onsdag 11 maj 2011

Bio: Insidious

Foton copyright (c) SF
Jag har säkert nämnt det förr, men när jag går på bio och bänkar mig för att se en ny skräckfilm, försöker jag göra det med förhoppningen att bli skrämd, eller åtminstone känna kalla kårar - eller bli underhållen, om ingen annat.
"Okej. Skräm mig!" tänker jag när mörkret sänker sig i salongen.
Det är sällan det händer. Nästan aldrig.
Visst, jag vet. Jag är härdad. Jag är en medelålders man som sett tusentals skräckfilmer. På ett sätt ska det mycket till för att skrämma och överraska mig. Samtidigt behövs det egentligen inte så mycket.
"Du som påstår att du gillar skräckfilm - varför sågar du allting?" frågar folk ibland. Nja, jag sågar väl inte alting. Men nej, jag tycker sällan att modern skräckfilm fungerar. Allra minst skräckfilm med för hög budget. Det är sällan det blir riktigt bra när man öser in för mycket pengar i projekten. De flesta avde stora klassikerna - de mest effektiva chockmaskinerna - är ju extrema lågbudgetproduktioner.
INSI-
DIOUS i regi av James Wan, som gjorde den första SAW, efter ett manus av Leigh Whannell som skrev samma första SAW, och med PARANORMAL ACTIVITY-regissören Oren Peli som producent, är till 50% en riktigt bra spökfilm. Kanske till och med till två tredjedelar.
"Insidious". Adjektiv 1. FÖRRÄDISK 2. LÖMSK 3. DOLSK 4. SMYGANDE
I centrum står familjen Lambert; Josh (Patrick Wilson), Renai (Rose Byrne) och deras tre små barn. Josh är lärare medan Renai är hemmafru, och i filmens början flyttar de in i ett nytt hem; en lagom spöklik gammal villa. Det dröjer inte länge innan vi förstår att något inte står rätt till i huset. Dalton (Ty Simpkins), en av sönerna (han som ser ut som Justin Bieber på affischen), går upp på vinden, där han plötsligt får syn på ... något. Han skriker till och när föräldrarna kommer upp på vinden hittar de grabben medvetslös.
Läkarna står maktlösa. De vet inte vad som hänt Dalton. Han ger intryck av att ligga i koma, men man hittar inget fel på honom. Dalton får ligga hemma i pojkrummet, månaderna går och snart börjar oförklarliga och otäcka saker att hända. Renai hör okända, hotfulla röster i en baby monitor (vad heter en sådan på svenska?), ett skrämmande ansikte syns i ett fönster, någon går fram och tillbaka på terrassen...
Till slut tvingas familjen flytta - bara för att de ska inse att det inte var huset de bodde i som var hemsökt...
INSI-
DIOUS öppnar med väldigt snygga förtexter och jag fylls av hopp. Det här är mysigt! Och det fortsätter lika bra. Stilmässigt går tankarna till 70-talsfilm, färgtonerna är ibland aningen grådaskiga, fotot känns naturligt, och rollfigurerna är bra - det här är en vanlig familj, vanliga människor, sympatiska, och skådisarna gör dem bra.
Vad som är ännu bättre, är att det faktiskt är riktigt jävla creepy! Den långsamma uppbyggnaden och händelserna gör filmens första del överraskande kuslig och till och med jag kände nackhåren resa sig och emellanåt satt jag på helspänn. Oj! Tänk att det här skulle vara så bra?
Men så passerar vi halvtid och plötsligt verkar Wan vilja sabba allt han byggt upp. För nu dyker det upp två spökjägare som blir något slags comic relief. Som värsta ghostbusters har de med sig en massa teknisk, fjantig spökjägarutrustning. Den kusliga stämningen försvinner nästan helt när dessa fåntrattar gör entré.
Jag gillar inte heller upplösningen, förklaringen till det hela. Det blir för mycket mumbo-jumbo och för många spöken och demoner. Även om en docklik, leende spökfamilj är riktigt läskig.
Det är synd, det här, att det blev så. Jag var länge inne på att ge INSIDIOUS en stolt fyra i betyg, men andra delen är inte värd mer än en tvåa - om man är snäll. Så i slutänden kan mitt betyg förstås inte bli något annat än detta:





(Biopremiär 13/5)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx