som alla dök upp i den typ av ryckiga, ibland svårbegripliga äventyr, som DC producerade på 70-talet. Och här återfanns även Gröna Lyktan.
Jag gillade nog aldrig riktigt Gröna Lyktan när jag var grabb. Jag tyckte att det var lite fusk med den där ringen som innhåller en stor, grön Barbapapa som kan fixa precis allting. Och Hal Jordan, som den här hjälten heter i det civila, var väl ingen större personlighet.
Ibland publicerades dock de numera klassiska avsnitten av Denny O’Neil och Neal Adams i vilka Gröna Lyktan jobbade i team med Gröna Pilen (som tidigare hetat Röda Pilen i Sverige, antagligen för att inte blandas ihop med Gröna Lyktan. Det här funkade väl så länge Gigant publicerades i svartvitt), och ibland dök den raffiga Svarta Fågeln upp i sina nätstrumpor. Jag tyckte att de här avsnitten var skithäftiga. Idag tycker jag att det är grymt snyggt tecknade — förstås — men liksom så mycket annat från den tiden, är avsnitten ofta mer än lovligt förvirrade. Än värre blev det när Gröna Lyktan begav sig ut i rymden och ägnade sig åt kosmiska resonemang med märkliga varelser.
Jag läser på nätet att figuren dök upp för första gången redan 1940 och då var det en viss Alan Scott som fick ägera grön superhjälte. Sedan dess har rollen innehafts av en hel rad olika typer. Men jag minns honom fortfarande som Hal Jordan.
…Och det är Hal Jordan som Ryan Reynolds spelar i den här nya biofilmen i regi av Martin Campbell (CASINO ROYALE).
Visst blir man lite misstänksam när det dröjer så här länge innan en ny, stor, amerikansk superhjälteblockbuster får svensk premiär. Filmen gick upp i USA redan den 16:e juni och gjorde väl inget större väsen av sig – filmen har inte gått dåligt, men den fick ljummen kritik och det har inte varit så mycket ståhej runt den. Visst är det trångt på svenska biografer just nu, i synnerhet på 3D-dukarna, Harry Potter och andra tar mycket utrymme, men nog är det märkligt att GREEN LANTERN har fått vänta så här länge. Jag får känslan av att den svenska distributören inte tror på filmen.
När Campbells film börjar får man allt sitta med block och penna och anteckna för att hänga med. Vi färdas genom rymden och till främmande världar, medan en högtravande brittisk röst berättar allt om den smaragdgröna kraften som förvaras i ringar, hur den intergalaktiska poliskåren The Green Lantern Corps bildas, hur en ondskefull varelse slipper lös och bär sig åt, och allt detta kryddas med fullkomligt omöjliga namn på planeter och varelser – och Basil Exposition håller på att babbla om detta alldeles för länge. Det går hyfsat bra att låta bli att hänga med i detta intro.
En medlem av Green Lantern Corps attack-
eras och flyr i ett rymdskepp, och kraschlandar på Jorden. Han är döende och skickar iväg den gröna kraften för att leta upp en värdig ersättare – en person som är duglig, modig och fullkomligt orädd.
Kraften hittar stridspiloten Hal Jordan, en slarvig typ som har ett stökigt privatliv och plågas av minnen av en olycka som dödade hans flyghjälte till far. Hal förses med en ring och ett slags lykta han kan ladda ringen med, och poff, så iförs han en superhjältedräkt och en fjollig mask dyker upp över hans ögon. Masken dyker visst upp av sig själv när hans identitet måste skyddas. Och så sugs han upp i rymden och hamnar på en planet där the Corps har sitt högkvarter.
Där utbildas Hal; han måste slåss mot en biffig typ och han får lära sig att kraften i ringen formar sig till det han tänker på. Allt för att han ska kunna bekämpa brott på så långsökta sätt som möjligt, för att filmen ska bli intressant att titta på (och serierna kul att läsa). Det hade ju varit för enkelt att bara låta ringen bygga ett grönt fängelse runt bovarna.
På en här planeten sitter även en massa visa män högt, högt upp på vad som liknar obelisker. Dessa är klädda i röda dräkter som är så långa att de när ända ner till marken. Varför sitter de där uppe? Vad gör de hela dagarna?
Nere på Jorden får vi träffa den illasin-
nade senatorn Ham-
mond (Tim Robbins), och vi får veta att en hemlig organisation som jobbar åt regeringen har hittat liket av den andre Gröna Lyktan från inledningen. Hammond har en misslyckad son med mustasch, Hector (Peter Sarsgaard), som dessutom är lika misslyckad rymdforskare. Hector hämtas för att tillsammans med en doktor spelad av Angela Bassett (som jag först inte kände igen) ta reda på så mycket som möjligt om rymdgubben.
Tyvärr innehåller liket partiklar av den onda varelsen från inledningen och Hector smittas och börjar förvandlas till något slags ond elefantman.
Hal Jordan suktar förresten efter sin pilotkollega Carol (Blake Lively), som han varit ihop med tidigare, och under en helikopterolycka rycker Hal in som Gröna Lyktan för första gången och räddar både Carol och senator Hammond. Fast senare känner Carol igen Gröna Lyktan trots den lilla ögonmasken. Så klart hon gör! Det vore ju skitkonstigt om hon inte kände igen honom.
Ja, och så attack-
erar den onda varelsen från rymden och det ser ut som om det väller ut gigantiskt bajs i staden och slukar skyskraporna, och det blir fajting, och man har uppfunnit en gul ring med gul kraft, som visst inte är bra, och den vresige grönlyktan Sinestro (Mark Strong med rött ansikte) förstår att Hal Jordan allt är en hyvens grabb, och under eftertexterna dyker det upp en extrascen som hintar om en uppföljare.
Problemet med GREEN LANTERN är handlingen. Allt som har med det kosmiska och the Green Lantern Corps att göra, är precis som i serierna alldeles för förvirande – vilket alltså främst beror på att allt och alla heter saker som Abin Sur och Tomar-Re. Men det kan man ta. Värre är det att skurkarna är så trista och ointressanta. Och vad är de ute efter? Mer än att vara skurkaktiga, alltså? När Hector blir skurk gör han inte mycket anat än att … halta omkring och vara ful. Fast det är ju klart, eftersom ursprungshistorien ju måste berättas, återstår det inte så mycket tid att lägga på ett regelrätt äventyr under de två timmar filmen varar.
Dock är det här inte så illa som jag fruktade (till och med trailern var illavarslande). GREEN LANTERN är trots allt helt okej. Tekniskt sett är det förstås imponerande och till och med 3D:n funkar hyfsat. Ryan Reynolds är en sympatisk hjälte. Carol är en ganska trist roll, det går inte att göra så mycket med den, men även Blake Lively är sympatisk – och hon gör inte ont att titta på. De humoristiska inslagen är rätt kul ibland. Lustigt nog innehåller filmen inte speciellt många bombastiska superslagsmål.
Jag är fortfarande ingen fan av Gröna Lyktan, hjälten är lite för menlös, men jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till den här filmen. Och då kan ju Gröna Pilen få dyka upp, så att denne kan få ta med sin flickvän Svarta Fågeln. Eller, skit i Gröna Pilen. Gröna Lyktan kan väl få samarbeta med Svarta Fågeln utan hennes snubbe?
Slutligen: av någon synnerligen märklig anledning, blev GREEN LANTERN barnförbjuden! Här är motiverigen från Statens Medieråd:
”Historien om en superhjälte som kämpar mot en intergalaktisk ondska är visserligen till stora delar av serietidningskaraktär men innehåller en stor mängd kraftiga hot- och våldsscener. Dessa, och särskilt de återkommande inslagen där människor förtärs av eld och skrumpnar ihop medför att filmen bedöms kunna skada välbefinnandet hos barn under 15 år.”
Fullkomligt obegripligt, förstås. I synnerhet som Harry Potter och annat är betydligt mer skrämmande. Det tyckte även distributören, som överklagade, och föga oväntat sänktes åldersgränsen till från 11 år av Kammarrätten.

(Biopremiär 29/7)

http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js