tisdag 14 juni 2011

Bio: Blue Valentine

Foton copyright (c) SF
Jag har klagat på det förr, och jag måste förstås klaga igen. Malmö må klassas som "storstad" och vara Sveriges tredje största stad, men när det gäller film på bio hamnar vi ibland på efterkälken.
BLUE VALENTINE hade Sverigepremiär den första april i år. Och den gick upp i Lund. Men icke här i Malmö. Först i fredags, den tionde juni (!), fick filmen sin Malmöpremiär på Spegeln. Och det dröjsmålet är ju verkligen i längsta laget, det lär väl inte dröja länge innan den kommer på DVD.
Långfilmsdebuterande Derek Cianfrances BLUE VALENTINE (som enligt uppgift jobbade med filmen i tolv år och skrev 67 manusutkast) har vunnit flera priser på festivaler runt om i världen och har nominerats till än fler. Huvudrollsinehavarna Michelle Williams och Ryan Gosling nominerades till varsin Golden Globe, och Williams nominerades till och med till en Oscar. Efter den svenska premiärer var kritikerna lyriska, fyror och femmor och glittrande superlativer stod som, spön i backen, och jag var lite nyfiken på filmen.
När jag nu gick iväg för att äntligen se filmen, slog det mig att jag ju inte visste vad den skulle handla om. Jag hade tidigare mer eller mindre struntat i alla läsa eventuella handlingsreferat, eller så hade jag förträngt dem. På affischen står det "A love story" och det illustrerande fotot kan få en att tro att det handlar om romantik och grejor.
Men vad som serveras är en typisk täckjackefilm. Ni vet, en sådan där grå, amerikansk independentfilm där rollfigurerna ofta bär ful täckjacka.
Michelle Williams och Ryan Gosling är Cindy och Dean, ett gift par med en liten dotter. De är ett typiskt arbetarklasspar, komplett med white trash-tendenser, och de bor i ett fult hus i Brooklyn - och i en här filmen skulle Brooklyn kunna vara precis var som helst i USA, det enda man ser är några gråa, anonyma och ytterligt tråkiga hus och gator.
Parallellt med varandra visas historien om hur Cindy och Dean träffades och varför de gifte sig, och historien om hur deras äktenskap och liv håller på att rasa ihop. Den senare berättelsen är den dominerande och den som inleder filmen, för att senare avbrytas för tillbakablickarna.
Riktigt varför så många kritiker är lyriska vet jag inte riktigt. Visst - Williams och Gosling är utmärkta i sina roller, men herregud: det här har vi ju sett förut, hundratals gånger! Folk klagar på klichéer i vanlig underhållningsfilm, men klyschorna är ju lika många om inte fler i "seriösa dramer". Det är eländes elände, det är sprit, det är lite misshandel, det är en hel del bråk och skrikande, och det är trasiga människor.
De scener som handlar om hur paret träffas är roligare än resten, mycket beroende på att Cindy och Dean då tillåts vara glada och roliga, och Cindy berättar en kul vits om en child molester (som jag förviso hör tidigare, men ändå).
...Men jag är så oerhört trött på filmer som anstränger sig för att vara fula (ja, jag vet att många ungdomar tycker att det är "snyggt" när det är skitfult); det oerhört gryniga bilderna i bakgrundshistorien sköts på Super-16, medan scenerna i nutid filmades på det digitala formated RED. Även ljudet är anskrämligt; ibland var jag glad att filmen var textad på svenska. I en scen när de åker buss dränks Goslings repliker nästan helt av motorljudet. Och det är förstås ett medvetet, konstnärligt val från Cianfrances sida.
I USA fick filmen först åldersgränsen NC-17 (inga under 17 släpps in) på grund av några inte särdeles vågade sexscener, men efter överklagan sänkes gränsen till R; barn under 17 kommer in i vuxens sällskap. Här i Sverige fick filmen inte oväntat en 11-årsgräns. Och detta säger mer om dubbelmoralens USA än om Sverige.
BLUE VALENTINE är väl en okej film. Men jag hade kunnat vara utan den. Den gav mig ingenting alls. Det här var liksom bara ännu en typisk amerikansk independentfilm. Och allt annat än en feel good-film. 





(Malmöpremiär 10/6)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx