onsdag 13 april 2011

Bio: Scream 4

Foton copyright (c) Scanbox
Det var min själ inte kul att vara vän av genrefilmer på 1990-talet. Under detta decennium mer eller mindre försvann actionfilmen - den tuffa, hårda, manliga 80-talsactionfilmen. Och nästan lika illa ställt var det med skräckfilmen. Fast redan under andra halvan av 80-talet hade MPAA, den amerikanska censuren, sett till att sätta käppar i hjulet för skräckgenren. De amerikanska skräckfilmerna blev allt mindre våldsamma, blodiga och skräckfyllda, medan de italienska motsvarigheterna i princip dog ut och försvann.
Jag kommer inte riktigt ihåg vilka nya skräck-
filmer som kom under 90-talets första hälft. Det är blankt. Själv såg jag mest om gamla favoriter.
På 90-talet härskade ju även den ironiska generationen. På svensk TV härjade Killinggänget. På bio anlände Tarantino och hans efterföljare med sina filmer fyllda av pastischer och brutalt men ironiskt våld.
När skräckfilmen plötsligt slog tillbaka, var det givetvis med ett slags ironisk film; en smart blandning av allvar, pastisch och parodi. Filmen var förstås SCREAM, året var 1996 och Wes Craven stod för regin.
Wes Craven är en herre som under hela sin karriär levt högt på ett fåtal hitfilmer, men som egent-
ligen främst klämt ur sig rätt ointressanta och ibland direkt usla filmer. Han har aldrig gjort något större intryck på mig. Jag har aldrig riktigt förmått uppskatta LAST HOUSE ON THE LEFT och THE HILLS HAVE EYES. Jag var aldrig någon större fan av TERROR PÅ ELM STREET. Och vad ska vi säga om dumheter som DEADLY FRIEND och den bisarrt jönsiga SHOCKER? Eller, ähum, EN VAMPYR I BROOKLYN.
Cravens senaste film MY SOUL TO TAKE, som var i 3D, hade USA-premiär i oktober förra året, den fick värdelösa recensioner och har ännu inte dykt upp i Sverige. Craven, som fyller 72 i sommar, behöver förstås en hit, han ger inte upp, gubben, och då är ännu ett kapitel i SCREAM-sviten ett förhoppningsvis säkert kort.
Nu är det länge sedan jag såg de första tre SCREAM-filmerna. Jag tyckte om den första åtminstone när den kom, den kändes väldigt fräsch, och jag vill minnas att jag gillade tvåan ännu mer, eftersom den var lite mer bäng. Däremot var jag inte så förtjust i SCREAM 3, som kom för elva år sedan. Och tänker jag efter, minns jag inte så mycket av de här tre filmerna, mer än handlingen i stora drag.
Jag hade inga som helst förväntningar på SCREAM 4 - eller SCRE4M, som det står i dess logga. Det här kunde bli hur som helst.
Varje gång jag bänkar mig för att se en ny skräckfilm på bio tänker jag "Okej! Överraska mig!". Jag blir nästan alltid besviken.
Den här gången blev jag - håll i er! - överraskad.
SCREAM-seriens skapare Kevin Williamson har återvänt även han en fjärde gång och levererat ett manus i vilket en av de få överlevande från den ursprungliga trilogin, Sidney Prescott (Neve Campbell), har skrivit en kritikerrosad bok om sina traumatiska upplevelser. Nu återvänder hon efter en längre tid hem till Woodsboro för att promota och signera sin bok.
Kvar i staden bor sheriffen Dewey Riley (David Arquette) som sedan tio år är gift med den ibland tuffa och hänslynslösa Gale Weathers-Riley (Courteney Cox). Gale skrev ju redan efter första filmen en bästsäljande bok om morden i Woodsboro, en bok som blev skräckfilmen STAB, som nu fått hela sex uppföljare och är omåttligt populär. Det går dock inget vidare för Gales fortsatta författarkarriär och hon verkar vara avundsjuk på Sidney. Till på köpet knakar det rejält i äktenskapet med Dewey.
Men vem passar på att återvända till Woods-
boro samtidigt som Sidney? Jo, självklart är det dags för the Ghostface Killer att göra spektakulär comeback. Trots att de som tidigare gömt sig bakom spökmasken är döda och begravda.
Vi introduceras för en ny generation tonåringar; det är Sidneys kusin Jill (Emma Roberts) och hennes kompisar som i rask takt börjar slaktas till höger och vänster.
I de tidigare filmerna följde Ghostface de regler och mönster som fanns i 70-, 80- och 90-talens slasherfilmer. Den här gången är morden återigen filminspirerade - men nu lever vi i ett nytt årtusende. Reglerna har ändrats. Vad får vi nu ofta se på bio i skräckväg? Jo, nyinspelningar av äldre skräckfilmer. Och jodå - snart verkar det som om Ghostface återvänt för att göra en remake på den första STAB...
SCREAM 4 öppnar lite avigt. Jag undrade vad det var för konstigt mög jag tittade på. En rad kända ansikten som Anna Paquin, Kristen Bell och flera andra unga tjejer jag inte riktigt vet vilka de är, råkar illa ut i vad som visar sig vara filmer i filmen. De här scenerna har valhänt författad dialog och agerandet är taffligt. Men - detta ska föreställa klipp ur STAB del 6 och 7. Det är medvetet dåligt. När väl den riktiga filmen kommer igång blir det betydligt bättre.
Idén med att låta handlingen kretsa kring remakes och så kallade re-imaginings är riktigt smart och leder till en del intressanta turer i intrigen. Givetvis känns SCREAM 4 inte riktigt lika fräsch som originalfilmen, vi kan ju det här nu, men detta kompenseras med en hel del fungerande humor, av ett tempo som gör att filmen aldrig blir tråkig, och av ett extremt våldsamt slaktande.
SCREAM 4 är ibland riktigt jävla skit-
blodig. Nu har jag ju inte de första filmerna i färskt minne, men jag inbillar mig att den nya filmen är blodigare och brutalare än alla de andra tillsammans. I synnerhet en scen där en rollfigur blir knivhuggen i pannan är... Nej, jag ska inte spoila något här.
Det är lite kul att notera hur de återvändande rollfigurerna nu är erfarna, vuxna människor, Gale Weathers är ju till och med en medelålders kvinna. De nya ungdomarna är betydligt blekare - i synnerhet Emma Roberts. Däremot gillade jag Hayden Panettiere från HEROES som en av kompisarna. Att Arquette och Cox ligger i skilsmässa i verkliga livet tillför en extra dimension. Även Anthony Anderson medverkar - han spelar en polis. Och minsann om han inte har gått ner lite i vikt! (Trivia: Anderson var med i SCARY MOVIE 3 och 4. SCARY MOVIE var Kevin Williamsons ursprungliga titel på SCREAM.)
Och för en gångs skull måste jag säga att jag fann slutet rätt tillfredställande. Osannolikt, javisst - men tillfredställande. Det fick mig att le sådär härligt rått.
Med undantag för MY BLOODY VALENTINE 3D har jag ju själv gått fram som Ghostface när jag recenserat de senaste årens slasherfilmer - i synnerhet alla remakes. FREDAGEN DEN 13:E var inte lyckad, TERROR PÅ ELM STREET direkt usel. SCREAM 4 är en omedelbar klassiker i jämförelse med dessa lågvattenmärken. Nu tar jag förstås i, det här är ingen klassiker, men väl en rejält fläskig återkomst för Wes Craven. Jag uppskattar även att filmen är Rated R, och inte ännu en mjäkig PG-13-historia. Förvisso finns här inget naket, men folk säger ofta "fuck" och blodet sprutar så att paraply anbefalles.
Ja, herrejävlar - väldigt oväntat kom jag på mig med att ha fantastiskt kul i biofåtöljen. Jag önskade att jag hade en påse grillchips och en sexpack öl till hands.
Det var tammefan inte igår jag var så här nöjd efter att ha sett en ny skräckfilm på bio!






(Biopremiär 15/4)

3 kommentarer:

Fredrik sa...

Jag vill bara påpeka att people under the stair är skön.

Och att skräck på 90-talet var ganska mycket av Carpeterns dåliga era. Bortsett från mästerverket med Sam Niell: in the mouth of madness. världens näst bästa film. Japp!

Men den här filmen trodde jag skulle vara usel. Då får jag pallra iväg och köpa en biljet! Trevligt! 8)

Anonym sa...

Då blir det den i helgen!

/Tomiggo

Pidde Andersson sa...

Fredrik: SCRE4M kommer sannolikt att sågas av de flesta på fredag. Det är den typen av film. Men jag och mina vänner, som jag diskuterade filmen med efter visningen, tyckte alltså nat den var kul.

Men nej, THE PEOPLE UNDER THE STAIRS har aldrig fungerat. Den är bara krystad och konstruerad...

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx