måndag 6 juni 2011

Vaja stolt, baby

Visst är det märkligt att det känns lite konstigt och udda med Sveriges nationaldag.
Alldeles i början av 1990-talet skrev jag manus till en serie som hette "Svenska flaggans dag". Den tecknades av Mikael Tomasic och publicerades i det andra numret av den väldigt kortlivade serietidningen Svenska Puckomagasinet. Fast serien hade egentligen inget med nationaldagen att göra. Det var en parodi på skräckfilmer, och eftersom högtider och beryktade datum som Halloween och fredagen den trettonde började ta slut, fick det bli svenska flaggans dag.
Det är stekhett ute idag och jag vandrade vid middagstid in till centrum för att se hur nationaldagen firades. Jag anlände till Stortorget, där arrangemangen går av stapeln, och det första jag fick se, var en äldre herre i kostym som stod på en balkong och talade till folket. Fråga mig inte vem det var, jag känner inte till så många av Malmös höjdare. Borgmästaren? I vilket fall höll han på att avsluta sitt tal precis när jag kom. På trottoaren under honom stod några stolta sjömän i uniform, stadigt hållande i svenska fanor, på scenen mittemot väntade en blåsorkester och en barnkör.
Mannen på balkongen kommenderade ett fyrfaldigt leve för Sverige, varpå den församlade folkmassan glatt hurrade, en trumpetare blåste fanfar, och så utbrast alla i "Du gamla du fria", följt av applåder.
Det märkliga är att det första jag tänkte var att, fan, det var ju modigt gjort att be Malmöborna att hurra för Sverige. Av någon anledning har nationaldagen blev en extremt politiskt inkorrekt dag. Vi kan ju inte fira som man gör i Norge, USA, Frankrike och alla andra länder, vi måste ju alltid skämmas lite. Inte helt oväntat hittade jag en massa upprop och artiklar om "alternativt nationaldagsfirande". Jepp. Självklart hålls det en massa multikultievenemang samtidigt i andra delar av stan. Och i landet. Att det är internationella folkfester var och varannan helg i Malmö verkar man ha glömt.
Men allvarligt talat: vad är det som är så farligt med den här dagen?
När jag strosade runt på torget gjorde jag vissa intressanta betraktelser. Majoriteten av folket som slutit upp, var medelålders svenskar och pensionärer, och små barn - samt turister med kameror. Massor av turister med kameror. Men jag såg knappt till några invandrare. Det som saknades helt och hållet, var alla Möllankids. Här fanns inga loppbitna dreadlocks i sikte.
Blåsorkestern och barnkören brölade igång med svenska sommarvisor, barn åt glass och höll i ballonger, i ett tält bjöds det på gratis kaffe och gifflar, och i kaffekön gick det att lyssna på gamla härliga pensionärer, vilket man sällan får chansen till nuförtiden, eftersom de ju inte vågar sig ut på stan i  vanliga fall.
Jag fick en flash from the past. Det kändes som min barndoms somrar. Förvisso är det nog en efterkonstruktion, självklart var inte 70-talets somrar tre månader gassande sol, glass och glada pensionärer. Men ändå.
Det kändes fridfullt och trevligt på torget. Dessutom nästan lite rebelliskt. Vill man vara rebell idag slår man sig ner med några pensionärer och lyssnar på "Idas sommarvisa", medan vanliga Svenssons tatuerar sig och går ut och demonstrerar i någon avkrok.

1 kommentarer:

Johnny Månsson sa...

Kul och träffsäker iakttagelse.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx