söndag 5 juni 2011

TOPPRAFFEL! sörjer: James Arness

Den tredje juni dog en av världens bästa människor; James Arness. 88 år gammal hann han bli och jag har en känsla av att många faktiskt trodde att han redan gått hädan. I synnerhet som hans lillebror Peter Graves gick bort häromåret.
Vi svenskar har ju ett speciellt förhållande till James Arness. Vi svenskar och norrmän. Ett förhållande de flesta i Amerika inte kan relatera till alls.
I USA var James Arness känd som sheriff Matt Dillon i TV-serien GUNSMOKE, som logiskt nog hette KRUTRÖK i Sverige (medan den tecknade dagsstrippversionen, som publicerades på 70-talet i tidningen Western-serier, hette "Matt Dillon" - den serien var för övrigt brittisk, om jag inte minns helt fel). GUNSMOKE var minns sagt en långkörare på amerikansk TV, den spelades in mellan 1955 och 1975! Och i början av 90-talet återvände Arness som Matt Dillon i en handfull TV-filmer; den sista kom '94 och blev även Arness' sista framträdande framför kameran.
Men vår gode hjälte gjorde förstås mer än GUNSMOKE. Mycket mer. Norskättade Arness medverkade i en lång rad långfilmer innan han blev TV-stjärna. Bland hans filmer hittar vi förresten den klassiska jättemyrrysaren THEM!, som visades under lite udda titlar på svensk TV. När jag såg den första gången, hette den DE KOMMER!, vilket väl är en halvhyfsad översättning. Men den officiella svenska titeln verkar vara SPINDLARNA! Mycket konstigt, då filmen inte handlar om spindlar, utan om radioaktiva myror som muterats och blivit enorma...
Så har vi då det här med svenskarnas förhållande till James Arness. För oss är ju karln synonym med allas vår Zeb Macahan. Zebben! Den rejäle, rättrådige, slagkraftige och framför allt mustaschprydde stigfinnaren i TV-serien FAMILJEN MACAHAN.
När FAMILJEN MACAHAN kom, var det den dyraste TV-serie som dittills producerats i USA. Märkligt nog slog den inte i sitt hemland. Det är få som överhuvudtaget kommer ihåg serien, som visades i några korta säsonger under 70-talets andra hälft.
Annat var det i Sverige och Norge. Inte nog med att FAMILJEN MACAHAN gick hem i stugorna - serien gick även om blev den populäraste serien i svensk TV-historia. Åtminstone verkar det så. Repriserna har varit många, men serien har konstant varit efterfrågad. Sedan jag började skriva om film och video för snart tjugo år sedan, hörde läsare med jämna mellanrum av sig och undrade om jag visste när serien skulle komma på video och senare på DVD. Nu finns ju serien på DVD, men oj vad det dröjde.
På det hela taget är FAMILJEN MACAHAN fortfarande en bra serie. Ett par avsnitt är lite tradiga, men i stort sett är det här exemplarisk underhållning. Visst är mina åsikter om serien starkt präglade av nostalgi, men vad gör det? När omvärlden ser som värst ut, är det skönt att veta att Zeb Macahan fortfarande finns därute, praktiskt förpackad på en DVD-skiva, redo att skipa rättvisa. Seriens ledmotiv ger mig fortfarande angenäm gåshud - det är komponerat av Jerrold Immel, som även skrev temat till DALLAS.
Seriens andra stjärna var förstås Bruce Boxleitner, som spelade unge gunslingern Luke Macahan; ständigt på flykt, oskyldigt misstänkt för mord. Och på 80-talet återförenades Arness (utan mustasch) och Boxleitner i en nyinspelning av klassikern RED RIVER, gjord för TV. En helt okej och trevlig film, som förstås till stor del byggde på kemin mellan dess två stjärnor.
I början av 80-talet innehade James Arness huvudrollen i en kortlivad TV-deckare, men den har jag inte sett.
Och nu är han alltså inte längre med oss. Han har begett sig till den stora ranchen ovan molnen. Där lär han hålla ett vakande öga på oss. Och närhelst fara hotar, kommer han säkert ridande för att skipa rättvisa - hjulbent, stelbent och mustaschprydd.
R.I.P.

4 kommentarer:

Spiring sa...

Min farbror och hans fru hade en katt som hette Zeb, naturligtvis döpt efter Zebben. Det var en monsterkatt som man inte tjafsade med ostraffat, fast det kunde ju ingen veta när den fick sitt namn.

Jag tror att en sak som gör att TV-serien fortfarande håller är att den i de första omgångarna inte bara hade intriger som löpte över flera avsnitt, utan också flera intriger parallellt. Om någon sådan kändes lite mesig (typ Laura blir kär igen) kunde den balanseras av Zebbens indianäventyr. Mot slutet blev det avslutade äventyr i varje avsnitt och då blev det lite tristare.

Pidde Andersson sa...

Jo, det var ju egentligen de sista 13 (eller hur många de nu var) avsnitten med avslutade historier (som ju dessutom var tristare och svagare) som var "Säsong ett"; den enda. Dessförinnan var det en rad miniserier.
I synnerhet två avsnitt var rövtråkiga. Dels det som handlade om några kanadensiska lumberjacks i kanoter, eller vad det nu var. Och dels det avsnitt som heter "China Girl". Detta avsnitt vägrade SVT att visa på 70- och 80-talen; de ansåg att det var alldeles för våldsamt ("Det innehåller bland annat en halshuggning!" sa en TV-chef i ett debattprogram). Jag fick avsnittet av Hans Sidén på 90-talet, självklart hade han det, och när serien repriserades på TV3 ingick det.
"China Girl" är det absolut sämsta avsnittet - och troligen var det ursprungligen inte skrivet för FAMILJEN MACAHAN. Antagligen tog man ett befintligt manus till en TV-film och bytte ut rollfigurerna mot några Macahans. Bara en sådan sak som att den vissne JOSH Macahan har tilldelats huvudrollen! På slutet dyker Zebben upp och klarar biffen.

Spiring sa...

Det var nåt annat avsnitt där Joshen hade huvudrollen också, tror inte Zebben var med där överhuvudtaget. Joshen styr upp när en familj, med svagsint son, trakasseras. Den svagsinte sonen visar sig vara en makalös träsnidare. Ja, man hör ju hur spännande det avsnittet var. Min sambo, som ser om serien lite då och då, brukar hoppa över det.

Pidde Andersson sa...

Ja, just det, det stämmer...
Det hade behövts en mr Peasley för att liva upp det avsnittet!

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx